Debatt: Adoptioner ska skötas av en statlig myndighet

Sedan 60-talet har runt 60 000 personer adopterats till Sverige, vilket gör Sverige ett av de länder i världen som adopterar flest per capita. Vi kommer från länder världen över: Sydkorea, Colombia, Indien, Sydafrika och Etiopien för att nämna några. Gemensamt för alla adopterade är att alla någon gång får frågan om vi vill uppsöka våra rötter. Svaret på den frågan skiftar både mellan person och över tid.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Själv växte jag upp i tron att det var omöjligt att hitta mina förstaföräldrar då det saknades information. Det påverkade mitt intresse för Korea, varför det dröjde över 40 år innan jag gjorde min återresa i form av en gruppresa arrangerad av min koreanska adoptionsbyrå.

Jag hade inga ambitioner att hitta några släktingar, men plötsligt satt jag med en lapp med mitt namn, en adress och ett klockslag. Det stod även ett namn på personen boende på denna adress som alltså angav var jag hittades, omkring fem dagar gammal. Jag försökte pussla ihop något av min första tid men spåren hade kallnat. Jag sökte även till programmet Spårlöst, men fick avslag då jag – ironiskt nog – saknade spår.

Jag gav upp; det hade kostat för mycket pengar och tid att fortsätta.

I september 2016 initierades ett upprop för röttersöks-/återresebidrag för vuxna adopterade. Detta med anledning av att regeringen aviserade en höjning av statens adoptionsbidrag som instiftades 2001. Bidraget är ett schablon-bidrag och sattes till 40 000 kronor för att täcka cirka en tredjedel av en genomsnittlig adoptionskostnad. Bidraget höjdes i januari 2017 till 75 000 kronor för att åter täcka denna tredjedel.

När bidraget infördes var det med argumentet att adoption inte ska vara en klassfråga. Argumentet för ett röttersöks-/återresebidrag är att postadoptionsservice inte heller ska vara en klassfråga.

I dag uppmanas vuxna adopterade att vända sig till sin adoptionsorganisation för att få hjälp med sitt röttersök. Här kan det skilja sig åt ganska stort vad gäller vilken form av stöd man kan få.

60- och 70-talister adopterades via Socialstyrelsen och hänvisas till kommunarkiv och Riksarkivet. 

De tusentals adopterade som adopterats via de olika adoptionsorganisationerna erbjuds olika stöd beroende på vilken förening som hanterat deras adoption.

Av de fem adoptionsorganisationerna som fram tills relativt nyligen var auktoriserade och verksamma för att anordna transnationella adoptioner återstår tre – Adoptionscentrum, Barnen Framför Allt och Barnens Vänner. Familjeföreningen för Internationella adoptioner har avvecklat sin adoptionsverksamhet och Adoptionsföreningen La Casa har lämnat över sin verksamhet till Adoptionscentrum.

Några föreningar erbjuder möjlighet för den adopterade att söka stipendier för röttersök och/eller återresa. Det handlar om belopp på mellan 5 000–15 000 kronor. Den adopterade ska vara medlem i föreningen, redovisa utgifter och göra en återrapportering.

Adoptionscentrum tar i stället ut en schablonavgift på 3 000 kronor och kräver medlemskap av den adopterade, något som kan te sig olustigt för den som ställer sig kritisk till verksamheten, vilket i sin tur kan innebära risk för uteslutning enligt organisationens stadgar. Adoptionscentrum anordnar även återresor till självkostnadspris till tre av de länder som de samarbetar med.

Det här är det stöd som erbjuds adopterade.

I några fall handlar det om i sammanhanget låga belopp som är villkorade med medlemskap, återrapportering och kvitton.

I andra fall måste adopterade betala för att få stöd – ett stöd som ifrågasätts av en del adopterade då stödet inte står i paritet med den avgift man betalar.

Samtidigt betalar staten ut ett adoptionsbidrag à 75 000 kronor för varje slutförd internationell adoption. Detta bidrag är inte behovsprövat och det krävs ingen motprestation.

Adoption bör hanteras av statlig myndighet för ökad likvärdighet, kontinuitet och transparens.