Debatt: Framtidens stad är både tät och grön

Dag Hallemar och Håkan Forsell spanar i spåren av coronapandemin på den framtida staden på Dagens ETC kultursida. Den täta staden får stryk och den gamla trädgårdsstaden lyfts fram som alternativ, men utan en gedigen analys av problemet eller lösningen. De hänvisar till spanska sjukan som för 100 år sedan var anledningen till att ifrågasätta den täta staden som hade växt fram under industrialiseringen. I hela Europa började man diskutera en alternativ stad och nya modeller för staden, som trädgårdsstaden, tog form. Hallemar och Forsell glömmer dock att lägga till att det största problemet då inte var täthet i sig utan trångboddhet.

För att svara på den viktiga och aktuella frågan om hur vi bör organisera våra städer rumsligt behövs ett helhetsgrepp och en djup analys. Att spana på nya trender som ”en urbaniserad landsbygd med waldorfskolor och veganbutiker” är inte värdigt den djupa diskussion vi behöver. Dessutom byggs detta resonemang inte på forskning. Fang och Wahba publicerades nyligen en artikel där de jämförde befolkningstäthet med personer som drabbades av corona, men hittade inget samband. Folkrika städer som Beijing och Shenzhen drabbades inte hårdare (Urban Density Is Not an Enemy in the Coronavirus Fight: Evidence from China). Tvärtom, städer med den högsta infektionsgraden för coronavirus var de med relativt låga befolkningstätheter. En förklaring de ger är att tätbefolkade städer kan vara mer kapabla att mobilisera tillräckliga finansiella resurser för att hantera krisen.

Förutom att Hallemars och Forsells argument mot den täta staden inte håller i relation till coronapandemin, är deras rop efter mer glesa lösningar en fara för hållbarhetsmålen, även om det absolut finns skäl att vara kritisk till hur städerna förtätas idag. Men för att kunna vara kritisk behöver vi förstå förtätningens för- och nackdelar. Ett pågående forskningsprojekt (Täthet och hållbarhet – praktikens normer och forskningens slutsatser) baserat på empiriska resultat från drygt 300 studier visar att förtätning har positiva effekter på transportrelaterade frågor, kommunal service och ekonomi, medan resultat relaterade till ekologi, social påverkan och hälsa till största delen är negativa. Detta står i stor kontrast till hur svenska kommuner diskuterar frågan i översiktsplaner. I mer än tre fjärdedelar av fallen argumenteras för den täta staden. Med andra ord, det finns skäl att titta närmare och kritiskt på förtätningsidealet som dominerar stadsplaneringen idag.

En del av lösningen för att hantera negativa effekter av förtätning är den gröna infrastrukturen i form av stadsparker och kolonilottsområden, men också alléer och gårdsmiljöer. Forskning visar att människor som bor i stadsområden med tillgång till grönska har en bättre hälsa än människor som bor i områden med mindre gröna inslag. Tillgång till naturen har också visat sig viktig under den pågående pandemin för att upprätthålla mental och fysisk hälsa, sociala relationer och gemenskap i och med naturen. Att besök i stadsnatur i Sverige under utbredningen av covid-19 har ökat med mer än 80 procent är ett tydligt bevis för det.

Lösningen på de problem vi ser idag är alltså inte att förkasta den täta staden, som Hallemar och Forsell förespråkar. Den stora utmaningen är att utveckla våra städer balanserat, där täta och gröna stadsmiljöer skapar närhet till urbana funktioner men också till grönska på ett sätt som vi inte har sett tidigare. Att välja mellan tätt eller grönt vore katastrofalt för de utmaningar som städerna kan och bör bidra till att lösa.