Debatt: Ge tvångsvårdens personal verktyg så att de kan göra sitt jobb

I vårt samhälle har vi på politisk nivå bestämt att vi ska ha tvångsvård av barn och ungdomar, och uppdraget för genomförande och förvaltning ligger hos Statens institutionsstyrelse (SiS).

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vi är övertygade om att ingen egentligen vill att tvångsvård av barn och ungdomar ska finnas, och på det viset är SiS inte en myndighet som arbetar i medvind. Eftersom det är ett sådant genomgripande ingrepp i ungas liv att placeras i tvångsvård är det högst välkommet med en kontinuerlig granskning av verksamheten och en kritisk diskussion om vårdens innehåll.

Den debatt som förts de senaste veckorna efter Ekots rapportering är dock problematisk på flera sätt. Problembeskrivningarna som görs är både förenklade och onödigt polariserande, vilket motverkar en god grogrund för förändring.

Vi vinner ingenting på att ytterligare demonisera tvångsvården och dem som arbetar där. Det är inte rimligt att nyhetsrapporteringen tycks arbeta utifrån hypotesen att SiS personal isolerar unga av elakhet. Vi efterlyser istället en mer konstruktiv debatt som förmår att se hela det sammanhang i vilket SiS verksamheter existerar. Vi efterlyser en debatt som tar avstamp i kunskapsläget om i vilka fall tvångsvård används, och om vad som föranleder att tvångsmedel tillgrips i vården. I detta är det viktigt att se till personalens arbetssituation och fråga sig vilka andra arbetsverktyg de har i hanteringen av våldsamma och självskadande unga.

SiS har som myndighet ingen möjlighet att välja vilka ungdomar som ska tas emot av dem. Unga hamnar inom SiS när ingen annan insats har lyckats hjälpa dem. När unga placeras på något av SiS särskilda ungdomshem sker det efter beslut i förvaltningsrätten och efter att socialtjänsten har prövat många andra insatser tidigare.

Frihetsberövandet av unga, som en placering i tvångsvården innebär, utgör inte en straffrättslig påföljd. Istället är det ett socialt ingripande som syftar till att hjälpa. Ungdomarnas problematik är i de allra flesta fall en kombination av utagerande, som missbruk och våldsamhet, och av psykologiska och psykiatriska svårigheter. Vi vet att det är vanligt att ungdomarna inom SiS bär på obearbetade trauman och att de ofta har svikits upprepat av vuxenvärlden, vilket gör att de har svårt för att lita på sin omgivning. På ett samhällsstrukturellt plan vet vi också att de allra flesta unga som placeras inom SiS kommer från de lägre socioekonomiska skikten, vilket gör att tvångsvård är ett uttryck för samhällets ojämlikhet.

De beteenden vi ser är bråkighet, trots och ilska, men det går att förstå som ett stort inre lidande. Deras utagerande provocerar omvärlden och gör att dessa ungdomar nästan alltid har en lång historik av att ha uteslutits från förskola, skola, BUP och öppenvårdsinsatser. Ungdomarna behöver bemötas av stabila vuxna som har tid, kunskap och vilja att vara tillsammans med dem, även om de bråkar och slåss. Numera talar man om traumamedveten behandling där den trygga miljön är grunden, och där vuxenvärldens önskan om att förstå den traumatiserade och utagerande unga personen är vägen framåt för att bryta destruktivitet.

För att detta ska vara möjligt krävs ett stort mått av engagemang, och kunskap om psykologin bakom beteendet. De unga som hamnar inom SiS befinner sig oftast i kris och har en stark känsla av vanmakt vilket också är den känsla som personalen som ska ta hand om ungdomarna bär på.

På grund av vanmakt eller upplevd maktlöshet ökar riskerna för övervåld markant. Avskiljning är en desperat åtgärd för att dämpa destruktiva beteenden när personalen upplever maktlöshet. Motmedlet mot detta är att behandlingspersonalen med myndighetens ledning får aktivt stöd och möjlighet till reflektion. Det borde vara en självklarhet att personalen som hanterat särskilt svåra situationer får möjlighet att utvärdera sitt agerande, och att även andra samhällsfunktioner, främst barnpsykiatrin, aktivt bidrar med insatser.

En ständig diskussion förs inom SiS kring hur ett bättre och närmare samarbete med barnpsykiatrin ska kunna uppnås då det är den verksamhet som ska utgöra expertisen kring dessa ungdomars problematik. Trots att vi vet att de ungdomar som kommer till SiS i de allra flesta fall har en eller flera psykiatriska diagnoser, får barnen och ungdomarna mycket begränsad hjälp ifrån den verksamhet som tidigare har diagnostiserat dem. Samtalet handlar mest om ekonomi och fördelning av resurser; vems konto ska barnen belasta? Ansvaret lämnas istället över till socialtjänsten som i sista ledet tvingas att ansöka om plats inom SiS.

Ledningen inom SiS hävdar sedan många år att de prioriterar välutbildad personal för arbetet som behandlingsassistent, vilket är den personalkategori som står närmast ungdomarna på institutionerna. Det går relativt lätt att rekrytera välutbildade personer, men svårigheten ligger i att få dem att stanna kvar. Sannolikt handlar flykten av kvalificerad personal från SiS om upplevelsen att inte få möjlighet att bedriva den verksamhet man önskar. Den förklaringsmodell som oftast används från institutionerna är att de välutbildade saknar den personliga lämpligheten, vilket kan betraktas som en undanflykt från ansvar.

SiS har ett viktigt organisatoriskt problem att hantera som handlar om just detta, och det första steget är att generaldirektören och övriga ledningsfunktioner tydligt tar ställning för att lyfta upp de stora problem som finns i verksamheten istället för att försöka dämpa och förklara bort dem. Vi vill också betona att det viktigaste i de här situationerna är att myndigheten aktivt tar hand om de ungdomar som utsatts för tvångsmedel som till exempel avskiljning, och att SiS fullt ut tar ansvaret för att personalen i verksamheten också ofta skapar nya traumatiska upplevelser hos ungdomarna.

Idag saknas på många håll handledning för personalen i hur de ska hantera arbetets svåra situationer. De är lågt betalda och kommer ofta själva, liksom ungdomarna de vårdar, från de socioekonomiskt lägre skikten i samhället. Deras val av yrke gör dessutom att de stannar där. En del av lösningen på de problem i den statliga ungdomsvården som nu diskuteras kan vara att med bland annat ekonomiska incitament visa att detta är en verksamhet som vi är villiga att satsa på.

Att de som arbetar i vården av de allra mest utsatta och svårhanterliga barnen och ungdomarna som vi har i Sverige inte ges förutsättningarna för att hantera sitt arbete på ett humant sätt säger oss något om den låga status som tvångsvården och dess medarbetare har.

Stötta personalen genom att ge dem andra verktyg än tvångsmedel, för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett bättre sätt.

Cecilia Kallenberg
Legitimerad psykolog. Arbetar med utredning och handledning inom SiS.

Kim Silow Kallenberg
Doktor i etnologi verksam vid Södertörns högskola. Har skrivit en avhandling om behandlingspersonal inom SiS.

Läs även:
• Förbjud isolering på statens ungdomshem
• Isoleringarna är symptom på ett bredare problem