Debatt

Den bevakning av sommarens kungabröllop som SVT hittills visat prov på riskerar att undergräva förtroendet för public service. Opartiskhet, mångsidighet och saklighet får i SVT:s satsning stryka på foten till förmån för simpel skvallerjournalistik som skönmålar kunga­huset, skriver Republikanska föreningens Lars Jansson.

Svenska medier har lagt eventuella ambitioner om kritisk granskning på hyllan inför det stundande kungabröllopet. Få, om ens några, större medier går emot strömmen och diskuterar den ur ett demokratiskt perspektiv tvivelaktiga institutionen kungahuset på ett seriöst sätt. Istället gör de sig själva till megafoner för ett system som bygger på att statschefen ärver sin titel. Denna underdåniga hållning är sorglig att skåda, men den väcker också frågor om mediernas roll i vårt samhälle.

Höga krav bör ställas på alla medier, men särskilda krav måste ställas på de medier som vi medborgare finansierar med licenspengar. Därför är det anmärkningsvärt att SVT nu lägger public service-uppdraget åt sidan och satsar på ensidig skvallerjournalistik. Ett program i flera delar ska produceras, som inte kan beskrivas som något annat än en hyllning till bröllopet och därmed till monarkin som institution. Och rättigheterna att få skildra bröllopet väger uppenbarligen tyngre än självständighet och oberoende, då SVT ställer upp på att kungahuset ska få kontrollera de bilder som förmedlas.

Om SVT fortsätter på den inslagna vägen riskerar förtroendet för public service att minska. I skildringen av kungabröllopet så här långt lyser viktiga värden som opartiskhet, oberoende, integritet och balans helt med sin frånvaro. Även om vår public service måste kännas och vara aktuell, så får det inte ske på bekostnad av en allsidig bevakning. Konsekvenserna av en alltför ensidig rapportering är allvarliga, särskilt när det handlar om att bevaka en händelse som är intimt förknippad med vårt statskick.

För kungabröllopet handlar i grunden om en central demokratifråga. I ett demokratiskt land väljer folket om de vill ha en statschef, och vem det i så fall ska vara. Vi lever i ett land där statschefen ärver sin titel. Idag är det färre än trettio länder som fortfarande har monarki, Sverige är ett av dessa. Vårt ur ett globalt perspektiv udda statskick förtjänar att granskas på ett betydligt mer seriöst sätt av våra medier, särskilt av public service.

Därför är det hög tid för SVT att damma av de principer de normalt håller högt och sluta att stärka kungahusets varumärke. Nu krävs en kritisk och oberoende granskning för att skapa balans i bevakningen och för att SVT ska kunna behålla sitt förtroende. Om SVT fortsätter att undergräva sin egen roll genom ensidig bevakning kommer verksamheten att gå samma öde till mötes som monarkin obönhörligen kommer att göra – avvecklas.

Lars Jonsson
Statsvetare, ­grundare till Agenda PR och styrelse­ledamot i Republikanska föreningen

Kommentera! [2]

| | | | |

Amineh Kakabaveh (V), ordförande i Varken hora ­eller kuvad, vill se en särskild förortsminister med kunskap om den växande sociala och ekonomiska segregationen.

Det är dags att tillsätta en förortsminister med egen portfölj. Flera länder i Europa har tillsatt ministrar med uppgift att komma tillrätta med de specifika segregationsproblem som finns i förorterna till stora städer.

Sverige måste ta vara på de positiva erfarenheterna från andra delar av Europa. Men också ta de signaler från förorterna, som bilbränder, skottlossningar, kriminalitet, på största allvar. I dag har vi en minister som har flera svåra ansvarsområden varav den växande sociala och ekonomiska segregationen är ett.

Som socialarbetare, riksdagsledamot och ordförande för organisationen Varken hora eller kuvad har jag praktiskt taget dagligen träffat ungdomar i grund- eller gymnasieskolan och på fritidsgårdar som inte känner sig hemma vare sig i samhället eller hemma hos sina föräldrar. De lever i ett ingenmansland. De känner inte att de är en del av det svenska samhället.

Redan när man går in i matbutiken är klassklyftan tydlig. Vilka söker de billigaste matvarorna? Har man råd att tänka ur hälsosynpunkt? Ofta är det låga priset det enda som betyder något. I min lokaltidning Södra sidan såg jag siffror på att mer än 54 procent av ungdomarna är arbetslösa i södra Stockholm.

Bläddrar man vidare till nästa förortstidning står det att de kvinnor som har fått vårdnadsbidrag ofta har utländsk bakgrund och/eller har varit arbetslösa länge. Jag träffar ungdomar, särskilt flickor, i åldrarna 14-18 år som inte en enda gång varit på bio eller rest, med undantag för att de under något sommarlov varit på besök i föräldrarnas gamla hemländer.

Det är uppenbart att medborgare av utländsk härkomst diskrimineras på arbetsmarknaden. Det som följer i segregationens spår är utsatthet för många vuxna, men särskilt unga flickor och pojkar. Det naturliga mötet mellan kulturer försvåras ytterligare av en betydande utbildningsklyfta mellan invandrartäta förorter och resten av samhället.

Ett annat tema i förorts­bladen är ofta skottlossningar. Nyligen inträffade ett skottdrama i Fittja på ungdomarnas fritidsgård. Tänk att vara barn med sådana erfarenheter och upplevelser. Det växande våldet ungdomar emellan med gängbildningar är ett annat av förortsbladens favoritteman. Detta ”utanförskap” uppmärksammas men myndigheterna lider både brist på kunskap och resurser för att kunna hantera etniska motsättningar.

