Debatt

Ett problem och en lösning. Li Södermark har ett förslag på hur SJ ska kunna räddas undan nedskärningar och resenärernas ilska.

Jag har åkt mycket tåg i år – eller vad man ska kalla sysselsättningen. Ingenting märkvärdigare än att försöka färdas mellan Stockholm och Nyköping. Men aldrig att jag kom fram. Ej dit, ej dädan. Inte så att tågen var ”försenade”. Trafiken fanns icke mer. Sammanbrottet var totalt. Kom det efter åtta timmar ett tåg till exempelvis Luleå var man beredd att kasta sig på, bara man fick åka. En gång var paniken nära. Det var svart av folk på Stockholms Central. Stora vänthallen, perrongerna, gångarna upp. Somliga försökte ta sig därifrån, andra åt andra hållet. Det gick inte att röra sig. En mamma med ena handen på en barnvagn letade efter sin andra unge:
– Är det nån som sett en femåring i blå overall? Är det nån som…
Minsta panikunge och trängseldöden kunde varit där. Jag var riktigt rädd. Inte En Enda personal i närheten.

Media rapporterade det som alla vet: kaos, snöstorm, inställt, hacka is, klarar inte, fel typ av tåg. Och så det mystiska: ”På grund av nedfallen ledning”. Varför faller ledningarna ner? Är det nån som är där och dinglar i dem? Så blev det sommar och media började krokna. Vi har hört det förut. När jag fick åka buss mellan Nyköping och Vagnhärad, fast jag skulle till Stockholm, (för fullt pris givetvis; något sådant som ”improvisation efter uppkommet läge” existerar inte), och därefter gick en okänd framtid till mötes på grund av den farliga olyckan ”urspårat tåg” befanns det inte ens värdigt en notis i Sörmlands Nyheter. Gäsp. Eller beställt sittplats á 43 kr i vagn 3 och vagnarna heter 17, 34, 12 och 5. En rasande medpassagerare förklarade för någon Personal att hon försökt pendla till jobbet i en vecka och kommit försent varje gång.

Men så vaknade nyhetsrapporteringen till! Ett X2000 fick motorstopp nära Stockholm. Passagerarna kunde ha omkommit, för de fick inte lämna tåget förrän efter sex timmar i hög värme. En ny bekantskap som hette Trafikverket hade ”bedömt” det och SJ-personalen är uppenbarligen lika rädda för Trafikverket som för Josef Stalin.

Hur är människor, som du, som jag, funtade som inte öppnar dörrarna för människor som håller på att kokas levande? Ungefär som Försäkringskassans personal är min gissning. De sammanträder 40 gånger och kommer till slut fram till att döende inte behöver vara sjukskrivna. Då tror jag två saker har hänt. 1) De sjuka, ”kunderna” betraktas som ”de andra”, ”saker”, ”objekt” – inte som medmänniskor. 2) De anställda är mycket rädda för sina överordnade och rädda för att göra fel och förlora jobbet.

Nu ska jag berätta något som media aldrig skriver om: varför tågen inte går. Det beror inte på snö, inte på värme, inte på tågen, inte på kaos, inte på nerfallna ledningar. Det beror på att ”SJ, SJ gamle vän- roligt att du lever än” är styckat i bolagen SJ (vars namn numera inget betyder) ansvarigt för personfrakt, Banverket, med ansvar för rälsen, växlarna som fryser och ledningarna som faller ner, Green Cargo som står för godsfrakt, AB Jernhusen som är ansvarigt för stationsbyggnaderna och säljer ut dem till Pressbyrån och EuroMaint som håller i underhållet.

Alla dessa ska vara vinstdrivande. Samtidigt som inga tåg gick i vintras hade SJ en vinst på 500 miljoner. ”Jamen, vi har ju en vinst på 500 miljoner, jö!” utbrast en anställd förtrytsamt mitt i kaoset. Han ville ha beröm. SJ redovisar vinst men hur ser samhällskalkylen ut med till exempel hundratusentals förlorade medborgartimmar?

Men SJ och systerbolagen ska inte vara vinstdrivande. De tillhör så kallade naturliga monopol. Avregleringarna i Storbritannien och på Nya Zeeland har inneburit totala katastrofer för deras järnvägar. Man har slimmat dem så till den grad att inga marginaler återstår och allt pajar för första påfrestning och alla skyller på alla. Precis som i Sverige. ”Trafikverket sa…” Dåvarande chefen för Banverket, Minoo Akhtarzand, sa i vintras att om folk bara ville låta bli att åka i rusningstid skulle mycket lösa sig…

Vad är nu Trafikverket för en nisse? Jo en sammanslagning av Vägverket, Banverket och SIKA. ”Trafikverket ansvarar för den samlade långsiktiga infrastrukturplaneringen samt för byggande, drift och underhåll av statliga vägar och järnvägar.” Mer och mer av samma slag.

Då och då träder ”de ansvariga” fram. Ulf Adelsohn, som sin karriär igenom haft en fenomenal förmåga att både äta kakan och ha den kvar, röstade på sin tid i riksdagen mot bolagiseringen av SJ. Icke desto mindre rattar han sedan åratal eländet som ordförande i styrelsen. Mycket att beklaga, blir det. Så man förstår att han uppbär åtskilliga mille för besväret. Fast om det nu är emot hans övertygelse, varför avgår han inte? Varför avgår inte hela styrelsen?

SJ-chefen Jan Forsberg intervjuas i DN så glittrande segerviss och munter som bara de stora killarna är. ”Att toaletterna slutar fungera när strömmen går kan inte SJ:s vd göra något åt”. ”Vi har förbättrat punktligheten kontinuerligt sedan 2005”. ”SJ fungerar bra. Vi har en akilleshäl: trafikstörningarna.”

