Debatt. .

2017-10-05 17:00
Bild: FARR & Lars Pehrson/TT

De ensamkommande ungdomarna måste få livet tillbaka

Regeringens svek mot de unga måste upphöra.

Vi kallar dem ”ensamkommande”, minderåriga som sökt asyl i Sverige utan föräldrar. De kommer från blodiga konflikter eller ett liv som papperslös, barnarbetare, kanonmat.

I Sverige finns det lag på att barn inte får skickas till ett land där ingen vuxen tar emot dem. I Sverige skulle de få en ny chans att leva sin dröm – gå i skolan, bli något. En kort uppdatering om vad som hänt:


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


En kort uppdatering om vad som hänt:

Sommaren 2016

En tillfällig lag införs. Ingen asyl­sökande ska få permanent uppehållstillstånd. Barn som får uppehållstillstånd för att ingen tar emot dem i hemlandet riskerar att utvisas när de fyller 18.

Den tillfälliga lagen gäller inte för barn som sökt asyl senast den 24 november 2015. Men Migrationsverket beslutar att ungdomar som får stanna för att ingen tar emot dem i hemlandet­ kan få tillfälliga tillstånd även ­enligt den vanliga utlänningslagen.

Hösten 2016

Regeringen föreslår att den gruppen ändå ska få stanna längre i landet, förutsatt att de går i gymnasiet. Men Migrationsverket börjar ändra födelsedatum för ungdomar som inte kan bevisa att de har personliga skyddsskäl, så att de blir 18 på beslutsdagen och kan få utvisningsbeslut direkt.

Flera tusen sådana beslut tas utan att några medicinska undersökningar görs, oftast utan motivering och oavsett hur många intyg ungdomarna har.

Kommunerna börjar ta sin hand från dem på 18-årsdagen. Tusentals 18-åringar ska på dagen ut ur hemmet och skolan, förlora god man, flytta till en okänd stad där Migra­tionsverket råkar ha boende. En del bor på gatan hellre än att lämna skolan.

Vintern 2016–2017

Förr behandlades ensamkommande barn först. Men nu prioriterar Migrationsverket i stället vissa länder först. Asylsökande från Afghanistan, Irak och Somalia får vänta, de ensamkommande barnen från de länderna får vänta längst. Allt fler hinner fylla 18.

Tvångsutvisningarna till Afghanistan återupptas. Flera ensamkommande därifrån tar livet av sig. Tidigare trauman och psykisk skörhet spelar roll. Men varje tragisk död i förtid skickar nya chockvågor av ångest bland dem som inte längre väntar på uppehållstillstånd utan på utvisning.

Våren 2017

Migrationsverket slutar ändra åldrar utan att erbjuda undersökning. Nya röntgenmetoder införs (lika osäkra). Ungdomar som snart ska fylla 18 får kallelse till röntgen. Det tar tid att få svar och de förlorar chansen att få beslut som barn. Men tackar de nej skrivs åldern ändå upp.

Terrorattacker sker mot civila i Afghanistan. Landets flyktingministrar vädjar till väst att avstå från tvångsutvisningar. Migrationsöverdomstolen i Sverige slår fast att ett ensamt barn utan nätverk i Afghanistan behöver asyl eftersom han riskerar rekrytering till väpnade grupper, tvångsarbete eller annat utnyttjande. Men 18-åringar som riskerar samma sak måste fortfarande ha individuella skäl för att inte utvisas.

Sommaren 2017

Allt fler ungdomar intervjuas. Men många vägras träffa sin advokat, ­intervjuas med hjälp av en tolk som inte kan språket ­eller av en handläggare som kör på även om barnet bryter ihop.
Många får aldrig läsa protokollet från den livsavgörande intervjun. Nätverket #vistår­inteut samlar under ett par månader in över hundra exempel på en absurt rättsosäker asylprocedur.

De få besluten om att barn ska få stanna tills de är 18 blir ännu färre. I stället ger Migrationsverket ut­visningsbeslut med en extra tidsfrist utan motivering. Berättelser om vad barn flytt från avfärdas som obevisade, samtidigt som Migrationsverket ”antar” att de har familj som tar emot.

Reglerna har nu förtydligats så att ungdomarna ska ha rätt att fortsätta på gymnasiet även om de flyttar. Lokala nätverk försöker ordna boenden. Regeringen skjuter till pengar. Men kommunerna gör som de vill och 18-åringar kastas fortfarande ut.

Av de afghanska ungdomarna som sökt asyl som ensamkommande och hunnit få beslut har majoriteten fått avslag. De flesta av dem är nu papperslösa i Sverige eller i ett annat land.

De ställs på gatan, övergivna av samhället och de vuxna. De utsätts för orimliga beviskrav i en asylprocedur som inte fungerar. De plågas av oro för familjen och framtiden, över hur de ska klara sig i ett land de knappt kommer ihåg och där de inte vet vem som är vän eller fiende eller hur man beter sig för att inte dras in i en milis eller anklagas för att vara västerländsk.

En 18-årig synskadad storebror tar livet av sig, när han inser att han skulle räknas som vuxen och vara ”ett ordnat mottagande” för sin ­lillebror i det krigsdrabbade ­hemland där de inte har någon anknytning. Den förfärliga händelsen får stor uppmärksamhet. Men beslutet är ett i raden.

Vi ska aldrig utropa att någon ska få stanna för att den hotar ta livet av sig. Men människor som behöver skydd har rätt att få det, oavsett­ om de är 15, 18 eller 50 år gamla. Skyddsskälen ska bedömas efter verkliga risker utan spekulationer om skyddande nätverk och möjligheter i länder som befinner sig i krig.

Att många sökte asyl på en gång är inte ett godtagbart skäl att behandla barn illa. Politikerna måste ta ansvar för att de ungdomar som Sverige har tagit emot får livet tillbaka. Sverige behöver inte fler gatubarn.

Sanna Vestin 
Ordförande i FARR, Flyktinggruppernas Riksråd