Man hittar inte sällan rubriker om till exempel tvångsgifte och andra former av förtryck och diskriminering både inom familjerna och i hur myndigheterna hanterar dessa ungdomar. Självklart skall missförhållanden rapporteras i medierna annars skulle eländet aldrig uppdagas. De förtryck som kvinnor i förorter utsätts för är flerfaldiga. De utsätts på grund av att de är kvinnor, invandrade och tillhörande en annan klassbakgrund. Problemet blir ju inte löst bara för att media uppmärksammar dem. Väckarklockan ljuder men myndigheter och makthavare vaknar inte till på allvar för då skulle kraftfulla åtgärder vidtas i kampen mot arbetslösheten, när det gäller till exempel vuxen- och lärartätheten i förortsskolorna och kampen mot bostadssegregationen.

Innan jag startade föreningen Varken hora eller kuvad år 2005 var jag bjuden till Frankrike och deltog i flera seminarier och konferenser angående ungdomars situation i våra förorter i Sverige och i Paris. Redan då befarade jag att upploppen i förorterna var nära förestående också i Sverige. Vi sitter med en tickande bomb i knäet. Dessa farhågor är jag inte ensam om. Ingen har tagit detta på större allvar eftersom man inom olika politiska partier och hos myndigheterna har en benägenhet att inte gå på djupet när det gäller den komplicerade väven av klass, kön, och etnicitet som finns i förorterna.

Därför anser jag att regeringen bör utreda behovet av en minister med särskilt ansvar för att först undersöka befolkningens behov i våra förorter och därefter vidta åtgärder för att bryta ned segregationen inom olika områden.

Amineh Kakabaveh (V)
Riksdagsledamot och ordförande
för Varken hora eller kuvad

Kommentera! [1]

| | | | |

Riksdagsledamoten Jacob Johnson (V) har besökt Island och tycker att Sverige borde låna ut pengar utan att kräva att villkoren för Islands återbetalning av Icesaveskulden är klara.

Tillsammans med andra V-riksdagsledamöter besökte jag nyligen Island för att lära mig mer om det ekonomiska och politiska läget i detta minsta nordiska land. Vi fick möjlighet att träffa finansminister Steingrimur J. Stigfusson, chefen för den isländska centralbanken (Landsbanki) Mar Gudmundsson, finansutskottet, finansinspektionen, Internationella valutafondens representant på Island, Sveriges ambassadör Anders Ljunggren med flera. Besöket inträffade samtidigt som den isländska regeringen förde samtal med Storbritanniens och Holland regering i den så kallade Icesavfrågan. Islands mycket utsatta läge i det stormande internationella finanshavet framgick tydligt. Och frågan måste ställas hur Sverige och främst de övriga nordiska länderna stödja Island och islänningarna. Är Islands sak vår?

I oktober 2008 kollapsade nio tiondelar av det isländska banksystemet när deras tre storbanker; Glitnir, Landsbanki och Kaupting gick i konkurs och förstatligades i kölvattnet av finanskrisen och en enorm finansiell expansion från de isländska bankernas sida. Nu sitter den isländska staten där med notan i knäet. Från att ha varit skuldfri är den isländska bruttoskulden nu cirka 120 procent av BNP och nettoskulden cirka 90 procent av BNP. Den rödgröna regeringen som består av socialdemokrater och de vänster-gröna har tvingats att genomföra stora nedskärningar i offentliga utgifter och skattehöjningar.

Många privatpersoner har hamnat i akuta betalningssvårigheter när deras bostadslån som tagits i utländsk valuta efter devalveringen av den isländska kronan blivit avsevärt högre. I flera fall är nu lånen högre än marknadsvärdet för en bostad som inte går att sälja eftersom efterfrågan är så låg. Den folkliga vreden mot den inträffade är förståelig. Den oansvariga bankexpansionen på Island som ledde till att de stora bankerna hade en riskexponering som flerfalt överträffade landets BNP ledde till kollaps där samhället och individerna har fått ta smällen – inte finansspekulanterna.

Den mest akuta frågan just nu är hur den så kallade Icesave-frågan ska lösas. De brittiska och holländska regeringarna kräver den isländska staten på ersättning för de garantier som den holländska respektive brittiska regeringarna betalat ut till sina medborgare som förlorade sina besparingar i de isländska bankerna i samband med bankkollapsen. Den isländska regeringen har försökt omförhandla det avtal som alltinget till slut godkände men som den isländske presidenten vägrade att signera efter de stora folkliga kraven på en folkomröstning i frågan. Men samtalen mellan Island, Storbritannien och Holland om ändringar av avtalet har ännu inte gett resultat och mycket talar för att folkomröstningen kan äga rum som planerat 6 mars. Även om den rödgröna regeringen och det största oppositionspartiet stödjer det liggande avtalet med Storbritannien och Holland talar allt för ett nej i folkomröstningen vilket medför fortsatt ovisshet och antagligen ovilja från utländska banker och andra investerare att satsa sina pengar i Island.

Sverige och de andra nordiska länderna har avtalat att stödja Island med lån i detta akuta läge. Internationella valutafonden IMF har också att avtal med stödlån. Hur dessa lån är kopplade till varandra och vilka åtaganden som krävs av Island finns det olika åsikter om. Klart är dock att de nordiska lånen och alltså även det svenska är förknippat med att krav på att “Island ska leva upp till sina internationella åtaganden”, vilket i sin tur tolkas av de flesta som att Island måste betala till Storbritannien och Holland för att lösa Icesaveskulden.