är högsta komik. Johan Ulveson kunde läsa texten i TV precis som den är, utan ändringar.
Så här är det Jan Forsberg: Sluta vara ett vinstdrivande företag och du ska se att härliga tider stundar.

Li Södermark

Kommentera!

| | | | |

Nu närmar sig valet med stormsteg. Det är dags för närmare två miljoner pensionärer att avlägga sina röster i fråga om vem som ska styra Sverige de kommande fyra åren.

Samtidigt har vi nyligen fått ännu ett chockbesked. Pensionen sänks med 4,3 procent nästa år.
Det är inte så konstigt om politikerna börjar oroa sig för pensionärsrösterna. Det finns skäl att göra det. Pensionärerna är en stor och viktig väljargrupp som har samma rätt som andra samhällsmedborgare att leva ett bra liv.
Sedan 2007 har en genomsnittlig pensionär betalat ca 25 000 kronor mer i skatt än en löntagare med samma inkomst. Detta på grund av skatteorättvisan som infördes med jobbskatteavdraget. I år betalar en genomsnittlig pensionär ca 700 kronor mer i skatt varje månad än en yrkesverksam med samma inkomst. En genomsnittlig pensionär har ca 14 000 kronor i månadspension.
PRO har tillsammans med andra pensionärsorganisationer protesterat mot skatteorättvisan. Så sent som 2003 var alla partier som stod bakom pensionssystemet överens om att lön och pension skulle beskattas lika. Men det höll bara fyra år. Sedan kom någon på att pensionärer plötsligt skulle beskattas hårdare än löntagare.

Vi har fått klart besked från socialdemokraterna. De tänker avskaffa skatteorättvisan under mandatperioden. Det är ett bra besked. Skulle de komma till makten kommer vi att bevaka att löftet också infrias.
Från alliansen är informationen mer otydlig. I våras meddelades att en del av orättvisan skulle rättas till, genom en satsning om fem miljarder kronor. Nu, efter de nya beskeden om sänkt pension, fördubblar regeringen sitt bud till pensionärerna, men samtidigt utlovas också skattesänkningar till löntagare. Hur mycket skillnaden minskar är oklart.
Ett av allianspartierna, Kristdemokraterna, har tydligt i en PRO-enkät angett att de anser att det ska råda lika skatt mellan pensionärer och löntagare. Det är välkommet besked. Jag önskar att de framförde denna ståndpunkt tydligare även i andra sammanhang. Övriga allianspartier har ännu inte kommit lika långt i sina löften.
”Budgivningen” mellan partierna presenteras i medierna som en ansvarslös kamp om röster. Det är en märklig beskrivning. Rättvis skatt är ingen orimlighet, det är orättvisan som är orimlig.

Pensionärer är förvisso ingen homogen grupp. Det finns en mindre grupp pensionärer med stora förmögenheter. Men det finns en stor grupp pensionärer som har mycket låga inkomster, framför allt kvinnor.
Det enda rimliga är lika skatt för lika inkomst. En låg pensionsinkomst bör beskattas på samma sätt som en låg löntagarinkomst och en hög pensionsinkomst på samma sätt som en hög löntagarinkomst. Ålder borde inte vara en faktor i skattesystemet.
Jobbskatteavdraget sägs ha införts för att skapa incitament för att fler ska arbeta. Men är verkligen tanken att jaga ut en arme av 80+ på arbetsmarknaden? Jag tror att det finns betydligt bättre sätt att skapa arbete. Till exempel saknas ju arbetskraft inom både sjukvården och äldreomsorgen.

Curt Persson,
ordförande i PRO

Kommentera!

| | | | |

Hur mår du? Hoppas bättre. Eftersom du inte tillhör Verklighetens folk utan setat i Alliansens regering ska jag tipsa dig lite om din nuvarande situation. Jag ser att du fått en fallskärm på drygt 1,3 miljoner. Grattis! I ditt ställe hade jag också ansökt om det. Lite funderar jag väl över varför just du av alla svenska människor ska ha en fallskärm och antar att skälet är att ni inom riksdag och regering anser att ingen annars skulle stå ut med det idealistiska och osäkra jobbet som statsråd. Då vill jag tala om för dig att de fasta anställningarnas tid i mycket är över i Sverige: många lever på projektjobb eller arbeten genom bemanningsföretag och ingen har vare sig fallskärm eller generaldirektörstjänst som väntar.

Så här gör du nu. Jag har fattat det som att du haft ett sammanbrott och är djupt deprimerad och du kan vara förvissad om att du har mitt djupaste deltagande. Givetvis ska du vara sjukskriven så länge som erfordras och se till att du får den vård du behöver så du blir frisk. Det första du ska göra är dock att anmäla dig hos Arbetsförmedlingen eftersom du är arbetslös. Jamen du är ju sjuk? Ja, inte är du den förste som hamnat i den fällan! Arbetsförmedlingen vill inte ha dig för du är sjuk och Försäkringskassan vill inte ha dig för du är inte anmäld hos Arbetsförmedlingen.

Mycket brevväxling blir det och många veckor kommer att gå. Jag hoppas att du har någon solvent vän, kanske i regeringen, som har råd att sträcka till en hacka så du inte blir vräkt. Sen ska din sjukdom bedömas av försäkringstjänstemän för Försäkringskassan där du är ”kund” bryr sig inte längre om huruvida du är sjuk utan bara om huruvida du orkar ha ett arbete, vilket som helst. Det kallas Arbetslinjen och du har själv hittat på det. Kanske orkar du gå med enklare bud? Stoppa brev i kuvert?

