Debatt: Ge barn som bevittnar våld mot närstående målsägarstatus

Jag minns hur pappa vacklar in genom ytterdörren. Min första tanke luktar han konstigt som vanligt, har han tagit sin medicin i näsan från påsen som han alltid får från sin kompis? Pappa kommer in i vardagsrummet där jag ligger. Jag låtsas sova för jag inte vet vad jag ska säga till fröken på dagis om hon märker att jag har nya blåmärken igen. Pappa sätter sig bredvid mig och stryker mitt hår pussar mig på kinden och går därifrån. Jag ligger på madrassen och börjar vänja mig vid att pappa alltid luktar starkt från munnen. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag ligger i sängen och hör hur pappa börjar svära på vårt hemspråk och hör hur porslinet bara krossas i köket och sen hör jag hur han ger mamma första smällen. Jag går upp ur sängen och ser hur han står och matar och matar och matar slag över hela mamma. Jag vill gå fram till pappa och säga åt honom att man inte får göra så, men jag vågar inte utan istället står jag som paralyserad och tittar som vanligt. Pappa får syn på mig ger mig en örfil och förklarar att jag inte borde få leva för att jag är konstig om man jämför med andra barn. Jag förstår inte vad han menar utan går fram till mamma som ligger på golvet i köket och blodpölen börjar sakta träda fram under mamma sen ser jag även en kniv som ligger en bit bort från mamma. Jag sätter mig på knä stryker mammas fläskläpp och försöker trösta och få upp mamma, men hon väger för mycket för mig som bara är fem år. Jag går till den snälla grannen som har varit polis och förklarar att mamma ligger och sover efter mamma och pappa har bråkat. Han kommer in till oss och ser mamma ligga på golvet och får panik och sätter sig gränsle över mamma och slår in ett nummer o ger mig telefonen och förklarar stressat att jag ska berätta för tanten eller farbrorn att dem ska komma för att mamma ligger på golvet i köket och sover. Han tar av sig tröjan sätter den där mamma blöder och ber mig hålla medan han pratar med den snälla farbrorn och ber honom komma. 

"Håll här och släpp inte nu håll hårt och försök väcka mamma medan jag pratar med ett par gamla vänner till mig." Han kommer tillbaka och börjar trycka på mammas bröstkorg och pussa mamma vilket är jättekonstigt tycker jag för mamma är gift med pappa, tur att pappa hade hunnit gå innan vi kom tänker jag tacksamt för mig själv för en kort sekund samtidigt som jag hör jättestarkt sirener och ser polisbilar och två ambulanser som kör in på gården och som springer upp och ser ganska stressade ut. De pussar också mamma och lägger henne på en bår och bär ner mamma i ena ambulansen och mig i andra. Jag får åka med en polis som jag träffat innan, som heter Barbro och som alltid har kakor. Vi åker till sjukhuset och där får jag träffa en jättesöt läkare som jag blir lite kär i. Hon hälsar samtidigt som jag rodnar och gömmer mig bakom Barbros ben och håller i hennes bälte. 

I dag förstår jag precis vad som hände och detta är en av sakerna jag får leva med varje dag. Men vem är jag? Är jag ett brottsoffer eller ett barn som växte upp till ett problem för samhället? På den tiden betraktades inte barn som bevittnat våld mot exempelvis sin mamma som brottsoffer, fastän våldet skadar även barnen. I dag saknas fortfarande det sista steget, att ge barn som bevittnar våld målsägarstatus. Skadar någon min mamma framför mig, begår den ett brott även mot mig. Hur hade min bana sett ut om jag fått ett målsägarbiträde som förde min talan och erkänd status och ersättning som brottsoffer?

Jag är skapt av min miljö och föddes inte ond. Jag har inte varit perfekt på långa vägar och är inte det heller. Men jag gör mitt bästa och försöker bearbeta det jag varit med om. I dag praktiserar jag på Kris Stockholm (Kriminellas revansch i samhället) jag tränar och mår väldigt bra oftast och har väldigt nära till skratt och älskar livet. Jag är tacksam att få leva efter drogfrihet vara fri från kriminalitet och känna kamratskap och solidaritet. Jag har många år i terapi och går fortfarande då och då. Jag är stolt tacksam och går med rak rygg och högt huvud. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.