Den isländska regeringen säger att de kommer att leva upp till sina internationella åtaganden inklusive att betala tillbaka Icesaveskulden, frågan är bara till vilka villkor, hur snabbt, till vilken ränta etcetera.

I denna svåra och sammansatta situation anser Vänsterpartiet att Sverige, liksom Polen och Färöarna redan gjort, ska låna ut pengar utan att kräva att villkoren för Islands återbetalning av Icesaveskulden är fastställda. Det skulle vara en lättnad för Island att veta att Sverige och förhoppningsvis även de andra nordiska länderna kan sluta villkora vårt stöd till lösning av konflikten mellan Island och Storbritannien och Holland. Det handlar också om i detta sammanhang en mindre summa. Ett samlat nordiskt klargörande skulle stärka den rödgröna regeringen och underlätta för de fortsatta diskussioner som måste föras med Storbritannien och Holland efter ett nej i folkomröstningen.

Island har stora naturtillgångar i form av främst sin billiga, klimatvänliga geotermiska energi, sitt fiske och sin storslagna natur som lockar många turister. Sverige borde kunna utöka sitt samarbete med Island inom dessa områden, till exempel när det gäller kunnandet inom geotermisk energi. Globalt sett en betydande energikälla. Sverige med sitt ingenjörskunnande och med ledande industriföretag inom området, sin erfarenhet av fjärrvärme med mera skulle tillsammans med de isländska erfarenheterna kunna utveckla avancerade tjänster inom detta område till gagn för såväl våra egna länder som andra länder med geotermitillgångar.

Den isländska krisen skulle på så sätt kunna bli en nytändning för ett nordiskt samarbete, inom och utanför EU, oavsett om Island blir medlem i EU eller ej.

Jacob Johnson (V), riksdagsledamot

Kommentera! [3]

| | | | |

I pressen framställs sjukförsäkringsfrågan som en höger – vänsterfråga. Ur ett politikerperspektiv är det uppenbarligen så. Men är det verkligen så ur ett väljarperspektiv? Definierar vi oss i första hand utifrån en partitillhörighet? Den stora rörligheten tyder snarare på att vi ser oss som borgerliga, vänster eller mittemellan – om ens det. Kampen mot en meningsfull sjukförsäkring och dem som behöver utnyttja den, är i första hand ett moderat projekt. Att den övriga alliansen traskar patrullo, kan i bästa fall ses som ett uttryck för politisk identitetslöshet. Vi var nog många som inte förväntade oss denna utveckling.

Jag är inte expert, politiker eller organisationsföreträdare utan representerar enbart mig själv. Men jag tror att jag är representativ för en stor del av de väljare som förde alliansen till makten vid förra valet. Frågan är hur vi skall förhålla oss i höst. Jag vågar påstå att vi är många som vill se en borgerlig regering – men inte till vilket pris som helst.

Det som tilltalade mig med de nya moderaterna var att de tycktes ha sjukpensionerat den gamla högerns arroganta hjärtlöshet gentemot de mindre lyckligt lottade. Deras förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring framstod till och med som progressivt. Efter valet räckte det med en ond blick från LO för att detta projekt skulle vara iskallt.

Alltså behövdes något ofarligare att demonstrera sina muskler på. Valet blev mobbarens självklara – de svagaste. Fördelen var ju att här fanns en språngbräda som socialdemokraterna lagt ut genom att missbruka sjukförsäkringssystemet för att hyfsa arbetslöshetsstatistiken (”140 förtidspensionärer per dag”). De som skulle drabbas var relativt få och hade ingen stark organisation bakom ryggen. Sannolikheten för att de skulle orka protestera var minimal.

Sommaren 2008 införde regeringen ”de skärpta reglerna i sjukförsäkringen”. Att beskriva nyordningen så, blev förvirrande när man som jag försökte hitta dessa ”regler”. Riksdagens majoritet fattade beslut om förändringar av lagen. Regeringen uppdrog till myndigheten (Försäkringskassan) att utforma tillämpningsföreskrifter (regler). Dessa skall enligt offentlighetsprincipen vara tillgängliga för envar. Lagenligheten av reglernas tillämpning kan prövas av förvaltningsdomstol (Länsrätten). En myndighet får inte handla utifrån ett dolt regelverk. Problemet är att Försäkringskassan uppenbarligen handlar utifrån ett sådant dolt regelverk, vilket illustreras av det ökade antalet överklaganden till Länsrätterna och den höga andelen av mål som Försäkringskassan förlorar.

Reglernas ursprung och kärna finns i lagen (om allmän försäkring) och ingen annan stans, och så skall det vara i en rättsstat. Så vad gjorde man med lagen?

1. Man amputerade alla kriterier som kunde möjliggöra en individualiserad bedömning (ålder, utbildning, bosättning m.m.).

2. Som grund för bedömning av graden av arbetsförmåga bytte man ut formuleringen ”normalt förekommande arbete” mot ”förvärvsarbete på arbetsmarknaden”.

3. Man införde ett antal tidpunkter vid vilka det var lämpligt att kasta ut de försäkrade.
Detta är alltså de ”skärpta reglerna”.

Men räcker detta som förklaring till Försäkringskassans iscensättning av ”de långa knivarnas natt”? Knappast. När det började blåsa, antydde regeringen att Försäkringskassan möjligen agerat något övernitiskt. Självklart var det inte så. Försäkringskassan agerar inte bara med regeringens goda minne utan utifrån givna, eller underförstådda, direktiv. Dessa direktiv finns naturligtvis inte i skrift eller i vart fall diarieförda, det skulle se allt för illa ut.