Likväl menar du kanske att din depression fordrar vila och behandling och att du inte mår bra av ett vaktmästarassistentsjobb? Det blir till att processa i Länsrätten. Så det här med ersättningen. ”Bidraget”, som ni säger, i regeringen. Eftersom detta är en försäkring vi arbetslivet igenom betalat skatt till kallades vi förr i tiden helt artigt för ”försäkringstagaren”. Men du är från och med nu ”bidragsberoende”, som ni benämner det. Din ersättning från Försäkringskassan kommer inte att grundas på din lön som statsråd utan på vad du annars skulle få som arbetslös. Kanske visste du inte heller det? Maximalt kan du få ut 10 000 kr i månaden efter skatt. Lever man ensam blir det snålt tilltaget, det förstår du nog. Hyra och basala räkningar och så är det slut den månaden. Det kan bli så till den grad snålt att det blir svårt att få den vila som sjukdomen erfordrar men enligt de reformer du själv säger dig vara mest stolt över under din tid som statsråd enbart stärker det moralen i landet. Hos ”de andra” vill säga. Du har ju din fallskärm.

Varje sjukdom, eller bättre sagt: varje obalans och ohälsa, tar sin tid att rätta till.”Sjuk” eller ”frisk” är för enkla begrepp. Det tar den tid det tar, olika för alla människor. Fast det har ju du ändrat på. För ”de andra” alltså. Jag är övertygad om att du snart vill börja arbeta igen – precis som alla människor vill - men kanske du och din läkare bedömer att det vore skadligt för dig. Glöm det. Ni har ingenting med det att göra och när som helst ska du ”stå till arbetsmarknadens förfogande”.

Ta det med ett leende, om än det blir till en grimas! ”Framåt tillsammans!”

Li Södermark

Kommentera! [2]

| | | | |

Socialdemokraterna i Stockholm vill ha butlertjänster för stressade innerstadsbor. Det är pinsamt att ens behöva fråga, skriver Daniel Ankarloo. När ska butlern få tid att älska och skratta?

Den ledande socialdemokratin i Stockholm har på DN Debatt (2010-08-16) föreslagit det man själva betecknar som ”butler-liknande tjänster” till tjänst för pendeltågs- och T-banependlande stockholmare. Tillsammans med det omhuldade rut-avdraget, misstänker man, ytterligare ett led i att underlätta för en relativt välbetald och framför allt i massarbetslöshetens Sverige ändå sysselsatt tjänstemannaklass att ”få livspusslet att gå ihop”.

Förslaget presenteras dessutom under rubriken ”när ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?” och innefattar tjänster som tvättning och inköp av dagligvaror samt ”din allt-i-allo”. Allt ska behändigt kunna beställas på morgonen och sedan hämtas ut på kvällen på väg hem från jobbet.

Hip-Hip-gänget Johan Wester och Anders Jansson hade ju en sketch som de kallade ”dagens I-landsproblem”. Nu presenterar det Socialdemokratiska Arbetare Partiet dagens ”problem för de relativt välbeställda Stockholmspendlarna”, att de inte får nog tid att älska och skratta – och därför kan vara betjänta av butlers på T-banan. Men det är pinsamt att ens behöva fråga. När ska butlern få tid att älska och skratta?

Ja, det är ärligt talat svårt att dölja sin upprördhet över den av överklassmentalitet alltmer anfäktade socialdemokratin i Stockholms innerstad. Vilken del av arbetarrörelsen i Sverige i övrigt lever det liv de lever?

Socialdemokraterna i Sverige föddes en gång ur och byggde en gång vårt välfärdssamhälle utifrån de arbetande människor som tvättar tvätten och som var butlers. Idag formerar en ledande socialdemokrati oförblommerat sin världsbild hos den grupp i samhället som istället hämtar ut den tvättade tvätten och i övrigt vill omgestalta det offentliga rummet på ett sådant sätt att just de själva får mer tid att älska och skratta. Detta dessutom samtidigt som de allt färre offentligt anställda i de till bristningsgränsen underbemannade välfärdsverksamheterna runtom i landet, efter 20 år av nedskärningspolitik, kan allt annat än skratta åt det som sker.

Jag har påpekat det när det gäller det så kallade rut-avdraget, men upprepar att offentliga medel i termer av skattepengar och/eller skatteavdrag bör i dagsläget endast användas för att ”skapa jobb” i tjänster som den enskilde individen inte kan utföra själv. Fullt friska människor kan tvätta sin egen tvätt och städa sitt eget hem – men den blindtarmsinflammerade patienten kan inte utföra sin operation själv utan en anställd kirurg och hemtjänsten ska finnas till för de gamla och sjuka.

Men hur som helst, bara språkbruket ”butler” och ”din allt-i-allo” visar hur den ledande socialdemokratin nu har gjort en ny ”klassresa” – den från att att vara av den arbetande klass som tjänar och tjänas ut av överklassen, till att själva bli den klass som vill betjänas.

Tage Erlander och Olof Palme sa en gång att man måste ”lyssna till rörelsen”. Men vilken rörelse är det socialdemokratin i Stockholms innerstad nu lyssnar till?

Daniel Ankarloo

Kommentera!

| | | | |

Oavsett vem som vinner valet så måste politikerna infria sina löften från partiledardebatten på Pride, skriver RFSL.

En fråga RFSL ofta möter efter att den könsneutrala äktenskapslagen klubbades igenom är: ”Vad ska ni göra nu när alla rättigheter är på plats?” Frågan är i sig inte så märklig – äktenskapslagen var RFSL:s största och äldsta fråga och helt klart den som vi var mest kända för att driva. Att vi hamnade i lite av en identitetskris när den lagen kom på plats är alltså inte så konstigt. Men: Vi har ju hela tiden också drivit andra frågor.
Nu har RFSL en unik möjlighet att göra också dessa mer kända och visa att vi är en organisation som kommer att fortsätta att vara relevant för alla som tycker att mänskliga rättigheter är viktiga och som är intresserade av sexualpolitik.

