Debatt: Att söka sina rötter ska inte vara en klassfråga

För ett tag sedan (1/10) initierade en handfull adopterade ett upprop för ett statligt bidrag för röttersök för vuxna internationellt adopterade.

Ett av de vanligaste argumenten mot bidrag för röttersök är att skattemedel inte ska gå till sådant. Så här låter det:

1. De vuxna adopterade får väl bekosta sina egna (nöjes)resor.

2. Adoptivföräldrarna får väl stå för det.

3. Det finns inget (det vill säga vetenskapliga undersökningar) som bevisar att det skulle vara något bra för de adopterade.

4. Det kan sätta onödig press på adopterade att söka rötter.

5. Tänk på de biologiska föräldrarna!

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Dessa argument måste bemötas.

1. Det är inga vanliga semesterresor. Det går inte att förutse hur en återresa kan påverka en. Och det är inte heller alla som talar vitt och brett om hur de på djupet upplevde sina återresor, varför det för utomstående kan te sig som just en lite annorlunda semesterresa.

2. Många adoptivföräldrar vill och kan säkert stå för detta, men det finns fall där så inte sker. Det kan bero på oförutsedda förändringar i familjen som förändrar den ekonomiska situationen, men även om att relationer kan gå snett. Dessutom kanske man som adopterad vill göra denna resa själv, oavsett vilken relation man har till sin adoptivfamilj.

3. Det finns inget som bevisar motsatsen heller och vad som är bra ligger inte i betraktarens subjektiva öga.

4. Något som verkligen sätter press på adopterade är alla påträngande frågor och socialpornografiska tv-program. Dessa lär ju inte upphöra bara för att något röttersöksbidrag inte införs. Tvärtom skulle till exempel program som profiterar på adopterades känslor förlora poängen och adopterade istället kunde få den här hjälpen utan tv-kameror upptryckta i ansiktet.

5. Omtanken för de biologiska föräldrarna är inte lika stor när fenomenet adoption kommer på tal. Varför ska föräldrar tvingas lämna ifrån sig sina barn av ekonomiska skäl när adoptanter får bidrag för att kunna adoptera? Är det inte bättre att hjälpa på plats, som det så populärt heter? Bidragsmotståndarna borde istället kämpa för slopat adoptionsbidrag och se till att de pengarna skickas direkt till de biologiska föräldrarna. 75 000 kronor gör antagligen större skillnad i Taiwan, Kenya eller Colombia. (Dock inte i Korea, för Korea är minst lika rikt som Sverige.)

I detta läge är det många som menar att man inte kan jämföra adoptionsbidrag med röttersöksbidrag. Adoptionsbidraget leder ju ändå till att barn får komma till Sverige, där de får det så mycket bättre. Med ”bättre” får man förmoda att man menar ”materiellt bättre”, för minns att det ju inte finns några siffror på adopterades mående (annat än att adopterade de facto är överrepresenterade inom psykvården och självmordsstatistiken).

Om man tänker i banorna att ju rikare, desto bättre – är det då inte bättre att barnen kommer till folk som har råd att adoptera utan ekonomiska bidrag? Rikare adoptivföräldrar lär ju dessutom ha råd att sätta undan en fond för röttersök och återresor.

Det finns dessutom färre adopterbara barn än det finns villiga adoptanter, varför det väl vore bättre om de bäst ekonomiskt bemedlade bland de godkända adoptanterna får första tjing, eller?

Sammanfattningsvis:

Om samhället ska delbekosta internationella adoptioner bör samhället även bidra till postadoptionsverksamhet. Om samhället inte anser sig ha råd med detta bör samhället inte delbekosta adoptioner alls. Kravet på röttersöksbidrag har sin grund i det faktum att staten fördelar sina adoptionskostnader ensidigt.

I sammanhanget handlar det om ganska små belopp, då antalet adopterade utgör en mycket liten del av befolkningen och alla adopterade inte heller känner behovet av ett sådant bidrag. För det fåtal som har det behovet skulle dock ett sådant här bidrag utgöra en mycket stor skillnad.

Om adoption inte ska vara en klassfråga ska inte heller röttersök vara det.