Debatt: Ännu ett rättshaveri hos Migrationsverket

En ung, traumatiserad pojkes framtid och liv hänger enbart på vilket intryck han har gjort på den tjänsteman som satts att förhöra honom. Var är den rättssäkerhet som Migrationsverket gärna – och ofta – talar om? Det undrar Leif Midborn och Adam Hedengren.

Efter att ha tvingats ner i husets källare av beväpnade och maskerade män, sannolikt från hemlandets hemliga polis, bevittnade Yusuf hur hans mamma misshandlades och våldtogs brutalt. När han försökte skydda henne blev han själv nedslagen med en gevärskolv och svimmade på platsen. Han vaknade långt senare och befann sig då i sin morbrors hus, en bit från det egna hemmet.

Först då fick han veta att mamman avlidit av skadorna. När Yusuf och hans morbror någon dag senare återvände till familjens hem för att hämta en del dokument och andra ägodelar blev de bortmotade av beväpnade vakter. Huset var redan nerbränt.

Yusufs pappa hade tidigare blivit knivhuggen utanför bostaden och sedermera bortförd. Senare kom beskedet att han avlidit.

Yusufs morbror insåg att det var farligt för pojken att stanna kvar i Uzbekistan och hjälpte honom att fly därifrån. Efter flera månader på flykt genom bland annat Ryssland kom han så småningom, 17 år gammal, till Sverige och sökte asyl hos Migrationsverket.

Sedan dess har han slussats igenom Migrationsverkets pressande och timslånga förhör, där den asylsökande förväntas redogöra för allt som hänt in i minsta detalj. Liknande förhör har hållits hos Förvaltningsrätten.

Yusuf har, av naturliga skäl, mått mycket dåligt och haft flera långa samtal med barnpsykologen Marie Hessle. Hon har ingivit intyg från dessa möten där hon bland annat berättar att Yusuf drabbas av minnesluckor och ibland har svårt att komma ihåg saker och händelser som han vid ett annat tillfälle mycket väl minns och kan redogöra för i detalj. Detta anser hon vara typiskt för personer som gått igenom traumatiska händelser liknande Yusufs.

Från myndigheternas sida är det alltså, och det här är viktigt, en tjänsteman som sitter och förhör en ung pojke med denna bakgrund. Han har en tolk som möjligen förstår vad pojken säger, men hur ska pojken förstå vad tolken översätter till förhörsledaren – pojken kan ju inte svenska och har således ingen aning om vad tolken förmedlar?

Lägg därtill att det handlar om en ung, nervös och traumatiserad pojke på 17 år, som gjort allt för att förtränga sina hemska upplevelser, men nu sitter inför främmande myndighetspersoner som han inte har förtroende för. Kanske kommer de att berätta för hemlandets polis och andra myndigheter vad han säger här? Visserligen får han veta att ”allt som sägs här stannar här”, men han som lärt sig att aldrig lita på myndighetspersoner blir knappast lugn av detta.

Varför kallar man inte in en erfaren och välutbildad barnpsykolog i sådana här fall? Då hade man möjligen kunnat tala om den berömda rättssäkerhet som Migrationsverket gärna – och ofta – talar om.

Nu är det så att om den enskilde tjänstemannen som förhör Yusuf vid första besöket i Migrationsverket lokaler får intrycket att historien som Yusuf berättar är bristfällig är det närmast omöjligt att vid ett senare tillfälle komplettera och korrigera den första berättelsen, eftersom personen inte anses trovärdig.

Så en ung pojkes framtid och liv hänger enbart på vilket intryck han har gjort på den tjänsteman som satts att förhöra honom. På tjänstemannen ställs inga krav på kompetens eller erfarenhet att bedöma trovärdigheten hos en ung, osäker och traumatiserad tonåring.

Migrationsverket skriver på sina hemsidor om ett antal omständigheter som kan leda till att verket omprövar sina beslut. Yusufs gode man har i olika omgångar hänvisat till dessa skrivningar, som myndigheten inte har visat sig bry sig om. Dessutom bortser verket från yttranden och bedömningar av personer som är läkare och psykologer med den utbildning och erfarenhet som verkets egen personal saknar.

Resultatet blir att många unga förtvivlade asylsökande ungdomar får sina liv förstörda därför att Migrationsverket och förvaltningsdomstolar litar mer på sin, i dessa sammanhang, okvalificerade personal än på sakkunniga, vars kompetens i andra sammanhang knappast ifrågasätts. I Yusufs fall står det mellan liv och – i värsta fall – död. Migrationsverkets rådande position är att snarast utvisa honom till ett land som Human Rights Watch hävdar förföljer och torterar medborgare på grund av deras religiösa uppfattning, vilket fallet med Yusufs pappa bevisar.

Det borde vara självklart att Migrationsverket följer sina egna anvisningar och regler – om inte så ta åtminstone ta bort dessa förrädiska och missvisande formuleringar från era hemsidor. Men faktum är att det enda rimliga kravet är att man lyssnar på och beaktar vad läkare och barnpsykologer anför i de enskilda ärendena, särskilt när det gäller barn med sådana upplevelser som Yusufs.