Under årets valrörelse driver vi därför kampanjen Verklighetens folk, där vi visar på hur gällande lagar och andra bestämmelser eller praktiker i Sverige effektivt utestänger människor och försvårar våra liv. Vi kräver lagändringar eller ändrad praxis inom fem politikområden: familjepolitik, asylpolitik, vård för transpersoner, kompetent bemötande av hbt-personer i vård och omsorg, och förändringar av smittskyddslagen.
Det var också dessa frågor som präglade årets RFSL-arrangerade partiledardebatt under Stockholm Pride.

I RFSL:s valundersökning, där frågor ställts till riksdagskandidater för alla partier, blev det tydligt att det finns majoritet i riksdagen för flera av de frågor som RFSL driver – bland annat moderskapspresumtion, alltså att en kvinna som är gift med en kvinna som föder ett barn också automatiskt ska räknas som barnets andra mamma. Reformen har ändå inte genomförts och detta kan RFSL inte tolka på annat sätt än att allianspartierna har gjort eftergifter till Kristdemokraterna, som är det parti vars ledamöter och kandidater tydligast är motståndare till reformen.

En viktig fråga att ställa sig är därför om de tre övriga allianspartierna kommer att fortsätta ge KD ett så oproportionerligt stort utrymme på hbt-området om alliansregeringen får förnyat förtroende.

Under partiledardebatten duggade löftena överraskande tätt. De rödgröna lovade utredning kring surrogatmödraskap, att informationsplikten för hiv-positiva ska utredas och att vi får en lagstiftning där barn kan ha flera vårdnadshavare än två. Dessutom var de alla för att tvångssteriliseringen av transpersoner ska upphöra.
Att Socialdemokraterna nu vill se över informationsplikten är revolutionerande, liksom att Vänsterpartiet öppnar för möjligheten till surrogatmödraskap.

Lagen som kräver tvångssterilisering av transpersoner har funnits sedan 1972 – och sedan dess har många regeringar passerat utan att åtgärda situationen. Det är glädjande att vi nu flyttat fram positionerna. Men: löften är inte allt. Vid ett eventuellt maktskifte kommer RFSL kräva en tidsplan för arbetet, liksom nödvändiga ökningar i de ekonomiska bidragen till exempelvis hivprevention.

Det löfte som överraskade allra mest under debatten var Reinfeldts plötsliga ändring av moderaternas linje när det gäller tvångssteriliseringen.
Moderaterna hade tidigare under Pride-veckan menat att frågan skulle utredas ännu en gång. Under debatten meddelade så statsministern att nu hade partiet ändrat linje – och att ”den gäller från nu”. Moderaterna blev därmed andra borgerliga parti efter Folkpartiet att tydligt deklarera att tvångssteriliseringar inte hör hemma i vår tid.
Vi tycker att de borde vara möjligt för de borgerliga partierna att gå oss till mötes på fler punkter än vad som hittills varit fallet – det finns ingenting i till exempel frågan om surrogatmödraskap som gör den till en fråga som endast rödgröna partier kan omfamna.

RFSL kommer också kräva att den regering som kommer till makten efter valet också genomför lagändringarna man utlovat samt följer upp sina mål på hbt-området genom tydliga inriktningsmål i regeringsuppdragen hos exempelvis Migrationsverket, Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen.
Äktenskapslagen är en realitet, men kampen för bättre levnadsvillkor och mänskliga rättigheter för hbt-personer fortsätter. Ta våra valkrav på allvar!

Ulrika
Westerlund
Förbundsordförande RFSL

Christian A. Möllerop
Vice förbundsordförande RFSL

Kommentera!

| | | | |

En analys av sociala medier i ett politiskt sammanhang som inte tar hänsyn till resursfördelningen mellan höger och vänster ger en missvisande bild och fångar inte den ­verklighet i vilken politiska bloggare och andra nätaktiva verkar i, skriver Johan Ulvenlöv och Marika Lindgren-­Åsbrink. Netroots, ett nätverk för progressiva bloggar, är arbetarrörelsens svar på de borgerliga mediemiljonerna.

Tidningen Fokus gjorde i november 2007 en analys av de opinionsbildande krafterna i Sverige. Med den som grund har Håkan Bengtsson på Dagens Arena gjort en sammanställning som visar hur extremt ojämnt fördelade resurserna är mellan högern och vänstern i Sverige.
När det gäller tillgångar utskåpas vänsterns tankesmedjor av högern med siffrorna 325 miljoner mot en miljon. När det gäller omsättning är siffrorna 70 miljoner för högerns tanke­smedjor mot vänsterns fem miljoner.
Antalet anställda uppgick vid Fokus analystillfälle till 50 hos högern och en hos vänstern och denna skillnad har idag inte förändrats nämnvärt.
I bundet kapital har Svenskt Näringsliv mer än tolv miljarder till sitt förfogande. De har också visat tydligt att de inte är rädda att ta pengar ur sitt eget kapital för att finansiera kampanjer.
Vi får heller inte glömma Centerpartiet som förfogar över cirka 1,8 miljarder i kapital. Under förra valrörelsen plockade de ut 100 miljoner utöver sin ordinarie valbudget.
När det gäller ledarsidor besitter de borgerliga 59 och Socialdemokraterna 13. Bland de riktigt stora tidningarna med nationellt genomslag är förhållandena fem för de borgerliga mot en för socialdemokraterna.
I SVT:s granskning av partiernas valbudgetar inför valet 2010 kan vi också konstatera att de borgerliga partierna besitter 167 miljoner tillsammans medan de rödgröna förfogar över 89 miljoner.

