Debatt: Varför blev Fridolins bok ihjältystad?

Jag tvivlar. Fridolins bok uppvisar nämligen inte alls den makthungriga, anpassliga kompromissinställning som enligt dominerande kritiker präglat MPs regeringsmedverkan.

Istället vimlar den av fundamentalistisk, nästan revolutionär kritik mot tillväxt- och konsumtionsmodellens ”systemkollaps”, kritiserar såväl stats- som finansministern i den regering Fridolin själv sitter i, konstaterar att S-storebror i regeringen inte skulle ha tvekat att göra upp med högern om flyktingspolitiken om inte MP bromsat, gör avbön för diverse tidigare ageranden i partiledardebatter och kräver lagfäst begränsning av reklamens härjningar.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Borde inte en sådan bok utgöra stoff för nyheter, nästan för sensationsjournalistik? Jo, det kan man tycka. Varför blir det då inte så?

Jag misstänker att huvudorsaken är att boken inte överensstämmer med den dominerande mediebilden av MP. Istället påminde den om vad MP i grund är och vill och står för, det vill säga något som förmodligen är mer lockande för gröna väljare än den rödgröna regeringspolitiken. Så därför valde maktens medier att tiga.

Jag tycker det är dålig stil. En rimlig demokratisk attityd till Fridolins bok vore att konstatera att MP-språkröret väljer att slå ett kraftfullt slag för en av MP:s grundbultar – den psykiska miljön. Hans kritik av den stresskapande konsumtionshysterin, med stöd av bland annat sociologen Thorstein Veblens analys av ”conspicious consumption” (av Fridolin fyndigt översatt till ”iögonfallande konsumtion”), är svidande.

I rubriken till kapitel 2, ”Om hetsen att köpa och hur någon som inte tycker om oss försöker förändra oss”, ligger ju tveklöst ett omvälvande budskap, en fundamentalkritik av materialismen och tillväxthetsen, grundad i det gröna kravet på kvalitet i livet framför kvantitet. När han konstaterar att ”Sverige har blivit allt rikare men barnen mår allt sämre” är det i princip en dödsdom över en samhällsmodell som alla andra partier hyllar men som det alltid varit MP:s huvuduppgift att bekämpa.

Nu kan naturligtvis kritiker fråga sig: Vad har det då blivit att allt detta i regeringssamarbete med tillväxtmaterialismens banerförare, Socialdemokraterna? För litet tycker en del, tillräckligt mycket för att det skulle vara värt experimentet tycker andra. Fridolin erkänner ”det svåra i att göra kompromisser, att inte lyckas förverkliga allt det man vill, det har jag prövat mer än de flesta.” Men han tillägger: ”Jag måste någonstans tro att det finns förståelse för det i ett land som varit demokratiskt i 100 år”.

Tja, att döma av valresultatet för MP har förståelsen varit svag. Och naturligtvis måste det finnas gränser för kompromissandet om ett parti inte skall förlora sin själ.

Fridolin påminner om att ”inför förra valet skrev vi i valmanifestet att vi ville bygga en ekonomi som inte var beroende av ständigt växande tillväxt”. Av det syntes inte mycket i regeringspolitiken.

En orsak är förstås att många inte förstår eller vill förstå, en annan är att vissa grupper kortsiktigt tjänar en massa på ständig tillväxt. Ändå tror jag att insikten om tillväxtens dubbla Janusansikte ökar, alltfler förstår att psykisk stress och miljöproblem inte bara kan köpas bort med mer pengar utan att bådadera också är resultat av just penningjakten. Det betyder ju inte återgång till stenåldern, utan ”bara” att tillväxtens baksidor vägs mot dessa framsidor så att vi får en jämviktsekonomi där vi producerar mindre avfall och har mer tid för oss själva och varandra.

Gustav Fridolins bok är visserligen inte ett kongressbeslutat valmanifest från MP. Men när en ”partiledare” ger ut en bok i en valrörelses slutskede har han förstås förankrat vartenda ord bland en bred krets av medarbetare. Hans tacklista riktar sig till dussintals gröna regeringskolleger, statssekreterare, riksdagsledamöter och andra med ledningsfunktioner i MP.

Allt väsentligt i boken utgörs av MP-ståndpunkter, allt annat vore grovt tjänstefel av ett språkrör. I praktiken utgjorde alltså ”Det är inte du, det är vi” ett parallellt valmanifest för Miljöpartiet. Synd för MP att det inte blev mer känt.

Det är förstås inte bara en MP-negativ medielits fel. MP, inte minst Fridolin själv kunde ha drivit bokens grundsyn mycket tuffare. Då hade kanske fler besvikna grönalternativa väljare tagit till sig bokens huvudbudskap: Vi är fortfarande gröngröna, vi sätter fortfarande kvalitet framför kvantitet, vi önskar grundläggande omläggning av samhällsekonomin från konsumtionshysteri till ekologisk och mänsklig jämvikt och vi kommer att driva den grundsynen ännu tuffare i framtiden.