Finns inte reglerna till beskådande, kan man rekonstruera dem utifrån hur de gestaltar sig i praktiken. Låt mig försöka:

1. Huvudregel: Alla som söker sjukersättning simulerar eller överdriver. Avslag skall ses som normalalternativet.

2. Som handläggare administrerar du inte en i lag reglerad försäkringsförmån utan ett ”bidrag till människor som inte jobbar” (statsministern i partiledardebatten 20 jan).

3. Är åberopade läkarunderlag ofullständiga eller rent av dåliga, skåda inte given häst i munnen genom att begära in förtydliganden utan tacka och ta emot – och avslå.

4. Har underlagsskrivande läkare kryssat för att han/hon vill kontaktas av Försäkringskassan
- gör inte det. Det man inte vet, har man inte ont av.

5. Skulle de medicinska underlagen vara oklanderliga, köp en egen försäkringsmedicinsk utredning. Knussla inte, det finns pengar.

6. Skulle konsulten ha tillräcklig sakkunskap och integritet för att ställa sig på den försäkrades sida – kalla in de s.k. försäkringsmedicinska rådgivarna (i lagen: försäkringsläkare). De kommer att med sin yrkesstatus legitimera avslaget och utan motivering gå emot alla behandlande och utredande läkares slutsatser. De skall ju inte undersöka den försäkrade och är inte, trots läkarlegitimation, underställda medicinsk granskning eller läkaretiken. Ämne för en yrkesetisk diskussion i Läkarförbundet?

7. Motivera aldrig ett beslut. Kommentera eller diskutera aldrig läkarnas slutsatser eller den försäkrades argument. Gå aldrig i polemik utan ”anse” bara skönsmässigt att ”så här är det” och åberopa de passande lagrummen.

När den nya moderata fernissan flagnat och de sjukförsäkrade omdefinierats till presumtiva bidragstagare, tror jag att många, förmodligen de flesta, känner sig berörda. Vem som helst kan ju bli sjuk. Vi betraktar sjukförsäkringen för vad den utger sig vara, nämligen en försäkring. Förvisso inte en villkorslös rättighet, men inte heller en nådegåva att stå med mössan i hand för att ev. förunnas. Och vi har ju faktiskt betalat premien.

Jag finner det ganska motbjudande, när regeringen hävdar att man slänger ut sjuka människor i otrygghet och utanförskap på en ickeexisterande arbetsmarknad ”för att ge dem en chans”. Allianskörens refräng: ”de som verkligen är sjuka, skall naturligtvis ha ersättning” skorrar inte mindre falskt av att den kväds gång på gång – och unisont. När jag ser med vilken iver(?) alliansens partiledare flockas i det hörn moderaterna målat in dem i, frågar jag mig om det alls behövs mer än ett borgerligt parti.

Den moderata sjukförsäkringspolitikens banerförare i pressen, DN:s Hanne Kjöller, ondgör sig den 8 jan över att sjukförsäkringsdebatten blivit polariserad. Jag drar mig till minnes fabeln om bocken som trädgårdsmästare. Dock ger jag henne rätt i att polariseringen är av ondo. Kanske är den orsaken till att Fp, C och Kd inte vågat distansera sig ifrån moderaternas ytterlighetsposition och hävda en egen balanserad ståndpunkt, i stället för att medverka till att ersätta en excess med en annan.

Oavsett vad statsministern försöker skrämma oss med, tror jag inte att Mona Sahlin vill – eller kan – återgå till den gamla ordningen. Jag tror faktiskt att hennes avbön är uppriktig.

Jag tror inte heller att någon motsätter sig att den eller det som kan rehabiliteras skall rehabiliteras. Det är tvärtom av yttersta vikt att rehabilitering, där så är möjligt, blir en meningsfull realitet och inte bara en övervältring av de sjuka till Arbetsförmedlingen och kommunerna.

Jag efterlyser insikten att det finns fler livshotande sjukdomar än cancer, att det finns tillstånd som inte kan rehabiliteras, att det finns sjuka som försämras av påtvingad s.k. rehabilitering och i synnerhet av att kastas ut i utanförskap och ekonomisk misär. Fler självmord än det i TV uppmärksammade är dessvärre att förvänta. Det viktigaste borde vara att varje fall bedöms individuellt. Spåren efter den mallade bedömningen förskräcker.

Även om statsministern avhånar oppositionens tal om vidare utredning som brist på handlingskraft, bör det självklart grundligt utredas hur ett regelverk för individuell bedömning skall se ut och tillämpas. Detta regelverk skall ligga till grund för behandlande och utredande läkares utlåtanden och slutsatser. Dessa slutsatser skall vara tillräckligt kvalificerade för att utgöra ett fullgott underlag för beslut i sjukförsäkringsärenden. Ansvarig, utredande läkares rekommendation till beslut skall alltså kunna väga mycket tungt. Så kan sjukförsäkringssystemet återvinna sin trovärdighet och återigen bli en hörnsten i det goda samhället.

Om allianspartierna verkligen vill behålla regeringsmakten, bör de allvarligt överväga att göra en kungspudel och erkänna att man varit fel ute.

Ingemar Sjödin

Om författaren

Efter snart 45 år i yrkeslivet, har jag vid 61 års ålder blivit delvis (50%) utförsäkrad trots helt andra resultat och rekommendationer från Försäkringskassans egen mycket omfattande och välgjorda försäkringsmedicinska utredning.