Utöver dominansen när det gäller resurser och ledarsidor vet vi att de borgerliga får rabatterade priser när de ska annonsera i media. Till exempel Nya Wermlands Tidning redogjorde tydligt i våras att de ger rabatter till de borgerliga men inte för rödgröna annonser.
Det vi skissat fram ovan utgör grundförutsättningarna för det som vi kan kalla för högerns ekokammare. Ekokammaren verkar effektivt för att vrida debatten och mediavinklingen åt höger.
Enligt Aftonbladets granskning från i juni 2010 vet vi att regeringskansliet genom Moderaterna haft möten med SvD:s ledarredaktion kring hur de på ledarplats bör förhålla sig till Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand.
De 59 borgerliga ledarredaktionerna har självklart upparbetade kontakter med ledande producenter av högerns talregler och de fyller effektivt sin roll som distributörer.
Vi vet att hemliga donatorer ger miljonbelopp till Moderaterna i utbyte mot påverkan och inflytande. Vi vet att intresse­organisationer som Almega och Svenskt Näringsliv tar fram rapporter som sedan utgör grund för kampanjer som regeringen genom Moderaterna opinionsbildar för.
Bakom dessa starka intresseorganisationer återfinns delar av det svenska näringslivet.
Högerns starka tankesmedjor som Timbro, Captus, Fores, Ratio, Claphaminstitutet, och Centrum för rättvisa, för att nämna några, utgör också viktiga delar av ekokammaren. De flesta av dem på ett eller annat sätt finansierade av stiftelsen Fritt Näringsliv.
I det här sammanhanget bör även Skatte­betalarnas Förening nämnas. Regeringen och Moderaterna återbetalar sedan stödet genom att ge sänkta skatter, makt och kickbacks till de som skjutit in pengar i ekokammaren.
Således blir cirkeln sluten mellan resursstarka näringslivsintressen, borgerliga partier, regeringen och de borgerliga ledarredaktionerna i Sverige.

Med den här ekokammaren till hands är det inte svårt att dra slutsatsen att det återfinns en enorm mängd vinklade budskap som strömmar in till nyhetsredaktionerna. Med en resursmässig övervikt åt höger flyttas det som utgör mittfåran av språkbruk, uppgifter, vinklar etcetera åt höger.
Hur begreppet ”utanförskap” fått fäste i Sverige genom ändlös repetition på ledarplats är ett alldeles utmärkt exempel på hur ekokammaren fungerar.
Diskussionen om RUT-avdraget och hur Almegas siffror okritiskt presenterades på nyhetsplats är en annan.
Vi ser också att det finns internationella kopplingar. För en kort tid sedan publicerade DN en stor nyhet om ”ekonomisk frihet” baserad på en undersökning från The Heritage Foundation.
Denna organisation är dock ingalunda oberoende, utan en av USAs mest kända konservativa tankesmedjor.
Detta nämndes dock inte en enda gång i artikeln, där kallades organisationen bakom rapporten för ”institut”.
Utifrån resonemangen ovan tecknar sig en bild av högerns ekokammare som en effektiv och framgångsrik organisation. Det finns därför ett betydande tomrum för progressiva bloggare att fylla och ett stort behov av textmaterial och vinklar som ligger till vänster i sin betraktelse i den svenska debatten.

Vänstern har ingen ekokammare och saknar de resurser som borgerligheten har. Visst bidrar LO-sfären till Socialdemokraterna, men det stödet skiljer sig på avgörande punkter från det vi skissat fram ovan.
För det första är stödet öppet och sker inte i det fördolda. För det andra är det kaffepengar jämfört med de resurser som borgerligheten förfogar över. För det tredje har LO-sfärens stöd till social­demokraterna sjunkit på senare tid.
Vårt arbete är grundat i folkrörelsen, människor som gemensamt, genom samarbete, försöker skapa ett innehåll med syfte att förändra Sverige.
Sedan 2006 har de progressiva krafterna i Sverige stärkts, lite oväntat kanske, men i form av ett stort bloggnätverk, Netroots.
Vårt framväxande buskageliknande nätverk beskrivs bäst som nätverksbaserad media. Som en redaktion med över 600 reportrar och ledarskribenter, som individuellt och på frivillig basis plockar fram uppgifter, faktagranskar, ifrågasätter, opinionsbildar, beskriver livstilsfrågor, kultur och bidrar med idédebatt.
Det vill säga: de progressiva bloggarna framställer media som är producerad utan backning av starka företagsfinansierade tankesmedjor, tv-kanaler eller ledarredaktioner och fria från de stora mediehusen.
Under de senaste två åren har bloggare som är verksamma i nätverket mycket effektivt opinionsbildat kring till exempel sjukförsäkringsfrågan, regeringens fiffel med siffror kring utanförskapet och ungdomsarbetslösheten.
Bloggarna bidrar kontinuerligt med nya vinklar, fakta och mediekritik.

Vi får förlita oss till och utveckla kraften i folkrörelsen för att balansera den skeva resursfördelningen mellan högern och vänstern.
Här visar det sig att gräsrötter på nätet gör en oerhörd skillnad, framförallt ur ett medialt perspektiv.
Arbetarrörelsen har en stor potential här och nu finns en ny aktör på banan.

Johan Ulvenlöv
Marika Lindgren-Åsbrink

Fotnot: Netroots är socialdemokraternas portal och nätverk för progressiva bloggar. I dagarna utges boken Netroots – En progressiv bloggrörelse som sätter agenda. Där beskriver flera bloggare sin verksamhet och ger en inblick i hur nätverket fungerar.

Kommentera!

| | | | |

Sverige ska satsa på hållbar, rättvis och varaktig fred och säkerhet för alla. Militär och vapen skapar inte fred, skriver nätverket Ofog angående USA:s förestående bombövningar i Norrbotten.

I månadsskiftet juli-augusti kommer USA tillsammans med det svenska försvaret att öva på att fälla bomber över Vidsel och Lomben i Norrbotten. Allt enligt ett beslut från Sveriges regering vilket visar att man gärna samarbetar med världens största krigsmakt. USA:s övning i Sverige kan inte ses som en isolerad företeelse.

