Bra äldreomsorg en jämställdhetsfråga

Reaktionerna på skandalerna i äldreomsorgen får inte stanna vid akut­utryckningar. Det krävs en större debatt om vem som ska ansvara för omsorg och trygghet när vi blir gamla, skriver Ulla Andersson och Josefin Brink (V).

De skandaler som ständigt upprepas på äldreboenden har en gemensam nämnare: resursbrist. Att de värsta avarterna hittas i privata vårdföretag beror på att ägarna utöver en redan snäv finansiering också ska pressa ut vinst. Men alldeles oavsett vinstintressena har äldreomsorgen skalats ner under lång tid. Andelen av de äldre över 80 år som får offentlig äldreomsorg har nästan halverats sedan 1980. Och bara under den senaste tioårsperioden har antalet anställda i äldreomsorgen minskat med tio procent, trots att antalet äldre stadigt ökat.

Om de minskade resurserna berott på minskade behov av omsorg hade det förstås varit goda nyheter. Men så är inte fallet. Istället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen. Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga. Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst. Och då har den stora äldreboomen ännu inte slagit igenom.

Fram till år 2040 beräknas andelen äldre i befolkningen öka med 30 procent. Det ställer oss inför två huvudsakliga val: antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg. Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ”basutbud” och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver.

Det är vad de privata vårdföretagen förespråkar, eftersom det ger en dubbel möjlighet att tjäna pengar; dels från skattemedel för basutbudet, dels genom privatpersoners köp av tilläggstjänster. Den modellen kommer att skapa stora orättvisor mellan de äldre. Men det kommer också att kosta för de anhöriga till dem som inte har råd att köpa tilläggstjänster. Som de empatiska varelser de flesta av oss är, kommer vi inte att vilja se våra gamla föräldrar hamna på undantag i en marknadsstyrd äldrevård. Än fler medelålders kvinnor kommer därmed rimligen att få ge upp sin egen försörjning för att ta hand om sina gamla föräldrar.

Otillräcklig äldreomsorg har alltså ett högt pris för kvinnor. Förutom den omedelbara förlusten av löneinkomster medför det oavlönade omsorgsarbetet dessutom lägre pension och alltså sämre möjligheter till en trygg ålderdom för egen del.

Vi kan inte låta reaktionerna på de dagsaktuella skandalerna i privata äldreboendena få stanna vid brandkårsutryckningar för att stävja de värsta avarterna. Vi måste ta den större debatten om vem som ska ansvara för vår omsorg och trygghet när vi blir gamla, och vem som ska betala. För Vänsterpartiet är det självklart att vi också i framtiden ska finansiera äldreomsorgen solidariskt via skatter, och fördela den efter behov, inte efter plånbok.

Men då ska skattepengarna också gå till bättre kvalitet i omsorgen, inte till vinster i privata bolag – därför ska vinstdrivande bolag förbjudas i välfärden. Och det måste bli betydligt mer attraktivt än idag att arbeta med äldre. Ökad personaltäthet, kontinuitet och bättre arbetsvillkor är a och o för en god omsorg. Därför avsätter vi i vårt budgetförslag sammanlagt elva miljarder mer än regeringen de kommande tre åren för att öka personaltätheten, höja kompetensen och öka tillgängligheten i äldreomsorgen.

På längre sikt kommer än större satsningar att behövas om alla äldre ska erbjudas en värdig omsorg. Det är också en avgörande förutsättning för ekonomisk jämställdhet.

Ulla Andersson
ekonomiskpolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Josefin Brink
arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet