”Johan Ehrenberg har fel om Kuba!”

Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen kritiserar vad hon anser är sakfel i ETC:s reportage från Kuba. Johan Ehreberg svarar direkt.

Har Johan Ehrenberg rätt? Är ”Castros klimatpolitik en katastrof”? Nej, han är felunderrättad i nästan allt. Jag bemöter här bara några av de mest grundläggande fel han bygger sin tes på.

Måste Kuba importera 80 procent av maten, och mest från USA?

Sanningen är den motsatta.

Siffran grundar sig på en uppgift från februari 2007 att 84 procent av statens kostnader för ”familjekorgen”(den ranson av bristvaror som alla invånare har rätt att inhandla till kraftigt subventionerat pris) uppstått genom import till höga världsmarknadspriser av en mindre men väsentlig del. Omkring 30 procent av denna import kommer från USA genom ett begränsat undantag från USA:s blockadlag som förbjuder handel med fienden. Och den utgör en bråkdel av konsumtionen.

Kubas totalimport 2010 uppgick till cirka 70 miljarder kronor (10,6 miljarder peso) varav djur och livsmedel cirka 10 miljarder kronor, varav mindre än 30 procent kom från USA (cirka 3 miljarder kronor).

10 miljarder kronor i matimport till 11 miljoner invånare blir mat för mindre än 1 000 kronor per invånare per år. Det förstår var och en att detta inte kan utgöra 80 procent av livsmedelsförsörjningen. Den allra största delen av livsmedlen står kubanskt jordbruk och boskapsskötsel för, till största delen ekologiskt.

Lider 1,3 miljoner kubaner av undernäring?

Kubanerna tillhör de mest välnärda i Latinamerika och Karibien

2007 konstaterade FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorgan) att kubanernas genomsnittliga näringsintag var det högsta i Latinamerika och Karibien, med 3 200 kalorier per capita per dag, vilket dessutom var näringsmässigt bäst balanserat. Men hösten 2008 drabbades Kuba av de värsta orkanerna i historisk tid. Tre orkaner i följd åstadkom enorma skador på över en halv miljon bostäder (över 15 procent av beståndet) varav 90 000 raserades totalt. Stora delar av bananodlingar, sockerfält, majs-, frukt- och grönsaksodlingar med mera, raserades eller dränktes. Aldrig tidigare har infrastruktur, bostäder och jordbruk skadats i sådan omfattning. Kostnaderna uppgick till drygt 70 miljarder kronor, motsvarande nästan 20 procent av ett års bruttonationalprodukt i hårdvaluta. Så det året ökade utläggen för matimporten med 35 procent från normala cirka 10 miljarder kronor. Redan året därpå var importen nere på normalnivå.

Ett par år efter orkanhösten 2008 konstaterade FAO att Kuba hade hämtat sig otroligt snabbt, tack vara sin jordbruksmodell. Både FAO och FN:s barnfond UNICEF framhöll Kuba 2009 som det enda land i Latinamerika och Karibien som utrotat undernäring bland barn.

Låser Kubas regering fast sig vid oljan?

Kommer Kubas energi från Venezuela?

Står Venezuela för 90 procent av landets oljekonsumtion?

Svar nej på alla frågor.

Ungefär hälften av Kubas energikonsumtion kommer från olja, resten från sockerrörsblast, inhemsk naturgas och ved. Andelen sol, vind- biogas- och vattenkraft är ännu liten, men ständigt växande. Enligt World Security Institute, Washington, hade Kuba 2003 uppnått en försörjningsgrad med förnyelsebar energi på cirka 38 procent av all energiförbrukning.

Solvärme används för varmvatten till hotell, förskolor och i viss utsträckning bostäder. För turisthotellen finns

8 000 solvärmeanläggningar för varmvatten, men de täcker bara en mindre andel av behovet. En ny fabrik för tillverkning av varmvattenberedare med solvärme invigdes 2009. Solcells-paneler försörjer över 9 000 skolor, vårdcentraler, TV-salonger med mera i glesbygden.

Senaste statistiska uppgifter för Kubas oljeförbrukning avser 2010. Då uppgick den till cirka 137 000 fat per dag (betydligt mindre än hälften av Sveriges oljeförbrukning per capita), varav cirka 60 procent import, det vill säga 30 procent av energin kommer från Venezuela.

Oljeförbrukningen har stadigt minskat sedan 2006, bland annat som följd av ”energirevolutionen” 2005–06 (utbyte av glödlampor, hushållsapparater med mera, samt införandet av en progressiv eltaxa – ju högre förbrukning desto högre wattpris).

Eva Björklund
Svensk-kubanska föreningen

Svar från Johan Ehrenberg:

För vem ljuger den Svensk-kubanska föreningen?

Inlägget från Eva Björklund från Svensk-kubanska föreningen är sorgligt eftersom det inte diskuterar det Kuba artikeln handlade om, nämligen svårigheten att ställa om ett land till ren energi och ren lokal matproduktion.

