Debatt: Folk runt omkring mig ­faller som furor

Sedan 2009 urholkas rätten till frihet och självbestämmande för personer med normbrytande funktionalitet i Sverige. LSS-lagen och dess intentioner om jämlika levnadsförhållanden och full delaktighet raseras i allt snabbare takt via förändringar i tillämpning och praxisskapande domar från Högsta förvaltningsdomstolen.  

Lagen infördes 1994 och en av dess insatser, serviceformen personlig assistans, arbetades fram av den funktionshinderpolitiska rörelsen. Personer som själva visste vad det var att inte ha makt över sin kropp och sin tid. Deras krav på självbestämmande och rörelsefrihet fick starkt stöd i de olika handikapputredningar som presenterades under 1980-talet. Där beskrevs hur personer med behov av stöd och service levde i utsatta situationer fyllda med kränkningar och maktutövanden både fysiskt och psykiskt. Ett slags parallellsamhälle fanns, i hemmen och på stora och små institutioner. 

Från och med 2015 är tonläget än mer upptrappat, en dom i Högsta förvaltningsdomstolen klassar inte längre hjälp vid andning som ett grundläggande behov. I takt med det hårdnande klimatet drabbas även andra insatser enligt LSS, framför allt ledsagning. Många blinda och synsvaga personer som isoleras
i sina hem. 

2016 ger regeringen Löfven Försäkringskassan i uppdrag att minska kostnaderna för assistansen, det betyder minskade timmar. Den hösten dör en kvinna på en toalett i Malmö för att hon inte fått den assistans hon behöver.  

Otroligt nog slutar det inte där.

I veckan får jag beskedet att ännu en vän blivit av med hela sin rätt till assistans. Från att ha haft assistans i 13 år bedömde Försäkringskassan vid den senaste omprövningen att hon enbart hade behov av 1,5 timmar assistans om dagen. Hon får därför söka assistans hos sin kommun. Kommunen anser inte att hon har rätt till assistans över huvud taget. De erbjuder hemtjänst och ledsagning. Från en dag till en annan mister hon rätten att välja vem som ska komma hem till henne och hjälpa henne med det allra mest intima, rätten att själv kunna planera sin tid och sitt liv. 

Min vän är en av dem som växte upp på institution utan makt över den egna kroppen och tiden. En av dem som levde utan rätt att själv bestämma vad livet skulle innehålla under alla år som hon levde utan assistans. Här är den verkliga smärtpunkten i den rådande samhällsutvecklingen. Cirkeln sluts.

Den som vuxit upp inlåst, med kroppen som arbetsredskap för andras medicinska fantasier, i beroendeställning utan möjlighet att själv få forma sitt liv, får nu uppleva det igen. De levnadsvillkor som många lever under i dag är sådana som på 80-talet kallades ovärdiga och som ledde fram till LSS-lagstiftningen.

Ingen skulle någonsin mer leva på detta sätt i Sverige. 

Nu är vi där igen. 

Det handlar inte om brist på kunskap. Det handlar om politisk vilja. En vet vad som kan hända om barn som inte kan andas själva inte längre får den hjälp de behöver. Det psykiska lidande som insikten att det kan hända även mig utgör för en grupp samhällsmedborgare är kanske svårare att förstå. Ingen politiker i regeringsställning skulle säga att personer med normbrytande funktionalitet inte har rätt till mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter, men det behövs inte. Handlingarna talar sitt tydliga språk. 

Jag får känslan av att detta är den yttersta tiden. Vi förflyttas igen till ett samhälle utanför samhället. Runt omkring mig faller personer som furor och det är välfärdssamhällets byråkrati och en uttalat feministisk och socialdemokratisk regering som hugger ner dem.