"För guds skull, prata om det"

Ellinor Siljeström är delaktig i Prata om det, ett initiativ för att kvinnor och män – utifrån egna upplevelser och funderingar – ska kunna närma sig gränsdragningar i sexuella situationer. Här pratar hon om det.

Det är en långt ifrån uppenbar känsla. Den sitter inte på en pinne och kraxar för att göra sig hörd som en färgglad fågel. Nej, den kommer krypande från det dåliga samvetets ihåliga grottor som en kall insikt längs ryggen när någon redan fört ämnet på tal; ”Det där kanske inte var helt okej ändå”.

Han var en rätt vanlig, fin och normalsnäll kille med sunda värderingar. Vi hade varit tillsammans rätt länge, och hade kanske hamnat i någon form av slentrianångest som par gör mest. Kvällarna var alltid likadana – titta på tv, somna på soffan, vakna en timme senare och gå och lägga sig. Då, alltid samma sak, försöker han ”få mig på humör”. Jag är redan för trött för sex och inget han gör fungerar men han tränger sig på ändå. Det är obekvämt, både i mitt underliv och i mitt psyke. Men hur skulle han kunna veta? Jag sa ju aldrig något.

Och det är ungefär där mitt inre smular sig som en brustablett och upplöses i förvirring och förtvivlan. Varför sa jag aldrig något? Varför var det viktigast för mig att han var nöjd glad och tillfredsställd?

För att jag är typen som lojalt skulle gå över eld och vatten för den jag älskar, så klart.

Även om det betyder att kompromissa mitt eget fysiska och psykiska välbefinnande? Tydligen.

Tanken slog mig någon gång, en av de där kvällarna när jag egentligen inte ville, jag kan ju faktiskt säga nej. Och han skulle acceptera. Men i rollen som långvarig flickvän kändes det som jag förbrukat min vetorätt. I och med att jag en gång gett honom rätten till min kropp, så gick det inte att ta tillbaka. I rollen som långvarig flickvän ”måste man” även när man inte vill. 

Jag fann det viktigare att han skulle vara nöjd och tillfredsställd. Viktigare än min egen oro och förvirring över att inte vilja ha sex med min egen pojkvän. En av de mest fundamentala byggstenarna i ett riktigt förhållande. Viktigare än jag själv. Istället var det bara att ha lite dåligt sex, så gick det över, och jag fick äntligen sova.

Jag tror jag är långt ifrån ensam i den här situationen. Jag tror att vi är ett oräkneligt antal kvinnor, flickvänner, med starka åsikter och våra mödrars kvinnokampsmärken på rockslaget, som, trots allt vi vet och tycker och kan, ändå har inpräntat någonstans i oss att han är viktigare. Vi kan inte prata med tjejkompisarna om det, för då skulle man ju bli idiotförklarad. Och allra minst kan vi prata med Honom om det, förklara vad som inte funkar, och framför allt säga nej när vi inte vill.

Samtidigt säljer Cosmopolitan sexhandböcker som supplement och vi uppmuntras att prata om vad vi vill i sängen. Men uppmuntras vi att prata om vad vi inte vill? Eller säga ifrån när vi inte vill? Vi drillas att vara experimentella och prova saker och lekar, som om vi skulle vilja ligga all day every day. Den sexuella frigörelserörelsen är toppen, och jag står helt bakom att sudda ut tabuerna kring sex, men vi måste också börja prata om vad som inte är okej. Innan någon råkar illa ut. Igen.

Ellinor Siljeström. Bild: Helen WettergrenJag rodnar skamset när jag inser att jag kompromissat min värdighet och mina värderingar för att jag inte vågat säga ifrån. Men jag sträcker sedan på ryggen och lovar mig själv att bli bättre på att kommunicera. Nästa gång.

Alla vinner på att båda faktiskt vill ha sex, och om vi bara vågade berätta vad vi tänker och tycker skulle vi ha mycket bättre sexliv till på köpet.

Ellinor Siljeström,
designstuderande i Brighton