Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Bygg ihop städerna

Dagens ETC.

Om vi vill åtgärda segregationen, minska utsläppen, öka cyklingen och promenerandet och framförallt ge fler möjlighet att välja i vilken typ av stadsdel dom vill bo, och därmed få större makt över sina egna liv, så bör vi öka tillgången på den klimatsmarta bristvaran "innerstad", skriver Harald Enoksson, miljöpartist.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Ungefär hälften av stadsborna vill bo i dom centrala delarna, där ungefär bara en sjättedel får plats – de äldsta, rikaste och de mest inhemska. De yngre, fattigare och nyanlända hänvisas till förorterna. Förorterna fyller absolut positiva funktioner och är helt rätt för många av oss, men inget område mår bra av att många hamnar där som sistahandsval. Ett ojämnt utbud skapar ofrånkomligen en skiktning, en sortering av människor, en segregation. Det gäller vare sig vi har brist på innerstad som idag, eller brist på luftiga tåganslutna förstäder som vi hade för hundra år sen. Tillgången på de två stadstyperna bör följa efterfrågan och utjämnas till den grad att vi inte längre ser samma exkluderande "innerstadspremie" i priser och kötider.

Den glesa förortsstrukturen skapar dessutom miljö- och hälsoproblem; hade fler bott tätare och mer centralt hade vi haft befolkningskoncentrationer nog för fler snabba spårvägslinjer i fler städer, fler noder för trafiken och därmed mer utjämnade resemönster, istället för den förstockande centrum-periferi-dikotomi som idag gör att ungefär hälften av stadsborna, t.o.m. i Stockholm, väljer bilen till jobbet trots all subventionerad kollektivtrafik.

Om vi vill åtgärda segregationen, minska utsläppen, öka cyklingen och promenerandet och framförallt ge fler möjlighet att välja i vilken typ av stadsdel dom vill bo, och därmed få större makt över sina egna liv, så bör vi öka tillgången på den klimatsmarta bristvaran "innerstad". Det gör vi genom att låta stadskärnorna utvidgas och omfamna sina förorter, på ett trevligt, varierat och ekosystemvänligt sätt.

Men där stöter vi ofta på patrull från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. På många orter bekämpar dom förtätningsprojekt med argument som är välmenade men ofta saknar rimliga proportioner – förorters ”karaktär” väger tyngre än samma förorters trångboddhet, arkitektens ursprungliga intentioner väger tyngre än hälso- och miljöfördelarna med korta pendlingsavstånd, direkt solljus in i den enas vardagsrum väger tyngre än tak över den andras huvud, buskage mellan hus väger tyngre än skog och åkermark, och arter som är långt ifrån utrotningshotade väger tyngre än våra mångdubbelt ohållbara klimatutsläpp.

Det är inte solidariskt med andra länder eller kommande generationer. Det är inte solidariskt med dom bostadslösa, eller med dom som vill bo lite närmare till annat än tallbackar och tågspår. Det är inte solidariskt med naturen runtomkring. Och det är inte solidariskt mot oss i ytterområdena som ser fram emot fler grannar och mer stadsliv där vi bor. Vi som gärna ser att folk flyttar till vårt land, till vår stad, till vår stadsdel och till vårt kvarter.

Det är för mig obegripligt att grönvänstern hamnat på den här sidan i förtätningsdebatten. Kanske beror det på att många av våra företrädare själva köat sig fram till stadsmurarnas insida och inte delar samma verklighet som tredjehandsmarknadens nomader?

Bland väljarna är vi stora i grupperna första- och andragångsväljare, men dessa grupper är dåligt representerade i våra interndemokratiska processer.

Det är dags för alla er ute i bostadskön, som ännu väntar på er första egna, riktiga lya, eller som är trötta på att bo vid ändhållplatsen, att gå med i ert närmsta parti, fundera på hur ni vill bo i vilken typ av stad, och sen åstadkomma det. Det räcker inte med att rösta på ett parti – ni måste rösta i partiet också. Och kandidera själva!