Debatt: Borgerligheten älskar att enas i Kubakritik

Det svenska politiska samtalet efter Fidel Castros död har varit så nära man kan komma en hemmafest som sabbats av en rödkindad Ung Vänster-aktivist och en rättfärdig Liberal ungdom-anhängare som börjat skrika högt i köket om ”kommunism och kapitalism” utan att faktiskt behöva gå om gymnasiet.

Att delar av vänstern fortfarande föredrar att vältra sig i nostalgiska rödvinsdrömmar om en alternativ samhällsmodell som de med grumliga ögon tycker sig se förverkligad på Kuba, istället för att skissa på planer för en ny framtid där demokratin både är ekonomisk och social är en deppig sinnebild för hela dagens vänsterrörelse. 

Men minst lika deppigt är det att se hur en borgerlighet som stått gäspande tyst inför marknadsekonomiska diktaturers upprepade brott mot mänskliga rättigheter plötsligt kastar sig långt ner i Wikipedia-artikeln om Kuba. Varje minsta förbrytelse den kubanska regimen har begått måste lyfts fram i ett så starkt ljus att allt blir svartvitt. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Uppfriskande, förstås, att politiker som Hanif Bali (M) och debattörer som Anna Dahlberg som annars mest oroar sig över rättigheter för svenska medborgare står upp för det kubanska folket. Men var fanns de kritiska borgerliga rösterna när Thailands kung Bhumibol Adulyadej dog den 13 oktober i år?

För att inte prata om reaktionerna på Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdul Aziz död den 23 januari 2015? Eller sa jag reaktioner? Jag menade tvärtom. Det var mikroskopiska små skälvningar jämfört med näringslivets vitglödgade raseri när utrikesminister Margot Wallström någon månad senare hade mage att kalla hans diktatur för just det.

Lars Ohlys (V) sunkiga omhuldande av Kubas misslyckade försök till socialism ger vatten på kvarnen för den som misstänker att bortsuddandet av K:et i VPK bara var kosmetiskt. På samma sätt är borgerlighetens sanslösa överreaktioner frestande bevismaterial för den som anar att de går kapitalets intressen snarare än människornas. Varifrån kommer annars denna besatthet vid att smutskasta just en auktoritär stat som på låtit sig inspireras av socialistiska idéer medan regimer som underkastat sig marknadsekonomiskt tänkande kommer undan med gult kort, så länge de skriver under frikostiga handelsavtal?

Nu tror jag faktiskt inte det är så illa. Dels handlar det, det är jag säker på, om en rättfärdig impuls av att vilja markera mot de i vänstern som envisas med att försvara Fidel Castros Kuba (”De har lång medellivslängd! Jättebra läkarvård! Om inte USA hade upprätthållit sanktioner hade det inte varit så fattigt!”). I det har högern rätt. Att försvara Kuba med att allt inte är uruselt är inte rimligare än att försvara Saudiarabien med argumentet att många ändå har det bra eller Kina för att deras ekonomi går framåt. Förtryck är förtryck är förtryck. Kuba är och förblir världens största friluftsfängelse.    

Men den monumentala uppslutningen som kallat snart sagt varenda borgerlig debattör kan inte bara handla om att sätta vänstern på plats. Nej, att trashtalka Kuba och Castro är så nära borgerligheten har ett första maj-tåg. Ett sällsynt tillfälle att sluta upp som ett kollektiv mot en stor orättvisa och på samma sätt en nostalgisk reflektion över tider som flytt.

Världen kanske är på ända, väst står utmanad av en högerpopulism som som riskerar att äta upp våra liberaldemokratier inifrån, men för en liten stund kan man ändå enas kring att socialism nog trots allt är det stora världshotet. Så som det ju var en gång i tiden, när man var ung, Thatcher var hjälten och nyliberalism var precis sådär enkelt som man läste om hos Hayek och Friedman. 

En skön känsla, kanske. Men efter 20 år av nyliberala lösningar som bullat upp för Trumps tidevarv krävs mindre ungdomsförbundstrams och ett mer rakryggat försvar för demokratiska värden. För vänstern innebär det att sluta omhulda Kuba som en socialistisk utopi och Castro som en frihetskämpe. För högern innebär det att som vänstern sedan länge gjort till en vana kraftfullt och tydligt stå upp för mänskliga rättigheter överallt, hela tiden. 

Också när det skadar vinstintressen.