Jag är också sedan länge vad man kallar en allmänborgerlig (liberal) väljare. Jag tycker att ledarna för Fp, C och Kd gör mycket släta figurer i Cirkus Reinfeldts manege.

Kommentera! [3]

| | | | |

Kombinationen av de budskap i olika kanaler som partier och politiskt aktiva förmedlar är det som kommer att avgöra valutgången, skriver bloggaren och S-debattören Jonas Morian.

Trots hajpen kring ”sociala medier” – bloggar, Twitter, Facebook, Wikipedia, YouTube och många andra tjänster – som redskap i den politiska kommunikationen, är det nog få som tror att dessa kommer att ha avgörande betydelse för valresultatet i höst. Men det har å andra sidan sannolikt inte valaffischer, torgmöten, tv-debatter eller sammansättningen på valsedlarna heller. Inte var och en för sig. Men tillsammans spelar de stor roll. Det är kombinationen av de budskap i olika kanaler som partier och politiskt aktiva förmedlar som avgör valutgången.

Det finns med andra ord skäl att ta så kallade sociala medier på allvar och studera hur partierna nu lägger upp strategierna kring dessa.

Intresset för sociala medier växte sig starkt bland de politiska kampanjmakarna under Barack Obamas presidentvalrörelse. Som den förste presidentkandidaten ur internetgenerationen var Obama själv påtagligt involverad i hur hans stab synliggjorde honom och hans profilfrågor på diverse olika sajter och plattformar, samt såg till att göra det möjligt för gräsrötter att engagera sig i kampanjarbetet – på sina egna villkor.

Allt detta har redan diskuterats till förbannelse. En av dem som skrivit insiktsfullt om Obamas kampanj är den svenske journalisten Martin Gelin i boken Det amerikanska löftet.

Kampanjmetoderna står här inte i fokus, men de nämns. Gelin har själv varit en flitig bloggare och twittrare under sina år i USA – och har nu rekryterats att sköta den rödgröna kampanjbloggen (www.rodgron.se) och agera strateg för den rödgröna närvaron i olika sociala mediekanaler.

Självklart är han inte ensam. Faktum är att alla riksdagspartier har personer anställda som jobbar med just detta. Och som jag konstaterade inledningsvis så gör sig knappast Gelin och hans kollegor illusionen att valet avgörs av bloggande, twittrande eller Facebookgrupper. Inte i sig. Däremot är de viktiga kanaler bland många andra.

Hög och seriös aktivitet här står inte i motsatsställning till affischering, dörrknackning och torgmöten. Men alla kan inte – och bör inte – satsa på detta. Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson deklarerade nyligen att han varken använder Facebook, Twitter eller har någon egen blogg. ”Jag är rädd för att det kan ta mycket tid och att man inbillar sig att man gjort något på riktigt”, uppgav han. Den attityden tror jag är vansklig. Politisk aktivitet på nätet är nämligen precis lika ”riktigt” som mer traditionella insatser.

Och inte minst i den i år rekordstora gruppen ungdomsväljare gör man överhuvudtaget ingen skillnad på nättillvaro och ”den verkliga världen”.

Därmed inte sagt att Peter Eriksson prompt ska börja blogga. Han, Maria Wetterstrand, Lars Ohly och Mona Sahlin har nu och framöver antagligen viktigare saker för sig än att fundera över vad de ska skriva i sina statusrader på Facebook eller LinkedIn. Politiker på den nivån brukar också ha svårt att förstå den speciella logik som råder i sociala mediesammanhang. Alltför ofta ser jag hur bloggar, Twitterinlägg och annat används som enkelriktade reklamkanaler för politiska klyschor och centralt fastslagna budskap. Men människor använder i mycket liten utsträckning sociala medier för att få reklam. Däremot vill man ha ett verkligt meningsutbyte med andra.
Dialog är en del av definitionen på sociala medier.

Kan bara socialdemokratiska, vänsterpartistiska och miljöpartistiska gräsrotsaktivister och sociala medieevangelister få partistrategerna högre upp i hierarkin att inse betydelsen av närvaro, äkthet och dialog så kan de här kanalerna få en reell betydelse – och möjligen bidra till ett regeringsskifte i höst.

Jonas Morian
Bloggare, frilansskribent och S-debattör


MER LÄSNING. Missade du artiklarna om hur politiker använder sociala medier i förra numret av Dagens ETC? Läs dem här

| | | | |

Nej, att det faller snö duger inte som förklaring till att tågen står stilla. Bakom den paralyserade infrastrukturen ligger politiska beslut. Som att påtvinga SJ ett vinstkrav. Som att rationalisera sönder Banverket. Karin Svensson Smith tycker att Sverige borde följa föredömet Schweiz.

Den senaste tidens kaos på spåren har med rätta fått mycket uppmärksamhet. Väldigt många människor har fått en personlig erfarenhet av att komma för sent, kanske vänta utanför en stängd (eller såld) järnvägsstation eller få reda på att deras tåg är inställt. Åtskilliga av de företag som tar klimatansvar genom att frakta gods på spår i stället för med lastbil är i en mycket knepig situation då rangerbangårdar stängs i veckovis eftersom snöskottningen inte fungerar. Detta inträffar samtidigt som antalet öppet arbetslösa når nya rekordsiffror. Samhällsekonomiskt är det vansinne att 1500 färre gör jobbet ute på spåren 2010 jämfört med när Banverket bildades. Tågtrafiken har fördubblats och allt är rörigare eftersom det finns många fler operatörer utöver SJ.

