Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Därför gillar vi Boys

Victor (Adam Pålsson) och Leo (Armand Mirpour) från SVT-serien Boys.
Victor (Adam Pålsson) och Leo (Armand Mirpour) från SVT-serien Boys. Bild: Bild: Knut Koivisto/SVT

Dagens ETC.

SVT-serien Boys har bemötts med hård kritik eftersom huvudfigurerna inte lever som de lär. Men ingen verklig feminist beter sig alltid feministiskt eller inkluderande och det är sällan sådan svaghet gestaltas, skriver Jenny Jarlsdotter Wikström och Gustav Borsgård, doktorander i litteraturvetenskap vid Umeå universitet.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

SVT-serien Boys har bemötts med hård kritik. Delar av kritiken, som ifrågasätter varför serien fokuserar på män ur en priviligierad medelklass, är absolut berättigad. Andra kritiker menar att serien är misslyckad eftersom huvudfigurerna Victor och Leo är outhärdligt ängsliga och uppvisar brister i sina roller som manliga feminister. Leo onanerar till nätporr och blir samtidigt kränkt när hans flickvän gör detsamma. De lever helt enkelt inte som de lär. Vid ett gräl säger Leo till Victor: ”Du är som fucking Dracula när du ställer dig framför spegeln. Du väntar tills du träffar en fucking annan individ som du tycker är lite inspirerande och då ska du bli den människan”. Leos kritik av Victors påverkningsbara jag motsvarar kritikernas invändningar: karaktärernas svaghet och tvekan gör dem irriterande, dåliga.

Kanske är ett svagt subjekt bland det mest provocerande en kan vara inom ramen för en nyliberal hegemoni. Ett subjekt som inte är identiskt med sina åsikter är svårt att enkelt kategorisera, och ett påverkningsbart jag är i förlängningen beroende av andra människor. Men finns det inte något produktivt i det svaga subjektet? Är det inte den småskaliga känslan av ängslighet, av att något är fel eller skaver, som möjliggör storskalig kritik? Och är inte feministisk medvetenhet en process, låt vara en som slår in senare för dem med skyddande privilegier?

Victor och Leo blottar sina osäkerheter, sin otillräcklighet och sin fåfänga för varandra. De är svaga män och det är just den aspekten som den feministiska kritiken kunde ta som utgångspunkt: se här, så här kan en också vara man. Inte i betydelsen ”också män har det svårt” utan i betydelsen att de här männen inte heller vill bli stora, starka och maskulint beslutföra. Victor och Leo är priviligierade medelklassmän, de har begränsade erfarenheter av strukturellt förtryck, fattigdom, utanförskap, men det har gått upp för dem att så är fallet. Det är i den situationen åskådaren möter dem, som ofärdiga feminister. I den bemärkelsen finns en parallell till teveserien Girls, som inte heller skildrar världens mest underprivilegierade grupp, men som fungerar just för att det är de privilegierade som serien gör narr av.

Kraven på att Victor och Leo borde vara konsekventa i alla sina beslut är problematiska av flera anledningar. Dels för att ingen verklig feminist alltid beter sig feministiskt eller inkluderande och det är sällan sådan svaghet gestaltas, trots att den är mycket viktig för den feministiska politikens utveckling. Dels eftersom det är slarvig kritik. Att en karaktärs politiska hållning eller handlande inte är i enlighet med vad den karaktären påstår sig ha som rättesnöre, eller vad samhället har som rättesnöre, gör väl karaktären invecklad snarare än dålig. Sedan när är argumentet ”karaktären är jobbig/dum/ond” en del av en välbyggd kritik? Hur jobbiga är inte Kerstin Thorvalls själviska kvinnokaraktärer? Hur irriterande är inte Edith Södergrans svulstiga, uppblåsta jag? Det är just friktionen, irritationen, som får tittaren att haja till, tänka efter. Ja, Victor och Leo är nojiga, de vänder kappan efter vinden, de vill ligga. Det är störande. Men är det anledning till att såga Boys? Nej.

00:00 / 00:00