Övningen är en del av en global militär upprustning där USA går i spetsen. Just nu driver amerikanarna två ockupationskrig och listan över landets krigshandlingar kan göras lång.
I Afghanistan har våldet ökat dramatiskt den senaste tiden i och med ökad närvaro av utländska trupper.

I Irak har livet förstörts för tusentals människor och för flera generationer framåt på grund av att USA:s militär använt ammunition bestyckad med utarmat uran. Detta har lett till förgiftade landområden och grundvattendepåer, och en fosterskade- och cancerepidemi som kommer att pågå under lång tid. Vi i Ofog och den svenska fredsrörelsen anser inte att detta är en krigsmakt som ska ges rätt att ytterligare slipa sina vapen över svenskt territorium.

Även Sverige är en del av upprustningen bland annat genom vår ständigt ökande vapenexport. Med svenska militära trupper är vi högst delaktiga i det krig som USA för i Afghanistan. Vi anser att Sverige ska satsa på hållbar, rättvis och varaktig fred och säkerhet för alla.

Militär och vapen skapar inte fred. Den omorganisering som nu sker i och med att den allmänna värnplikten avskaffades skulle kunna användas för att ombilda försvaret till en organisation inriktad på fredlig konflikthantering och civila katastrofinsatser. Det är där ”ett starkt svenskt försvar” kan komma att behövas, och göra nytta, i vår nära framtid. Istället för att utbilda ungdomar i krigföring är det helt nödvändigt att lära ut ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Militär nedrustning skulle kunna bli medborgerlig upprustning, det behöver inte betyda att arbetstillfällen försvinner utan att nya skapas.

Vi behöver lära oss att hantera konkurrens om energi och vi behöver även förbereda oss att hantera konsekvenserna av klimatförändringar. När landområden på grund av torka och översvämningar krymper behöver vi säkra en hållbar livsmedelsförsörjning. Vi behöver även kunna hjälpa människor som i och med klimatförändringar tvingas fly.

En förutsättning för att kunna skapa hållbara lösningar är omedelbar nedrustning. Det är nödvändigt med arbetstillfällen i Norrbotten, men de ska bygga på långsiktighet och rättvisa. Arbetstillfällen som resulterar i krig är aldrig försvarbart. Att argumentera för militära arbetstillfällen är lika ohållbart som att argumentera för att handel med kroppar, droger eller annan kriminell verksamhet ger arbetstillfällen.

Regeringens beslut, att låta USA bomba, innebär att krig och orättvisor som sker runtom i världen faktiskt har sin början här i Norrbotten i sommar. Det innebär också att vi som bor här har ett ansvar att agera. Ofog kommer att vara på plats där övningarna sker – och genom fredliga direktaktioner störa och stoppa övningen.

På ett av de militära övningsområdena kommer vi att gestalta och uttrycka de fredliga alternativ som vi menar är nödvändiga att genomföra istället för en bombövning. För att hindra att människor dör har vi alla ett ansvar att ingripa. Därför kommer vi att använda oss av civil olydnad. Vi vill visa att det är möjligt med en värld som bygger på solidaritet.

Elsa Berglund
Kristina Johansson
Kimo Kjernmoen
Nätverket Ofog

Fotnot. Nätverket Ofog bjuder in till en öppen aktion för att diskutera hur vi skapar en värld fri från militarism. Från den 25 juli till 1 augusti anordas War starts here, ett aktionsläger mot USA:s bombövning.
Läs mer på www.ofog.org.

Kommentera! [1]

| | | | |

Miljöorganisationer har under många års tid granskat skogsbolagens efterlevnad av skogscertifieringen FSC i fält. Verkligheten har visat sig vara en helt annan än de FSC-regler bolagen åtagit sig att följa genom certifieringen. Därför lurar skogsnäringen sina kunder, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson och Skydda Skogens ordförande Viktor Säfve i en replik till debattartikeln ”FSC gör skillnad för skogarna”, publicerad i ETC den 11 juni.

Miljörörelsens granskningar har visat på avverkade gammelskogar och brott mot flera FSC-kriterier gällande miljöhänsyn. Dessutom visar Skogsstyrelsens polytaxinventeringar att runt 30 procent av skogsnäringens avverkningar inte lever upp till skogsvårdslagens lågt ställda krav gällande miljöhänsyn, vilket i sig är ett brott mot den svenska FSC-standarden. Trots det blir konsekvenserna för de berörda skogsbolagen endast marginella inom FSC.

En certifierare inom FSC är berättigad att stänga av ett skogsbolag som kontinuerligt bryter mot FSC-standarden. I Sverige har detta aldrig hänt, trots miljörörelsens omfattande dokumentation och upprepade anmälningar av brott mot standarden. Skogsbolagen får i sällsynta fall en allvarlig anmärkning av certifieraren, där de får några månader på sig att korrigera sin verksamhet. Därefter avskrivs anmärkningen och skogsbolagen kan fortsätta som förr.

FSC-systemet är tänkt att vara i ständig utveckling. Men revideringen av svenska FSC-standarden efter 12 år tog sju år längre än planerat. Trots det är den nya standarden fortfarande orimligt svag på miljösidan och den är otydlig på flera punkter, vilket ger utrymme för subjektiva tolkningar som ytterst drabbar naturen. De ekonomiska intressena dominerar i praktiken inom FSC. Skogsskötselmetoderna som dominerar – kalhuggning med efterföljande omställning till plantager och uniforma produktionsskogar, giftbehandling av plantor och markbearbetning – är något som utarmar skogslandskapet.