Tyvärr har media koncentrerat sig på att diskutera restidsgarantier och odla gammalt SJ-hat i stället för att lyfta fram orsakerna till att snö och is vållar kaos. Detta som om SJ själv beslutar om den bolagsordning som styr verksamheten eller om Banverket själv bestämmer storleken på järnvägsanslagen eller de regleringsbrev som talar om vad Banverket ska göra.

Regeringen Reinfeldt skrev i sin första regeringsförklaring att klimathotet är vår generations största utmaning. Det var ett överraskande besked från den person som tre månader tidigare i Almedalen hade förklarat varför miljö inte var en prioriterad fråga för alliansen. Samme Reinfeldt har uttalat ambitionen att ta på sig ledartröjan i EU:s klimatarbete. Att sedan dirigera om investeringsanslagen från järnväg till väg medveten om att 95 procent av energin i den svenska transportsektorn kommer från fossila bränslen är avancerat hyckleri.

När konsekvenserna av nedskurna järnvägsanslag nu blir uppenbara svarar statsministern i ett TT-meddelande med att han är orolig. Att moderatledaren är orolig är vad kollektivtrafikanterna och de klimatsmarta företagen får nöja sig med. Något mer handlingskraftigt har han tydligen inte kommit på.

En hysterisk Torstensson vill kommendera ut soldater som ersättning för de Banverksarbetare som fått lämna sin anställning.

Att spårburen trafik kan fungera och hålla tidtabellerna finns det flera utländska exempel på. I Hongkong kommer 99,7 procent av all trafik i tid trots den tuffa definitionen – mer än två minuter efter utsatt tid är lika med försening. Förklaringen är ett totalintegrerat system där stationer, spårunderhåll och trafik styrs av MTR som lägger ner stora resurser på förebyggande underhåll och reinvesteringar.

Även där klimatet är tuffare – Schweiz – kan tågen fungera till allas förnöjelse. Staten lät Swissair gå i konkurs och satsade på en högklassig samt tät tågtrafik i hela landet. Jämfört med Sverige får järnväg och tågtrafik kosta tre gånger så mycket per invånare i statliga anslag. Den kilometerskatt för lastbilar som infördes 2001, vägavgifter och koldioxidskatt på bensin täcker cirka hälften av de offentliga utgifterna för järnväg/tågtrafik.

Det är inte tal om att den tågtrafiken ska lämna vinst till statskassan så som SJ tvingas göra i Sverige; kollektivtrafiken betraktas som en grundläggande service samhället har ansvar för.

Banverket har en vision om en järnvägstrafik i världsklass. Det är en god målsättning. En förutsättning för att detta ska ha en chans att bli verklighet är dock att väljarna i höstens val byter högerstyret mot en rödgrön regering.

Karin Svensson Smith
Riksdagsledamot och trafikpolitisk talesperson för Miljöpartiet

Kommentera!

| | | | |

Världssamfundet har i dag inte något regelverk för att hantera illegitima – eller bara orimliga – skulder. Haitis situation visar tydligt att en sådan oberoende skuldsanering behövs, skriver Kenneth Hermele, Forum Syd.

Haiti borde inte behöva betala för den katastrofhjälp som nu långsamt börjar nå landet. Ändå är risken stor att landets redan betydande skuldbörda ökar. En hel del av de summor som ställs till förfogande för återuppbyggnaden är nämligen lån.

Det beror inte på att världens givarländer är snåla. G7 har utlovat att deras katastrofbistånd till Haiti ska vara gåvor. Och redan tidigare hade de flesta enstaka fordringsägarna skrivit av det mesta av sina lån till Haiti inom ramen för de olika skuldsaneringsprogram som i årtionden gällt för världens fattigaste länder, dit Haiti utan tvekan hör.

Ändå var Haiti skuldsatt redan innan katastrofen slog till. Det beror på att utvecklingsbanker som Världsbanken och den latinamerikanska IDB liksom Internationella valutafonden IMF stått kvar och krävt betalning för utestående lån. Därmed flyttar skuldproblemen över från enstaka länder till dessa så kallade multilaterala fordringsägare.

Allt som allt handlar det om 660 miljoner USD enligt en beräkning av det tyska skuldnätverket Erlassjahr. Till detta ska läggas de enda större bilaterala fordringsägare som Haiti hade kvar, Venezuela och Taiwan, med knappt 400 miljoner USD. I dagarna har IMF byggt på Haitis skuldberg med ett nytt lån på 100 miljoner USD.

Alla fordringsägare är troligtvis medvetna om att det ser illa ut att komma till Haitis hjälp med lån och inte med gåvor. IMF har därför sagt att det nya lånet – åtminstone till att börja med – ska utgå utan räntor samtidigt som man är beredd att låta Haitis övriga utestående lån under en begränsad tid vara befriade från amorteringar och räntebetalningar. Men några gåvor vill man inte besluta om, det skulle nämligen skapa obalans och orättvisa mellan IMF:s låntagare.
G7:s finansministrar vill gå längre och kommer nog att tvinga de multilaterala fordringsägarna att stryka ett streck över åtminstone en del av Haitis skulder. Det var i alla fall vad kommunikén efter G7:s ministermöte i början av februari sade.

Venezuela har i sin tur tillkännagivit att man slopar sin fordran på Haiti eftersom Venezuela är skyldig Haiti ett tack för landets ledande roll i kampen mot den spanska kolonialismen under 1800-talet. Det är en ganska snygg illustration av begreppet historisk skuld: om man tar hänsyn till allt som fattiga länder bidragit med för att utveckla rika länder – slavar, billiga råvaror, migrantarbetare med mera – är det Syd som har en fordran på Nord, inte tvärtom.

