Debatt: Amnieh Kakabavehs förtroendekapital är förbrukat

Den obehagliga känsla jag fick en junimorgon föra sommaren när jag slog upp tidningen och läste Amineh Kakabavehs yviga utläggning om att ”manliga enklaver odlar numera inte bara hederskulturer som diskriminerar kvinnor, de odlar kulturer som skapar jihadkrigare” upplevde jag ännu starkare när jag fick ta del av den högerextrema propagandafilm Kakabaveh nyligen delade på sin Facebooksida.

Islam som redskap för kvinnoförtryck är ett vanligt tema hos de antiislamfientliga krafterna som Kakabaveh plagierar och legitimerar med sin ställning som riksdagsman på Vänsterpartiets bekostnad. Under en lång tid har vi sett flera liknande uttalanden som direkt eller indirekt demoniserar muslimer i utkanten av våra städer med begrepp som ”Jihad”, ”slöja”, ”skägg”, ”vita klänningar” – föreställningar som är numera bekanta för människor över hela vårt avlånga land. Men inte som uttryck för en odramatisk muslimsk vardag utan snarare som en illustration för mediebeskrivning av extrema företeelser som fundamentalism, extremism eller terrorism.

Lika allvarligt som att krafter på den extrema högersidan använder sig av vänsterretorik för att locka till sig väljare är det illavarslande att vissa på vänsterkanten kamouflerar sig med socialism för att tjäna och agera megafon åt en islamofobisk dagordning, nämligen att muslimer är ett hot mot jämställdhet. Budskapet förstärks med antimuslimsk retorik som inte ens försöker dölja sin rasism eller trångsynthet.

Avsynar man detta uppdiktade intellektuella hyckleri kan man se tydliga paralleller mellan till exempel talibanerna och islamofobernas mycket likartade tolkning av islam, och deras politiska öden är delvis beroende av den gemensamma förståelsen för denna tro.

Som afrosvenskar och svenska muslimer har vi all anledning att vara djupt oroade av det fysiska och psykiska våld som riktas mot oss i samhället. Idag är afrosvenskar den minoritet i landet som är mest utsatt för hatbrott. Sedan 2008, då BRÅ började föra statistik över detta, har antalet afrofobiska hatbrott ökat med 24 procent. Under hösten 2012 skakades Sverige av nyheten att ett antal svenska muslimska familjer i Forserum höll sina barn hemma från skolan av rädsla för deras säkerhet. Det visade sig att inte bara barn utan även vuxna i den lokala somalisksvenska gruppen under flera år hade förföljts och trakasserats, vilket lett till att en majoritet av dem tvingats lämna staden för sin säkerhet – något som för tankarna till trettiotalets Europa.

Faran med den retorik Kakabaveh och likasinnade använder är att den skapar ett ännu mer ojämlikt samhälle som undergräver den sociala sammanhållningen och legitimerar en samhällsdebatt som bygger på misstänksamhet mot oss som minoritet och förhindrar demokratiska lösningar. Som sann vänsterpartist bör Kakabaveh fråga sig vem som utgör det egentliga hotet i Sverige. Är det den svarta mannen? Eller är det snarare den strukturella ojämlikhet som tvingar afrosvenskar och svenska muslimer att placeras på förlorarnas sida?

En väsentligen socioekonomisk konflikt mellan de som har och de som inget har tolkas falskeligen av islamofoberna som en civilisationernas kamp eftersom islamofobi har blivit en användbar valuta för opportunistiska politiker och självutnämnda tyckare. Vi kan inte sopa under den blågula mattan att muslimer och afrosvenskar upptar den roll i samhället som tidigare har XXXXX av grupper som judar, romer och resande med mycket tragiska resultat från historien. Det går inte att skaka hand med någon som länge haft en knuten näve i fikan. Kakabavehs förtroendekapital är förbrukat och Vänsterpartiet måste ta tydlig ställning mot rasistisk hets.