Debatt: Farligt tala om Förintelsen som en separat händelse

Att vända blicken mot ett där och då får aldrig göras till ett sätt att inte se vad som sker här och nu. Jag efterfrågar minnespraktiker som samtidigt kan utgöra motståndspraktiker – ett sätt att minnas som utgår från att vi lever i en tid då fascismen återigen växer, skriver författaren Elin Bengtsson, barnbarn till en av Förintelsens överlevare.

Förhoppningsvis har det inte undgått någon att vi just uppmärksammat Förintelsens minnesdag. Ofta känner jag att jag inte vill skriva om Förintelsen. Förintelsen utgör en kärna i min personliga historia; den ligger som en botten(löshet) under allt jag vet om tystnad, tillhörighet och förtryck – men jag känner misstro mot dem som verkar tvungna att tala om Förintelsen för att över huvudtaget kunna tala om rasism. Därför skriver jag ändå om Förintelsen, och talet om Förintelsen; inte bara för minnesdagens skull, utan för att jag ser en nödvändighet i att belysa denna problematik. Hur de i språket institutionaliserade meningarna ”Om detta må ni berätta” och ”Låt det aldrig hända igen” bidrar till att skapa en politisk situation där fascismen kan växa medan många som påstår sig vara motståndare till det fascistiska våldet är upptagna av att upprepa dessa meningar, tömda på innehåll på grund av att de antas beteckna någonting som ligger bortanför vår egen samtid och därmed bortanför vårt eget ansvar.

Den diskurs som konstruerar Förintelsen som en separat, fruktansvärd händelse i historien, skapar ett gigantiskt politiskt problem. Att vända blicken mot ett där och då fungerar som ett sätt att inte se vad som sker här och nu; är man allt för upptagen med att upprepa ”Låt det aldrig hända igen”, missar man lätt att det ekar ganska tomt när nazister tillåts marschera mitt i centrala Stockholm med massivt polisbeskydd, när de som motsätter sig att rasisterna kommer in på deras skolor och arbetsplatser hotas med repressalier och när de som vänder ryggen mot rasisternas torgmöten kallas ”hot mot demokratin”.

För oss som är barn och barnbarn till överlevande från Förintelsen, vi som vuxit upp med antingen Förintelsens berättelser eller Förintelsens tystnad, har aldrig de svartvita fotona och berättelserna på historielektionerna i högstadiet varit något abstrakt som kunnat förpassas till historiens skräphög med uppmaningen att aldrig glömma vad som hänt. Förintelsen har alltid förgrenat sig in i våra liv. Vi har alltid lekt under dess taggtrådshimmel, blivit oss själva i förhållande till den – historien som långa variga trådar, dragna ur det kluvna, såret. Det är inte bara det DDT som sprutades över min mormors kropp då hon som tjugoåring anlände i ett nattlinne till Sverige som förts vidare till min mamma och mig för att alltid finnas lagrat i min kropp; det finns en tystnad lagrad, det finns en aldrig upphörande skuld i att veta att någon tigit hela sitt liv för att skydda mig. Det har aldrig varit fråga om historia, utan om ett brinnande nu.

I uttalandet ”Låt det aldrig hända igen” ligger ett implicit antagande, nämligen att ”detta” är något som inte händer nu. Nej, det nazistiska Tysklands systematiska utrotande av judar, romer, socialister, homosexuella och funktionsnedsatta i förintelseläger händer inte nu, men fascistiska rörelser gryr och gror i Sverige och Europa vilket håller på att fullständigt normaliseras i media och samhällsdebatt. Rasismen naturaliseras genom förskjutningar i språkbruket: det är numera möjligt att kalla en händelse där nazister knivhugger personer på väg från en feministisk demonstration för ”bråk mellan extremister”, eller att kalla gymnasieelever som motsätter sig att rasistiska politiker får propagera på deras skola för ett ”hot mot demokratin” (det är alltså inte längre fascisterna som är ett hot mot demokratin, utan de som inte vill ge dem utrymme). Det här sker samtidigt som man fortsätter att visa svartvita fotografier på historielektionerna i högstadiet, säga att det konstruerades syndabockar, att människor inte låtsades förstå vad som hände, att det som skedde var en normaliseringsprocess – först Davidsstjärnor, sedan ghetton, sedan deportationer till gaskammare.

Det är också på detta sätt, som levande stycken historia, som de överlevande från Förintelsen har behandlats. Att vara en överlevande är att tillhöra en kategori som aldrig var meningen skulle finnas. Förintelsen var en maskin som det aldrig var tänkt att någon skulle ta sig levande ur. Men det finns som bekant de som gjorde det, och som vittnade. Det finns de som har ägnat hela sitt liv åt att gång på gång genomleva sitt trauma för att berätta. Men det tycks som om den samhälleliga positiva inställningen gentemot dem som pratar om fascisternas våld förutsätter berättelser som bekräftar att vi talar om en fruktansvärd historia, aldrig om ett fruktansvärt nu.

När ”Om detta må ni berätta” och ”Låt det aldrig hända igen” uttrycks med utgångspunkt i en historiesyn som konstruerar historien som en skräphög vars stinkande existens inte har med oss själva att göra, görs historien till neutral mark just på grund av att vi är ”oskyldiga” till, och därmed utan ansvar för, det som har funnits innan oss. Ansvaret går däremot inte att bortse från om det blir uppenbart att ”det som föregår oss fortfarande försiggår”, som Sara Edenheim uttrycker det i boken Anakronismen: Mot den historiska manin.

Här uppstår begäret att utmåla Förintelsen som en distinkt och separat historisk händelse, frånkopplad från våra egna liv. Så historiseras det fascistiska våldet samtidigt som det avpolitiseras; så blir det fascistiska våldet en angelägenhet enbart för muséer och dokumentärer och inte för samtidspolitik och motstånd.

Som sagt: förhoppningsvis har det inte undgått någon att vi just uppmärksammat Förintelsens minnesdag. Jag efterfrågar minnespraktiker som samtidigt kan utgöra motståndspraktiker, ett sätt att minnas som utgår från att vi lever i en tid då fascismen återigen växer, vilket kräver vårt fulla ansvarstagande.