Just det här argumentet – rättvisa, lika behandling – visar på behovet av en internationell institution för att hantera skulder.

I Haitis situation är det närmast övertydligt att världssamfundet har en skyldighet att ingripa utan att lägga sten på landets skuldbörda, det har till och med G8 insett. I många andra fall handlar det om att lån som har givits hamnat i korrupta regimers och makthavares fickor och slussats vidare till skatteparadis. Det som blivit kvar i det låntagande landet är skulden och ansvaret att betala tillbaka.

Problemet är att världssamfundet inte har något regelverk för att hantera illegitima – eller bara orimliga – skulder.

En skuldsaneringsmyndighet skulle alltså behövas, och en möjlighet vore att ge den internationella medlingsdomstolen i Haag den rollen.

En balanserad medling skulle kunna avgöra vad som är rätt, inte bara vad som är politiskt bekvämt för G7, IDB och IMF när världens ögon för en stund vilar på Haiti. En medlingsdomstol skulle också ge Haiti möjlighet att driva sin egen sak och inte bara vara föremål för givarländers välvilja (eller frånvaro av densamma).

Slutligen handlar skulder, och bedömningen av huruvida de är rimliga eller oskäliga, lagliga eller illegitima, om mänskliga rättigheter. Till dessa hör att de skuldsatta länderna ska ha lika möjligheter som fordringsägarna att göra sina intressen och behov hörda. Haitis exempel visar tydligt att en sådan oberoende skuldsanering behövs.

Kenneth Hermele
ekonom, Forum Syd

| | | | |

På en presskonferens i dag presenterade MP:s språkrör Peter Eriksson och trafikpolitiska talesperson Karin Svensson Smith ett niopunktsprogram för ett mer robust järnvägssystem.

– Vi måste sammanföra kärnverksamheterna under en aktör så att vi får någon ordning. Människor ska inte behöva stå och frysa utomhus för att stationshusen har bolagiserats under Jernhusen och lagts ner. Tågverkstäderna ska utföra underhåll på tågen, inte generera hyrespengar till staten, säger Karin Svensson Smith

– Regeringen har förvärrat problemen genom att stoppa en rad planerade järnvägsinvesteringar. MP vill öka kapaciteten genom 33 miljarder till underhåll och 80 miljarder till investeringar mer än regeringen under planperioden, säger Peter Eriksson

– Det krävs flera åtgärder för att optimera järnvägssystemet och göra det tåligare för störningar. Antalet anställda som arbetar med underhåll har minskat med 1500 personer och det kan bli värre med den avreglering som regeringen vill genomföra, säger Karin Svensson Smith.

Miljöpartiet niopunktsprogram
1. Vidga kapaciteten i järnvägsnätet.
2. Öka volymen förebyggande underhåll och reinvesteringarÖka volymen förebyggande underhåll och reinvesteringarÖka volymen förebyggande underhåll och reinvesteringarÖka volymen förebyggande underhåll och reinvesteringar.
3. Ompröva investeringsmedel till nya motorvägar.
4. Satsa på höghastighetståg.
5. Ersätt statens krav på vinstutdelning från SJ med ett krav på att upprätthålla och utveckla tågtrafiken.
6. Låt SJ få huvudansvar för nationell tågtrafik.
7. Låt Banverket utföra underhåll i egen regi.
8. Låt Banverket ta ansvar för järnvägsstationer, verkstäder och terminaler.
9. Inga höjda banavgifter förrän väg- och flygtrafik har tillräckliga klimatskatter.

Peter Eriksson, språkrör
Karin Svensson Smith, trafikpolitisk talesperson

Läs mer om förslaget

Kommentera!

| | | | |

Den fred som Sverige skulle främja i Afghanistan har blivit alltmer avlägsen för varje år som gått. Det är ett faktum att den internationella militära insatsen i grunden misslyckats, skriver Hans Linde (V), riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson.

I snart nio år har Sverige deltagit med trupp i den Nato-leda Internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan, ISAF. Under dessa nio år har våldet eskalerat, spridit sig till allt större delar av landet och säkerheten för både civilbefolkningen och utländska biståndsarbetare har försämrats.

Förra året dödades 2 412 civila i Afghanistan enligt siffror från FN. Det är en ökning med 14 procent från året innan och med nästan 60 procent jämfört med 2007. Vi vet också att en fjärdedel av de afghaner som fick sätta livet till förra året dödades av de internationella styrkorna eller av regeringsstyrkor. Därtill skadades också flera tusen personer, detta i ett land där tillgången till sjukvården minst sagt är bristfällig. De militära dödsfallen blir också allt fler och ökade under 2009 med över 75 procent.

Talibanerna, som kommit att bli synonymt med alla som gör motstånd, har ökat i antal trots att antalet utländska soldater ökat med 320 procent sen 2006 i Afghanistan. Efter åtta år av krig i landet är det uppenbart att motståndsrörelsen inte går att besegra militärt. Istället för att med militära medel försöka övervinna motståndsgrupperna borde vi med civila medel attackera orsakerna till att unga afghanska män ansluter sig till motståndet – bristen på arbete, utbildning och framtidstro. Vi ska i det sammanhanget komma ihåg att kostnaden att ha en svensk soldat i Afghanistan motsvarar kostnaden för att ge 1400 afghanska flickor och pojkar utbildning i ett år.

