Debatt: Ehrenberg gömmer sig bakom plastpåsarna

I ett internationellt perspektiv väcker svensk avfallshantering förundran och beundran. Runt en procent av hushållsavfallet når avfallstrappans sista steg, deponi. Det är världsklass. Tyvärr är vi svenskar också bland de bästa i världen på att generera sopor, runt 480 kilo hushållssopor per svensk och år. Det resulterar i en flod av sopor och plast som rinner nedåt i avfallstrappan.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Floden minskar innan den når våra kraftvärmeverk. På stegen ovanför oss i avfallstrappan, återanvändning och återvinning, försvinner hälften av hushållsavfallet. Men det betyder ändå att vi och andra sopförbränningsanläggningar i Sverige tar emot närmare 4,5 miljoner ton hushålls- och verksamhetsavfall varje år.

Där återvinner vi energin ur avfallet. Det är inte en lek med ord, det är helt enligt den terminologi och avfallshierarki som Johan Ehrenberg så nogsamt undviker att tala om.

För vissa material är energiåtervinning den bästa lösningen. Hit kan vi räkna sammansatta eller nedsmutsade material, material som tack vare upprepad återvinning tappat sina ursprungliga egenskaper, säkerhetsklassat material och riskmaterial. Ett visst flöde till förbränning får vi alltså räkna med under överskådlig tid.

Men resten då? Det som idag går till energiåtervinning men som istället borde materialåtervinnas? Två tredjedelar av innehållet i svenskarnas soppåsar borde gå till materialåtervinning, inte energiåtervinning. Hur ska vi ändra på det? Eller ta sammansatta material. Vilka drivkrafter och styrsystem finns för smart produktdesign som gör det lätt att dela upp och materialåtervinna? Hur ska mängden plast minskas, ska vi införa en plastskatt? Ska vi följa länder som Frankrike och införa förbud mot vissa plasttyper eller plastprodukter? Eller införa styrmedel för att underlätta introduktionen av bioplaster där det ju händer mycket inte minst i Skåne? Den yttersta frågan är naturligtvis hur vår hysteriska och avfallsskapande konsumtion kan förändras.

Johan Ehrenberg och alla andra kan hjälpa till genom att tänka igenom sin konsumtion och genom att källsortera. Att samla plastpåsar på hög under diskbänken är inte lösningen, inte heller att slänga påsarna till förbränning. Att använda tygkassar, återanvända plastpåsarna eller att sortera till plaståtervinning är mycket bättre.

För även om vi är skickliga på det vi gör och även om våra anläggningar är som dammar som förhindrar att avfall rinner ännu längre ned i avfallstrappan, så kan vi inte acceptera att göras till syndabockar för andras tillkortakommanden. Ohejdad konsumtion och slarvig sophantering är frågor som måste lösas långt innan avfallet kommer till oss.

Att som Johan Ehrenberg i ena andetaget göra sina plastpåsar till vårt problem, för att i nästa kritisera avfallsförbränning och koldioxidutsläpp är att gömma sig för det verkliga problemet. Och då har jag inte ens berört de rena sakfelen i hans inlägg.

Eller för att vara mer rakt på sak: vi tar gärna skit. Men inte vilken som helst.

Slutreplik av Johan Ehrenberg:

På vilket sätt är det fel att förklara att sopförbränning skapar utsläpp?

Jag har inga plastpåsar under diskbänken och jag tycker ilskan i Anders Östlunds inlägg är rätt avslöjande. På vilket sätt är det fel att förklara att sopförbränning skapar utsläpp? På vilket sätt är det fel att visa hur plastförbränning ger samma växthusgaser som förbränning av oljan direkt?

Visst kallar branschen det ”energiåtervinning” men det är brända sopor, inget annat. 

Måste man bränna dem? Finns det ett smartare sätt?

Javisst. Det går att utveckla förbränning med pyrolys där biokol blir restprodukten. Klimatsmart. Det går att undvika annan förbränning.

Men det kostar.

Och en bransch vars mål är mesta möjliga avkastning på gratis brännbart material verkar inte vilja förstå vilket ansvar de har för att lösa, inte prata bort problemen.