Debatt: Frankrike väljer kärlek eller hat

Förra helgen var det ett år sedan terrorattacken i Paris. Ett år sedan massakern på hundratals människor skedde mitt i centrum av den franska huvudstaden, mitt i ett liv som pågick. Chocken var brutal och livets skörhet slående för oss som bodde där. Alla kände någon som kände någon… Någon som dog, skadades, förlorade ett ben eller en fot.

Jag kommer ihåg hur det under en trevlig middag gick upp för oss att det sköts vilt på stan. Hur vi febrilt letande efter en taxi för att ta oss hem. Jag kommer ihåg bilen som körde längs Paris gator, undvek 10:e och 11:e arrondissementen. Förarens tystnad, radiovolymen till max. Sikten genom glasrutan, avlägsen och fjärran. Som om allt det där egentligen inte existerade. Via skärmar tog sedan verkligheten form, oskarp. De som fortfarande levde släpptes från Bataclan.

Jag kommer ihåg hur vi dränktes i ett nyhetsflöde som var så starkt och brutalt att man till slut var tvungen att skydda sig ifrån det. Att dagen efter istället ta sig ut, till verkligheten. Åka de där få kilometrarna för att se saken med egna ögon. Platserna. Spåren efter det ofattbara vid barerna och konsertsalen Bataclan. Jag talade med en trött sjuksköterska vid sjukhuset St Louis. Hon hjälpte människor att ge blod till de sårade. De överlevande. Och resten? De icke-överlevande. De döda. Just där, i gatukorsningen i 10:e arrondissementet i Paris försvann de. Jag kommer ihåg hur jag stod där och hur deras närvaro fortfarande fanns i luften, att jag andades samma luft som dem.

Jag kommer ihåg rädslan efteråt. Att åka tunnelbana och inte kunna låta bli att tänka att någon i vagnen kanske hade ett bombbälte under jackan. Att utmana rädslan och våga vistas i folksamlingar, på bio, konserter eller i barer. Att säga till sig själv att vi är trygga här, trots allt. Att risken att det skulle hända igen var liten. Att just jag eller någon i min närhet skulle drabbas var ännu mindre. En vecka efter attentatet var det min födelsedag. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv haft döden så nära inpå. Men jag fick leva vidare, fira in ett nytt år. En lätt ironisk, melankolisk glädje mitt i sorgen.

Så småningom tog livet fart igen. Lugnet efter stormen infann sig. Vi utmanade ödet genom att skåla på uteserveringarna, gå på de gator vi älskade, prata och skratta, njuta av kulturen, glädjas att vi hade livet. Vi sa att inget vapen är bättre och mer provocerande för terrorister än livsglädje, mångfald och gemenskap. Att kärlek och mod destabiliserar terrorn, inte vapen. Vi skulle inte låta dem vinna!

Ett par månader senare flyttade jag från Frankrike där jag bott i nästan tio år. Det var inte på grund av attentaten givetvis, men likväl kändes det som att någonting för alltid gått förlorat i landet. Att jag lämnade något som rasade, fortfarande rasar. Fler attacker har skett sedan dess: lastbilsmassakern på nationaldagen 14 juli i Nice, en halshuggen katolsk präst några veckor senare. Stödet för de högerextrema bara växer samtidigt som vi ju så väl vet att de spelar terroristerna i händerna genom att skapa ökade klyftor.

Nu står vi står snart inför det franska valet och vi vet att det som vi trodde var omöjligt inte längre är det. Här i Sverige kommer Sverigedemokraterna undan med de mest vidriga saker och nu i veckan vann en avskyvärd kvinnofientlig rasist presidentvalet i USA. Men vinner Marine Le Pen och den Nationella fronten kommer det vidriga drabba oss alla ännu hårdare, även i Sverige. Om Frankrike får ett högerextremt parti vid makten kommer nämligen EU aldrig mer bli detsamma. Och det kan bli farligt, riktigt farligt.

Med terrorattackerna i Paris i färskt minne hoppas jag innerligt att fransmännen inte låter det ske.