I Sverige har denna rådande skogsbruksmodell bidragit till att endast några procent skogar med höga naturvärden återstår nedanför den fjällnära gränsen. Den skog som brukas är hårt sargad. Drygt 2 000 skogslevande arter är rödlistade, många av dessa som nära hotade eller hotade, till stor del på grund av skogsbruket.

Det är ytterst oansvarigt att förespråka och vilja exportera en sådan modell. Tänk på konsekvenserna i exempelvis Kongo, Brasilien eller Ryssland, om modellen tillämpas utan att först revideras i grunden, med en kraftig miljöanpassning. Om man vill göra skillnad i världen är det viktigt att påverka länder att skydda sina ursprungliga skogar och att det skogsbruk som förekommer sker med ett naturnära skogsbruk värt namnet.
FSC kunde ha blivit något riktigt betydelsefullt om de stora aktörerna inom skogsnäringen menat allvar med sina åtaganden. Men i dag ser vi alltför många brister, brister som ursäktas på än det ena, än det andra sättet. Det är inte trovärdigt när skogsnäringen efter 12 år fortfarande pratar om barnsjukdomar och misstag, när systematiska övertramp görs i skogen.

I dag används FSC i marknadsföringen för att få fler kunder. När lagstiftningen och standarden inte följs luras kunderna.

Vi kommer därför att i ökande grad berätta för kunderna om de många problemen. Vi kommer också att arbeta för en ny svensk modell, där den misslyckade frivilligheten stadgas som krav i lag. Om det inte sker urvattnas hela miljömålet.

Svenska FSC har utvecklats till att bli ett misslyckande för skogen och naturvården, ett misslyckande som riskerar att få långtgående konsekvenser, inte bara i Sverige. Det är hög tid för skogsnäringen att ta ansvar för ett skärpt certifieringssystem och att följa detsamma. Annars lär FSC inte göra skillnad på sikt.

Mikael Karlsson
Ordförande, Naturskyddsföreningen

Viktor Säfve
Ordförande, Skydda Skogen

Läs tidigare debattinlägg om FSC: FSC gör skillnad för skogarna

Kommentera! [1]

| | | | |

Filmskaparen Fataneh Nik-khakian har under ett års tid intervjuat ett 30-tal personer i Sverige och Tyskland med erfarenhet av prostitution och människohandel för sexuella ändamål.
I rapporten Prostitution – Ett fritt valt yrke? (i samarbete med Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR) söker hon svar på om det är möjligt att sälja sex av egen fri vilja.

Josefin, tidigare prostituerad :
”Det var inget val jag gjorde när jag var 19, att försöka vara tillgänglig, att slå knut på mig själv för folks perversa önskningar, utan det lärde jag mig när jag var liten. Då, som 19-åring, hade jag inte det valet även om jag sa det då. När man är prostituerad måste man ju försvara sig, annars måste man ta livet av sig, som en konsekvens. När jag var i det så sa jag att det här är mitt val, nu behöver jag det här.”

Lisen Lindström, psykolog och psykoterapeut, Prostitutionsenheten i Stockholm:
”Människor i prostitution kan komma in på mitt arbetsrum och försvara prostitution; försvara tvånget, våldet, maktmissbruket och utnyttjandet och skulle inte ens komma i närheten av att reflektera kring sådana spörsmål.
Det är en omöjlighet för dem så länge de befinner sig i aktiv prostitution. Det blir problematiskt att diskutera tvång och våld när man ständigt är utsatt. Då väljer man ofta som människa att säga: Jag har inte varit med om något våld, punkt.”

”Det unika, det är att jag får följa människor från det aktiva tillståndet till ett inaktivt tillstånd, och även en reflexion tillbaks till vad det var som gjorde att de vidmakthöll att det inte fanns något tvång, eller att de inte kände av något maktmissbruk, utan det här var av fri vilja. Först efteråt när det var avslutat kunde de se och känna att de tidigare stod mitt i det och därmed inte kunde göra någon som helst initierad inblick.”

Josefin och Lisen Lindström  är inte ensamma om att beskriva prostituerades tillstånd och dilemma. Efter ett 30-tal intervjuer med experter, bland annat socialarbetare, psykologer och psykoterapeuter, forskare, före detta prostituerade, aktiva prostituerade, bordellägare, sexköpare i Sverige och Tyskland känner jag mig trygg i att påstå att den lyckliga horan är en myt. Att prostitution handlar om våld, tvång, maktmissbruk och utnyttjande på olika sätt.

Att aktiva prostituerade ofta kan förneka allt detta och försvara prostitution kan rent av vara en överlevnadsstrategi. Legaliserad prostitution ökar mängden av våld och kriminalitet i samhället och står emot allt vad människovärde innebär. Madeleine Leijonhufvud (professor i straffrätt som debatterat sexköpslagen) nämner i en artikel en dvärg som hävdat att det var hans mänskliga rättighet att välja att försörja sig genom att bli utskjuten ur en kanon på ett nöjesfält. Den franska domstolen avvisade hans argument genom att hänvisa till den europeiska människokonventionen som kräver att mänsklig värdighet upprätthålls och att numret var ett brott mot det.

Internationella studier pekar på att de som prostituerar sig ofta har blivit utsatta för traumatiska kränkningar och att den genomsnittliga debutåldern i prostitution är 14 år. I en omfattande undersökning som genomförts i nio länder intervjuades 854 personer som vid tidpunkten befann sig i, eller nyligen hade befunnit sig i, prostitution. 63 procent av dessa hade varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.

Under tiden i prostitution hade 71 procent blivit misshandlade och 63 procent våldtagna. 68 procent uppfyllde kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom och deras symptom var lika allvarliga som för krigsveteraner – våldtäktsoffer kan liknas vid torterade flyktingar. 89 procent uppgav att de ville lämna prostitutionen om det var möjligt.

