Debatt: En månad i helvetet på jorden

Från februari till mars volontärarbetade jag som läkare i flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos. Moria är ett av de största flyktinglägren i Europa, dit de som har lyckats ta sig till Lesbos transporteras. Jag säger lyckats, då majoriteten aldrig kommer fram. Det existerar inte några säkra rutter från Turkiet. Smugglare hanterar fortfarande den livsfarliga resan över. Fullastade båtar, mörka vatten och trasiga flytvästar. Trots att den mediala rapporteringen härifrån har tystnat dör människor fortfarande. Under min tid på ön drunknade minst sex personer. En nioårig flicka sköljdes iland på stranden efter att en månad tidigare ha fallit överbord. Hennes huvud var skiljt från kroppen. Veckan efter föll ett spädbarn överbord. Europa, 2019. 

Jag arbetade på en klinik inuti flyktinglägret. Det är svårt att med ord beskriva vilket bokstavligt helvete dessa människor tvingas leva i. Lägret är avsett för upp till 2000 personer, och just nu bor där närapå 7000 personer. Det finns två typer av boenden - sommartält utan isolering, eller så kallade ”isoboxes”, byggcontainrar med våningssängar där upp till 20 personer trängs. Taggtråd runt, ovanpå betongmurar, vaktat av polis och militär.

Under de kallaste månaderna dör människor i tälten av kolmonoxidförgiftning på grund av egentillverkade ugnar av gamla olivoljeburkar, i ett försök att hantera den värsta kylan. Barn kommer dagligen in med brännskador efter att ha bränt sig på hemmagjorda spisar i lägret. Alternativet till att själv laga mat är att stå två-tre timmar i kö för varje måltid, vilket innebär upp till nio timmars köande per dag. 

De människor jag mötte i lägret bär med sig berättelser som knappt går att föreställa sig. Familjemedlemmar sprängda i bitar, brutalt sexuellt våld, tortyr, skenavrättningar. Personer som har lämnat bokstavligt talat allt, flyende för sitt liv för att undkomma diktaturers förtryck, gerillors hämndaktioner, terrorister, korrupt militär och polis. Den som flyr har inget val värt namnet. Punkt. 

Moria var från början tänkt att fungera som transitläger, dit människor skulle komma i väntan på sin asylprocess. Tanken var att detta skulle ta dagar, kanske veckor. Jag träffade dagligen personer som varit i lägret i över två års tid. Två år i ett påtvingat känslomässigt limbo som är under all mänsklig värdighet. Hopp och förtvivlan. Förtvivlan och hopp. Det går knappt att förstå under vilken psykisk press dessa individer lever. Föräldrar med obehandlade psykiska och fysiska trauman som försöker hålla uppe ett litet hopp för sina barns skull. Ögonen hos en del personer är tomma, blanka och hoppets låga har sedan länge slocknat. ”I efterhand önskar jag att jag hade dött i det helvete jag flydde från, istället för att nu vara fast i ett annat helvete”, sa en patient till mig efter att ha försökt tända eld på sig själv. 

Vad svarar en på det?

I lägret finns EN psykiater, och bristen på stöd och hjälp är enorm. Unga flickor och pojkar kommer nästintill dagligen till kliniken, med självskador och panikattacker. Och då har jag inte ens nämnt alla kroniska kroppsliga sjukdomar som många personer har med sig sedan innan. Underbehandlade reumatiska sjukdomar, höga blodtryck, diabetes, sköldkörtelsjukdomar, med mera. 

Under min månad i Moria var Ulf Kristersson (M) på besök i lägret, tillsammans med en stor delegation. Alla politiker och kändisar som besöker Moria får en ytterst tillrättalagd rundvandring, som visar upp de mindre fruktansvärda delarna av lägret. Jag ville skrika av frustration. 

EU-Turkiet-avtalet är en skamfläck. Asylprocesserna är tänkta att skötas på ett så smidigt och säkert sätt som möjligt. Nyanlända får istället sova på golvet i en gigantisk ankomsthall i upp till en månads tid innan processen ens startar, där upphängda skynken avgränsar en familj från den nästa. Grekiska staten bär det yttersta medicinska ansvaret, med ekonomiskt stöd av EU. Under tiden jag var där försåg de lägret med EN läkare och TVÅ sjuksköterskor. Vi var dock 30-talet volontärarbetande läkare och än fler sjuksköterskor - vi får agera provisoriska kryckor åt ett system som är trasigt. Den grekiska staten ansvarar även för att förflytta ”extra sårbara” patienter till fastlandet. Under tiden jag var där bodde det dock flera personer med HIV och hepatit i lägret, vilka alla förvägrades såväl förflyttning som nödvändig behandling. 

Detta är Europa 2019. Barn drunknar fortfarande på flykt hit. Barn självskadar sig och tar sina liv. Människor avkläds all mänsklig värdighet och tvingas leva på en plats som inte kan beskrivas på annat sätt än som ett helvete på jorden. 

Jag har aldrig skämts mer för att kalla mig själv europé.