Debatt: Ännu en fader har fått begrava sin son

Om du blev förundrad över faktumet att det var fadern och inte modern som fick offerrollen i rubriken, då har jag uppnått mitt syfte. Jag ville bryta normen av viljan att visa hur blinda vi människor kan bli inför våra inlärda vanor. De som sedan evigheter byggts upp av samhället, av dig och mig. Mannen den frånvarande, den stränge, den otrogne, den okänslige. Listan är lång när det kommer till de negativa beskrivningarna av faderskap, av manlighet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

När det kommer till moderskap har vi helt andra förställningar och åtaganden. Kvinnan den ansvarsfulla, den som kämpar mot alla odds och i alla väder. Hon är skärpt, hon är tålmodig, känslig och närvarande. Sådana är stereotyperna om de olika könen som förstärks och reproduceras vid varje mänskligt andetag. Sedan fortsätter vi att gestalta, att förmedla enkelriktade könsideal i böcker, berättelser, musik och film.

Att barn växer upp med dessa sanningar tror jag skapar och upprätthåller en stor fara för såväl nutida som för framtida generationer. Pojkar växer upp med bilden av att den som är värst är också den som är häftigast. De ungar som inte har tillräckligt med stöd från vuxna i sin närhet eller föräldrar som visar kärlek, acceptans och närvaro, det är de som går omkring vilsna i rollen som värstingar. Med tiden hamnar de så långt ifrån sina känslor att det i många fall blir oerhört svårt att nå fram till dem. 

Som förebyggande fältsekreterare kommer jag ofta i kontakt med unga killar som går omkring och bär på bekymmer stora som åskmoln. Vissa bär på osäkerhet som de inte vågar uttrycka, andra bär på drömmar och förhoppningar som de inte riktigt vågar tro på. 

Utan att ha lärt sig andra sätt att hantera sina känslor på, svarar vissa ungdomar med att agera på det enda samhällsaccepterade sättet att agera på, det klassiska manliga utåtagerande beteendet för att få ut de onda känslorna ur systemet. Stenkastning, hot och våld. Spiralen fortsätter nedåt och förstärks av sämre förebilder som finns på gator och torg. Via musik, film och datorspel förmedlas destruktiva budskap som ger en bild av att värstingen i slutändan segrar. Den destruktiva maskulinitetens ideal och föreställningar blir till faktorer för en ungdom att fästa sin identitet på.

Den skolning som sedan barndomen inristat bilden av hårdhet i killarna gör det omöjligt att berätta, att söka tröst, hjälp eller en famn att gömma sig i. Och det är i många fall allt som behövs för att förhindra stökigheter och missnöje som senare kan utvecklas till grov kriminalitet.

En närvarande fader som kämpar mot alla odds och i alla väder. En sådan som inte flyr från ansvar, är där för sina barn, som vågar öppna upp sig och visa sig sårbar. En fader som är stabil och hängiven sina barn, som lyssnar, inte dömer och som tydligt visar vilka gränser det är som gäller. 

Men så länge vi inte får alla att engagera sig och samtidigt ifrågasätta de destruktiva samhällsföreställningarna av maskulinitet, kommer vi att inom kort läsa nya artiklar med rubriker som skriker med höga röster: ”Ännu en moder har fått begrava sin son!”