Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Både tyskar och greker tjänar stort på krisen

Som villkor för EU-stöd kräver Tyskland att nya EU-länder ska sälja av sina offentliga  tillgångar till tyska och  andra investerare, skriver  Veronica Stoehrel. På bilden syns Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Som villkor för EU-stöd kräver Tyskland att nya EU-länder ska sälja av sina offentliga tillgångar till tyska och andra investerare, skriver Veronica Stoehrel. På bilden syns Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Bild: Bild: Markus Schreiber/AP/TT

Dagens ETC.

Tyskland håller på att (åter)bygga ett imperium över Europa, skriver Veronica Stoehrel, professor i medie- och kommunikationsvetenskap.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Den internationella vänstern anklagar Tyskland för den Grekiska krisen medan högern anklagar den grekiska befolkningen för att ha levt över sina tillgångar. Debatten missar det finansiella systemets roll i krisen och de sociala grupper i båda länder som tjänat stora pengar på den, skriver Veronica Stoehrel, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Halmstad.

Professor emeritus James Petras från Binghamton University i New York publicerade den 28 juli en artikel för Centre for Research and Globalization med rubriken ”Greece and the European Union: First as Tragedy, Second as Farce, Thirdly as Vassal State”.

Artikeln har sedan dess återpubliceras i flera internationella tidningar. 

Analysen han gör av den nuvarande eurokrisen och Tysklands roll i det hela är minst sagt tankeväckande. Tyskland håller på att (åter)bygga ett imperium över Europa, men denna gång ”utan att avfyra ett enda skott”, som Petras utrycker det. Enligt Petras började den nytyska imperiebyggnaden med övertagandet av Östtyskland och fortsatte med inkorporeringen av ekonomierna i Baltikum och på Balkan, vars offentliga tillgångar snappades upp av tyska företag till fyndpriser. Och med ett utökat EU-medlemskap har den politiken bara fortsatt. Nuförtiden kretsar det tyska imperiet kring olika typer av finansiella transaktioner mellan nya, underordnade EU-medlemmar, samtidigt som de påtvingas privatiseringar. Som villkor för EU-stöd kräver Tyskland att nya EU-länder ska sälja av sina offentliga tillgångar till tyska och andra investerare, vilket bland annat resulterar i att dessa underordnade EU-medlemmar tvingas avveckla sin välfärd.

Det senaste exemplet är Grekland. Den grekiska tragedin har resulterat i enorma skulder, dålig ekonomi, arbetslöshet, fattigdom och den grekiske premiärministern Tsipras acceptans av en ekonomisk politik som underkastar sig det tyska imperiet. Tragedin omvandlas till fars när den grekiska befolkningen inte erkänner sveket från deras ledare Tsipras och Syriza, som tvingats omvandla Grekland till en vasallstat. Syrizas och den grekiska befolkningens misstag var att de trodde sig vara likvärdiga ”partners” med Tyskland och EU. Att erkänna sin roll som underordnad har varit svårt att svälja.

Den internationella vänstern anklagar nu Tyskland för den grekiska krisen – tuffa åtstramningar istället för att investera och satsa på tillväxt – medan stora delar av högern anklagar den grekiska befolkningen för att ha levt över sina tillgångar. Men båda anklagelserna är bara halvsanningar, menar James Petras. Kollapsen av den grekiska ekonomin har sitt ursprung i en härskande grupp, både socialister och konservativa, som tjänat på att låna ut pengar till höga räntor samtidigt som de ägnat sig åt finansiell spekulation när industrin och produktionsekonomin nedprioriterats och enorma militära kostnader tillåtits. Det är samma människor som fabricerade finansiell data för att gömma Greklands ohållbara handel och budgetunderskott vid landets ansökan till EU. 

Greklands EU-entré har alltså gynnat två eliter: tyska och grekiska långivare. Men istället för att visa vilka sociala grupper i respektive land som tjänar på nuvarande överenskommelser mellan Tyskland och Grekland har tyska medier skyllt på den lata grekiska befolkningen, och de grekiska medierna på ”tyskarna”. I denna berättelse – där en hel befolkning pekas ut som ansvarig – diskuteras varken det finansiella systemet eller de konkreta sociala grupper som tjänar på krisen, utan ”Grekland” och ”Tyskland” ställs mot varandra: de grekiska– mot de tyska skattebetalarna.

Det tyska imperiet lånar ut sina skattebetalares pengar till sina grekiska vasaller – de grekiska bankernas oligarker. Det är klart att tyska skattebetalare protesterar. Det som inte kommer fram är att en stor mängd av de lånade pengarna går till att betala tillbaka räntor till de tyska bankerna. Under tiden tar både tyska och grekiska banker betalt för varje transaktion de gör. Lånefesten betalas dock av Tysklands skattebetalare och de breda befolkningslagren i Grekland som drabbas av nedskärningar.

Visst kan man kritisera Petras för att använda sig av en föråldrad och förenklad begreppsapparat när han exempelvis pratar om ”arbetarklassen” utan att specificera vidare. Men att därmed avfärda den bakomliggande analysen vore att kasta ut barnet med badvattnet. Problemet är att det å ena sidan finns en liten grupp maktfulla människor som vinner på att låna ut pengar och spekulera i den finansiella världen, och å andra sidan en majoritet av vanliga skattebetalare som betalar notan.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

00:00 / 00:00