Insatsen motiveras ibland med att vi ska stötta landets kvinnor, som om det var ett feministiskt krig Sverige deltar i. Men vad afghanska flickor och kvinnor behöver är sjuk- och hälsovård, utbildning och ökad respekt för sina mänskliga rättigheter. Även på detta område har ISAF i grunden misslyckats, bara var fjärde afghansk kvinna kan läsa och skriva och den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch visade i en rapport i november att situationen för de afghanska kvinnorna på flera punkter försämrats de senaste åren.

Från den borgerliga regeringen försöker man motivera det svenska deltagandet med sitt stora engagemang för det afghanska folket. Det är en retorik som klingar falskt när samma regering avvisar unga afghanska män tillbaka till krigets helvete och försvaret har tecknat avtal med de afghanska myndigheterna om att eventuella fångar ska överlämnas till den afghanska säkerhetstjänsten NDS, ökänd för sin omfattande användning av tortyr.

Det är hög tid att ISAF:s totala misslyckande på marken får konsekvenser. Vi måste inse att det Afghanistan behöver inte är fler soldater utan ökat bistånd och en politisk lösning på konflikten. Sverige ska inte vända Afghanistan ryggen, tvärtom bör ett trupptillbakadragande kombineras med kraftigt ökat bistånd och ett starkt politiskt stöd till de försök till freds- och försoningsprocess som görs.

Vänsterpartiet är i dag det enda partiet i riksdagen som kräver att den militära insatsen i Afghanistan ska avvecklas. Vi anklagas också för att vara osolidariska till följd av vår hållning i frågan. Faktum är att detta är den första svenska utlandsinsatsen som Vänsterpartiet sagt nej till i modern tid. Vi är positivt inställda till deltagande i internationella, fredsbevarande insatser som grundar sig i FN-mandat. Att delta i USA:s krig i Afghanistan går emellertid inte att rättfärdiga.

Även om vi är motståndare till insatsen vill vi självfallet att de svenska trupperna ska ha den bästa möjliga utbildningen och utrustningen. Om det råder det inga tvivel. Den djupt tragiska händelsen, där två svenska soldater och en afghansk tolk dödades, förändrar inte Vänsterpartiets syn på insatsen. Vi hoppas att alla, oavsett inställning i frågan, undviker att vinna billiga politiska poänger på denna tragedi.

Hans Linde
Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (V)

Kommentera!

| | | | |

Det stora flertalet demokratier bestämmer i lag hur partier ska redovisa varifrån de får pengar. Men inte Sverige. Det skadar förtroendet för politiken, skriver Transparency International.

Transparency International i Sverige har ingen principiell invändning mot att politiska partier tar emot bidrag från företag, enskilda personer eller organisationer, men det bör ske i öppenhet. Partierna utgör kärnan i den representativa demokratin. Det finns därför ett befogat allmänt intresse att få kännedom om vem som direkt eller indirekt finansierar partiers och enskilda valkandidaters valkampanjer och politiska verksamhet. Skälet är att bidrag kan skapa bindningar och intressekonflikter som vi som väljare bör känna till. Det skadar också förtroendet för politiken om bidrag lämnas i det fördolda och det därför uppstår misstankar om att ett parti har en dold agenda.

Ett ytterligare skäl för öppenhet är att vi som skattebetalare genom det offentliga partistödet står för en väsentlig del av finansieringen av partiernas politiska verksamhet och därför också har ett intresse av att känna till hur helheten finansieras.

Det stora flertalet länder – så gott som alla i Europa – har en lagreglering av partiers finansiering. Syftet är framför allt att skapa offentlighet genom att bidrag över en viss nivå redovisas öppet, men det finns också bestämmelser om till exempel högsta nivåer för bidrag och förbud mot anonyma bidrag.

Sverige saknar emellertid en sådan reglering. Svenska Transparency har vid flera tillfällen påpekat detta och senast i skrivelse till justitieministern den 4 november 2009 begärt en sådan reglering.

Riksdagspartierna har visserligen enat sig om en överenskommelse som innebär att de på frivillig väg ska redovisa sina bidrag. Partiöverenskommelsen är dock inte tillräckligt omfattande och innehåller inte heller påföljder. Någon samlad redovisning av bidragsgivare har inte gjorts och det saknas ett organ som kan granska överenskommelsens efterlevnad.
Till det kommer att partiöverenskommelsen bara omfattar riksdagspartierna och inte övriga partier, till exempel Sverigedemokraterna.

Det bör också observeras att utvecklingen går mot allt fler och mer kostsamma personvalskampanjer och mycket talar för att bidragsbehovet kommer att öka.
Det är mot den här bakgrunden som Sverige fått kritik av Europarådet som menar att Sverige i likhet med så gott som alla övriga medlemsstater bör ha en författningsreglering av partifinansieringen.

Men kränks inte åsiktsfriheten och valhemligheten om en sådan reglering införs? En avvägning måste här göras. Vi menar att det nu är hög tid att ett initiativ till lagreglering tas. Bidrag från en privatperson vilket understiger ett visst belopp, exempelvis 20 000 kronor, bör dock få lämnas utan plikt för partierna att redovisa givarens namn och namnet bör få göras offentligt endast om givaren gett sitt medgivande. En statlig utredning föreslog en sådan ordning för ett antal år sedan (SOU 2004:22).

Vi beklagar att utredningens förslag inte lett till lagstiftning och att väljarna därför inte heller inför årets val får möjlighet att bedöma partiernas eventuella bindningar och intressekonflikter.

Birgitta Johansson
Claes Sandgren
Ledamöter av styrelsen för Transparency International i Sverige

 

Kommentera!

| | | | |