Debatt: AP-fonderna ska inte finansiera folkrättsbrott

I dag finansierar våra gemensamma pensionspengar folkrättsbrott. AP-fonderna har miljardinvesteringar i företag som verkar i ockuperade Västsahara och statsobligationer i den marockanska staten. AP-fonderna måste avinvestera – och fondernas ramverk måste förändras.

Marocko har ockuperat Västsahara i mer än 40 år. Västsahara är det sista landet i Afrika som ännu inte har avkoloniserats, och Marocko exploaterar dess naturresurser. Paradoxalt nog stöttar regeringen en FN-ledd fredsprocess i Västsahara samtidigt som svenska skattemedel bidrar till att stärka ockupationsmakten och utländska företags inblandning, vilket i sig lägger hinder för fredsprocessen.

AP-fonderna har investeringar i Siemens och Enel som bygger vindkraftverk i ockuperat område, i Glencore som söker efter olja, och i Atlas Copco och Continental som är underleverantörer till en fosfatgruva.   

Trots tidigare exkluderingar av företag som finns i ockuperade Västsahara vill AP-fonderna inte fullt avstå från att investera där, oavsett de grava folkrättskränkningarna.

I en artikel svarade nyligen Etikrådets generalsekreterare John Howchin på kritiken kring AP-fondernas investeringar i företagen, genom att förklara att företag som rent fysiskt utvinner någon naturresurs riskerar att falla i deras bedömning. Howchin nämnde specifikt Glencore som uppger att de inte har för avsikt att prospektera efter olja. Hade de prospekterat skulle Etikrådet rekommendera en exkludering, enligt Howchin.

Faktum är att Glencore utför seismiska studier i syfte att hitta olja. Olja som sedan med all sannolikhet kommer att exploateras av ockupationsmakten. Flertalet investerare har exkluderat Glencore på grund av sin aktivitet i Västsahara; svenska exempel är Folksam, KPA och Öhman.  Etikrådet borde göra samma bedömning.

Etikrådet har tidigare rekommenderat exkludering av företagen Agrium, Incitec Pivot och Potash Corp för att de köper fosfat från ockuperat område, inte för att de fysiskt utvinner fosfaten själva. Det har varit ansvarsfulla beslut. Men Atlas Copco, som levererar borrutrustning till fosfatgruvan i Västsahara, och möjliggör själva exploateringen, exkluderas inte.

Två företag som tveklöst själva utvinner en naturresurs är Siemens och Enel. De utnyttjar Västsaharas vind. Förutom att vindkraftverksparker tar mark i anspråk så kommer elektriciteten som genereras att säljas och exporteras av ockupationsmakten. Det samma gäller solkraft. Det är inte rimligt att förkasta exploateringen av fosfat, men acceptera den av sol- och vindkraft.

EU-domstolen klargjorde dessutom i en dom förra året att Västsahara inte är en del av Marocko, utan måste betraktas som en tredje part i relation till EU och Marocko. Därför kan handelsavtal mellan Marocko och EU inte innefatta Västsaharas territorium. Ska ett handelsavtal kunna gälla Västsahara måste det västsahariska folket ge sitt samtycke, slog domstolen fast, och det måste göras via deras legitima representant enligt FN, Polisario.

I domstolsbeslutet görs det ingen skillnad på förnybara eller icke förnybara naturresurser. Naturresurser får inte utvinnas i Västsahara utan Västsaharas folks godkännande. Det överordnade är nämligen att Västsahara är en separat territorium, därför har marockanska aktörer ingen rätt att göra affärer som gäller det.

Det är uppenbart att AP-fonderna inte går hela vägen när det gäller ansvarsfulla investeringar. Ramverket som AP-fonderna regleras av begränsar hållbarhetsarbetet markant. Idag måste AP-fonderna enligt ramverket ta hänsyn till miljö och etik när de placerar pengar, men det övergripande målet om hög avkastning går fortfarande först.

I praktiken innebär det att fonderna inte begränsas från att investera i ockupationsmakter eller företag som verkar på ockuperad mark. Nu är ett förslag till nytt ramverk ute på remiss, men även i det är avkastningsmålet överordnat hållbarhet. Det är tydligt att en större förändring av AP-fondernas ramverk krävs. Våra gemensamma pensionspengar ska inte få bidra till en folkrättsvidrig ockupation.