Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: En pappas funderingar kring #metoo

”Men kanske klappen på axeln måste bli föremål för vår egen analys. Vårt manliga svepmikroskop. Eftersom detta är något som vi själva måste göra”, skriver dagens debattör.
”Men kanske klappen på axeln måste bli föremål för vår egen analys. Vårt manliga svepmikroskop. Eftersom detta är något som vi själva måste göra”, skriver dagens debattör. Bild: Bild: Claudio Bresciani/TT

Dagens ETC.

”Såvitt jag kan se finns ingen annan förklaring som fungerar än att sätta sig ned och inse att alltsammans är en fråga om makt. Mäns fortsatta makt i vårt annars till synes så jämställda vardagsliv.”
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Ja. Vad gör en man som vill vara jämställd? Som verkligen inte vill vara ett redskap i kuksamhällets maskineri. Som vill kunna vara stolt och glad över sina egenheter helt oavsett om de är biologiskt eller socialt betingade.

I strålkastarskenet från kvinnors rapporter söker jag, och säkert många män med mig, bakåt och runt i omgivningen. I min egen historia. Och tänker att det inte alls behöver handla om det uppenbara. Inte alls. Kanske så långt ifrån synliga övertramp som en mjuk strykning över ryggen. Där jag i skymningslandet möjligen handlat då och då i manligt övermod. Eller rentav trätt över den osynliga gränsen där ömhet och vänskap kan tolkas som en kränkande gest.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men kanske klappen på axeln måste bli föremål för vår egen analys. Vårt manliga svepmikroskop. Eftersom detta är något som vi själva måste göra.

Av tre nu vuxna barn är två stycken döttrar. I dag vuxna och sagolikt självständiga och stolta mänskor. Till oändlig glädje och stolthet för mig som far. På avstånd har jag på senare tid haft nöjet att beundra dem i hur de utvecklas och blommar ut i sina respektive liv. Dans. Biodling. Miljökamp. Odlingsguerilla. Pluggande. Partnerskap. Svampplockning. Engagemang för flyktingar, för naturnära skogar. Och kvinnokamp. Bland så mycket annat.

Och jag har bekymrat mig och tänkt så mycket under årens lopp. Unnat dem allt gott förstås. Men i hög grad också hyst förhoppningar om att dessa unga kvinnor ska ta över makten och härligheten i världen. Det som jag inte lyckades med.

Mina döttrar har under årens lopp klätt sig i skiftande klädnader. Deras epitet har vandrat från zombiepunkare över guerilla­odlare via anarkafeminister, ”indie­groupies” och ”kommunistfittor”. Och jag har som far varit lika stolt hela tiden. Över att de kämpar och försöker ta sina egna liv i sina egna händer. I den samhälleliga och patriarkala motvinden om 18 m/s sydväst.

Så ett annat perspektiv. Varsågod. Jag har i åratal arbetat som överläkare vid Ungdomspsykiatriska mottagningen i Östersund. Dit unga människor söker sig. Från 16 år. Till 26. Och flertalet är unga kvinnor.

Vilket för mig i just detta hänseende innebar att lyfta blicken. Min starrsprängda åldriga. Då jag lyssnat på alla dessa unga kvinnor. Deras så ofta sorgliga berättelser. Där skiftande former av övergrepp ingår i vardagslivet:

Nej. Jag har inte blivit våldtagen i skogen. Men min pojkväns kompis tvingade sig på mig en natt under en fest och jag kände inte att jag kunde säga nej men jag ville inte och sen kom han också och var berusad och vi låg också med varandra men jag var trött och ville hem jag gick i åttan eller nian och kände mig lite utanför killarna brukade säga saker till mig att jag har en sexig rumpa ibland tog någon tag i mig bakifrån då jag stod i kön till maten alla mina tjejkompisar upplever samma sak men jag har inte blivit överfallen på väg hem men jag är så ledsen jag har en jävla ångest jag har börjat skära mig med rakblad om kvällarna då jag annars inte kan somna hemma hos morsan och hennes alkade nya man nej jag har inget jobb missade matten och engelskan så jag fick ett samlat betygsdokument men kanske kan jag anmäla mig till något fucking telefonföretag för nu har jag inga pengar och jag är så fett värdelös.

Så sorgligt. Ja. Så fruktansvärt sorgligt. Men så har samhällets krav på våra ungdomar liksom möjligheterna för dem att utvecklas skruvats åt som en och samma kran.

Och om relationer mellan ungdomar. Vad har egentligen skett? Ja, från mitt lite åldrade perspektiv har de luckrats upp. Relationerna alltså. På pojkarnas och männens villkor. Som att förväntningarna på sex från unga män ökat i takt med tiden. Och motsvarade rädsla och oro liksom känsla av att behöva vara till lags i samma mönster stigit hos det så kallade andra könet.

Det är i detta ögonblick som dagspress och sociala medier uttrycker sin ömkan och sitt deltagande. Med ord som attityd och inställning. Att vi måste förändra den enskilda mannen. Med en besynnerlig och världsfrånvänd tanke om att vi var och en skall genomgå en personlig förvandling. Kanske bli snälla. Respektfulla.

Och så förstår jag inte. Där är mina döttrar. Ditte 30 år. Tove 27. Där är mina lite yngre kvinnliga patienter med sin kamp. Och där skymtar jag i dimman över vattnet det politiska systemet som en hägring. Såvitt jag kan se finns ingen annan förklaring som fungerar än att sätta sig ned och inse att alltsammans är en fråga om makt. Mäns fortsatta makt i vårt annars till synes så jämställda vardagsliv.

Och den enda utvägen värd namnet att kvinnor och män, unga som gamla, förenas i det enda rimliga. Alla mänskors lika värde. Alltid och alltid.

00:00 / 00:00