Istället försöker hon låtsas som om detta skett, att landet är oberoende, växande och på väg bort från oljan.

Vem tjänar på att en sådan myt sprids?

Kubas folk?

Kuba importerar cirka 80 procent av den mat staten ransonerar och människor köper genom staten. Det är inget att skämmas för men berättar att omställning är svårt. Att Kuba kan försörja sig med lokal odling vad gäller grönsaker och frukt är en självklarhet – det är ett tropiskt land – men att man importerar kött, socker (!), majs och många andra basvaror och dessutom gör det via USA som största livsmedelsexportör är inget som går att prata bort. Kuba, denna bördiga trädgård behöver pengar till investeringar. Att man istället lägger miljarder på matinköp är ingen framgång, det är ett problem.

Det artikeln försöker visa är att vi visst kan ställa om våra jordbruk till stadsodlingar och ekologisk produktion. Men när inte ens ett bördigt land som Kuba klarar det utan stora investeringar och fungerande transportsystem så måste vi våga ifrågasätta teserna om omställningen på jorden som en fråga om minskad ekonomi, minskad energi, minskad produktion.

Jag berättar att FN:s livsmedelsprogram 2008 sa att 1,3 miljoner kubaner led av undernäring, vilket gjorde att man därmed godkände Kuba som ett land som kunde få bistånd.

Eva Björklund tycker detta påstående är fel. Hon använder FAO för att bevisa att Kuba aldrig haft detta problem. ”Tack vare regeringens ansträngningar” finns idag ingen undernäring.

Jag vet inte riktigt vad hon vill åstadkomma. Stoppa allt bistånd till Kuba? Det är sant att orkanen skapade stora problem, men det var ju just därför FN:s livsmedelsprogram gjorde sin analys, bistånd behövdes.

Min poäng är att det inte är lätt för ett fattigt land att klara sig utan stora investeringar och ren energi. Svensk-kubanska vill av någon underlig anledning istället påstå att stöd inte behövs, investeringar klarar man sig utan och att allt i grunden är bra.

Jag tror inte Kubas fattiga (för det finns många fattiga på Kuba) jublar över den inställningen.

Min artikel handlar i första hand om energifrågan. Om hur Kuba fortfarande, 22 år efter Sovjets fall, är helt beroende av olja för transporter, el och även en stor del av den uppvärmning ett varmt land ändå behöver.

Detta försöker Svensk-kubanska prata bort genom att säga att oljan minskat (ja, den har minskat eftersom transporterna havererat), att 38 procent av energin är förnybar (ja, det beror på brist på energi, inte på mer ren energi). Påståendet att solvärme skulle ha någon stor betydelse är felaktigt, det berättar ju rakt ut ansvarig för Cuba Energia i artikeln. Skulle de som slåss för solenergi på Kuba ljuga om den faktiska situationen?

Att Kuba har mindre oljeförbrukning än Sverige är ett larvigt argument. Sverige är en energibov på jorden, Kuba ett fattigt land. Alla fattiga länder har lägre oljeförbrukning än Sverige. Det är det som kallas fattigdom.

Och jo, 90 procent av Kubas oljeimport kommer från Chávez Venezuela. Det är därför man är så orolig för hans cancersjukdom. Den oljan är nämligen väldigt billig och byts mot läkarexport och även solceller från Kuba.

Kuba är inte ett land ”bortom oljan” det är ett land vars ledning satsar på olja, man hoppas få igång inhemsk oljeproduktion med Kinas hjälp för att öka levnadsstandard och exportinkomster.

Det kan man ju förstå. Alla fattigare länder gör på samma sätt.

Men just därför är Kubas väg inte en klimatneutral väg, det är en berättelse om brist och problem, inte en berättelse om en lösning.

Svaret från Eva Björklund på Svensk-kubanska är ett politiskt mysterium.

Kubas ledning har öppet erkänt planekonomins misslyckande vad gäller jordbruk. Man har öppet berättat om oljeberoende, om att man inte idag satsar på vind eller sol och att man saknar investeringsmedel för att bygga biogas och renovera sockerindustrin.

För Eva Björklund är sådana uttalanden och analyser detsamma som förtal och lögn av ett land. Skulle Raul Castro söka medlemskap i föreningen blev han kanske utesluten.

Föreningen är en märklig sekt. Medlemmar hånskrattar på föreläsningar när andra fakta och åsikter än de man gillar presenteras.

Det beror kanske på att man inte förstått vad demokrati är, något som det envisa stödet för diktaturen på Kuba också tyder på.

Märkligast på ett möte vi hade på ABF för ett tag sedan var kanske medlemmen som hävdade att människor är lyckligare med släckta gatlyktor och mörka nätter.

Så talar äldre vita människor som åker som turister till Kuba och njuter av det kubanska folkets vänlighet, samtidigt som man lever som koloniala besökare och förnekar fattigdom, brister och människors verkliga problem.

Det är rätt skamligt faktiskt.

Johan Ehrenberg