Debatt: Arbetslinjens bidrag går till de som minst behöver dem

Förra veckan kom en nyhet som var så stor att den tvingades ut i rikets alla mediekanaler: Fredrik Reinfeldt hade skrivit en uppsats. Nästan alldeles själv. I triumf upprepade han vad han för några år sedan blev så utskälld för: ”Fler ska kunna jobba upp till 75 års ålder och ännu längre” (DN, 2/6). ”Frivilligt” alltså. Tyvärr erbjöds ingen reflektion kring vad en höjning av genomsnittlig pensionsålder innebär för de som ”väljer” att pensionera sig tidigare. Inte heller någon förklaring till varför en ”åldrande befolkning” – vi har blivit äldre i ungefär samma takt i snart ett sekel – för första gången någonsin kräver förlängning av arbetstiden trots att vi tidigare enbart sett exempel på motsatsen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Reinfeldt-initiativet” heter Fredrik Reinfeldts uppsats. Kanske är det tänkt att associationerna ska gå till Marshallplanen, för även här handlar det om att få Europa på fötter igen. Ett avsnitt heter ”Ekonomiska incitament för att öka arbetskraften”. Det läser jag med särskilt intresse. Här besitter ju Fredrik Reinfeldt viss expertis. Dock hittar jag inget om vikten av att kasta ut cancersjuka i arbete. Här finns inte minsta skryt om de 100 000 sjukskrivna som under Fredrik Reinfeldts tid utförsäkrades. Inte heller något om de 36 000 som spärrades in i Fas 3, eller de 100 000 som fortfarande coachas runt i Jobb- och Utvecklingsgarantin. Varför så blygsam? Det främsta incitamentet för arbete, jag talar naturligtvis om skräck, var ju Fredrik Reinfeldt en mästare på.

I stället förses vi med visdomar som: ”Det är viktigt att det lönar sig att arbeta” (s. 47). Och: ”Det är viktigt att ersättningssystemen stramas åt” (s. 50).

Det är förvånande att Fredrik Reinfeldt väljer att uttrycka sig i dessa ordalag. För bara några månader sedan avslöjade ju SVT att han efter sin tid som statsminister själv valde att lyfta fullt avgångsvederlag på över miljonen samtidigt som han drog in drygt två miljoner kronor till sitt privata bolag ”Fredrik Reinfeldt AB”.

”Så gav Fredrik Reinfeldt sitt bidrag till politikerföraktet”, kommenterade då den före detta kollegan och moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson i News55 (15/9) där hon även uppmanade till bojkott av Fredrik Reinfeldts bok Halvvägs (vilket kanske var överflödigt) och av hans föreläsningar (som lär snitta på 100 000 kronor timmen). Hårda ord från en före detta arbetskamrat.

Ändå är Fredrik Reinfeldt långt ifrån ensam om att ha tagit ut avgångsvederlag vid sidan av egen företagsverksamhet. Göran Persson gjorde detsamma samtidigt som han arbetade som PR-konsult, Carl Bildt samtidigt som han drev Bildt Global, och även hos andra ex-ministrar som Göran Hägglund (KD), Catharina Elmsäter-Svärd (M) och Stefan Attefall (KD) känns mönstret igen. Enligt tidskriften Scoops granskning har den förra regeringens ministrar och statssekreterare totalt tagit emot 80 miljoner kronor i så kallat ”omställningsbidrag”.

Att dessa varma förespråkare av arbetslinjen för egen del månar om ”bidragslinjen” kan vid första anblick te sig motsägelsefullt. Men egentligen är det lika självklart som att Fredrik Reinfeldts åtstramningsvurm inte innebär något som helst hot mot sådant som rut-, rot- och ränteavdragen. Arbetslinjen utesluter inte generösa bidrag – så länge de går till de som minst behöver dem.

Tyvärr hittade inte heller den enkla principen in i Fredrik Reinfeldts uppsats.