Alltså, är prostitution ett fritt valt yrke? Mitt svar är NEJ!
Det är det INTE! Sexköpslagen i Sverige är baserad på att prostitution anses vara ett allvarligt hinder för social jämlikhet och jämställdhet mellan könen.

Så länge det ena könet köper sig tillgång till det andra för att tillfredställa sina sexuella lustar är jämställdhet omöjligt. Jämställdhet är inte möjligt så länge prostitution existerar!

Fataneh Nik-khakian
filmare och författare till rapporten Prostitution - Ett fritt valt yrke? som lanserades 5 juli i samarbete med Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR.

Kommentera! [2]

| | | | |

”Trots ett relativt arbetslöshetstal på nästan 9 procent år 2009 lyckas Reinfeldt och hans anhang med tricket att framställa sig som en regering för arbete.” Daniel Ankarloo granskar alliansregeringens arbetslinje.

Man måste ändå beundra uppfinningsrikedomen. Den som alliansregeringen nu håller på med. Valet, säger regeringen, står mellan alliansens ”arbetslinje” och den rödgröna motalliansens ”bidragslinje”.

Trots ett relativt arbetslöshetstal på nästan 9 procent år 2009 lyckas Reinfeldt och hans anhang med tricket att framställa sig som en regering för arbete. Underförstått andas förment förnyelse och framåtblickande å ena sidan – från regeringen. Å den andra sidan står de rödgröna för ”återställare” och ”bidragslinje”. Den politik som under 1970- och 80-talen ledde oss in i det ”bidragsberoende”, skattehöjande samhället av en ”ofantlig sektor” och av ”bidrag i stället för arbete”. ”Det galna 70-talet”, som en av DN:s ledarskribenter skrev för några månader sedan. Mot detta står nu regeringens arbetslinje. Men hur är det? Vilken är perioden av ökad sysselsättning och fler i arbete? Och vilken är perioden av minskad sysselsättning och färre i arbete?

En enkel vandring i statistiken talar sitt tydliga språk.

Tabell 1: Antalet sysselsatta, årsmedeltal (1000-tal), 16-64 år
1970 3 817 sysselsatta
1990 4 485 sysselsatta
2009 4 381 sysselsatta
Källa: www.ekonomifakta.se

Som vi lätt kan konstatera ökade antalet sysselsatta mellan 1970 och 1990 med 668 000 personer. Som kan visas, förklaras detta i mångt och mycket med kvinnors ökande inträde på arbetsmarknaden och med den offentliga sektorns sysselsättningsexpansion, framför allt under 1970-talet. Men oavsett det – fler i arbete på lönarbetsmarknaden med ”egen försörjning” blev det i alla fall.

Mellan 1990 och 2009 minskar tvärtom antalet sysselsatta i gruppen 16-64 år med 100 000 personer.

Men för att kunna jämföra antalet sysselsatta över tid, måste också de sysselsatta relateras till det som i statistiken kallas ”antalet i arbetskraften” och dess förändring över tid. Problemet med det är att ”antalet i arbetkraften” är ett synnerligen föränderligt mått – relaterat till just antalet sysselsatta och tillgången till arbete i ekonomin som helhet.

Studerande räknas till exempel inte till arbetskraften – förutom de studerande som också söker arbete. De senare räknas numera. Men både antalet studerande över tid (som vi såg till exempel under 1990-talets utbildningsexpansion) och andelen av dem som faktiskt söker arbete vid sidan om sina studier kan i sin tur bero på och därmed samvariera med antalet arbeten. Ju svårare att få arbete – desto fler studerande, och tvärtom. Ju sämre studiemedel – och ju lägre studietakt, desto fler studenter söker arbete vid sidan om. Det är också ett allt vanligare fenomen efter 90-talets utbildningsexpansion.

I ”arbetskraften” räknas också endast de som ”söker arbete”, eller ”velat söka arbete” och ”står till arbetsmarknadens förfogande”. Men även det antalet kan tänkas samvariera med antalet arbeten att söka i ekonomin. Ju färre jobb, desto mindre lönt att söka – och vice versa.

För att undvika detta problem, väljer jag helt enkelt nedan en mycket enklare referens till att avgöra huruvida antalet sysselsatta i relativa termer har ökat eller minskat över tid. Jag relaterar sysselsättningstalet till alla i åldergruppen som är ”i arbetsför ålder” vid varje given tidpunkt. Den är nämligen oberoende av konjunktur i övrigt.

För jämförbarheten skull inskränker jag dessutom jämförelsen till åldersgruppen 18-64 år, dels för att endast den statistiken är enkelt tillgänglig på SCB:s hemsida över tid, dels för att sedan 1990 är i princip treårig gymnasieutbildning ett obligatorium. Och ”antalet i arbetskraften” från 65 år och över är (och ska vara) låg i förhållande till åldergruppen som helhet. Så även om jämförelsen inte blir exakt, menar jag att den duger mycket väl för att påvisa trender.

Antalet individer i arbetsför ålder (18-64) över tid (1000-tal)
1970 4 961
1990 5 185
2009 5 729
Källa: SCB: http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____26040.aspx

Det som kanske förvånar en del – med tanke på alla larmrapporter om hur en allt mindre del av befolkningen i arbetsför ålder måste ”försörja allt fler” i ”icke-arbetsför ålder” framöver – är att ökningen i antal personer i åldergruppen 18-64 år var betydligt högre i absoluta tal (544 000 personer) mellan perioden 1990-2009 än för 1970-1990 (224 000 personer). Det har sin orsak i att även om gruppen över 65 år kontinuerligt ökar över tid, så sjönk antalet personer under 18 år från 1970-1990 med cirka 150 000 personer trots en total befolkningsökning på drygt 400 000 personer under tidsperioden. Det absoluta antalet personer i ålder 0-17 är i dag ungefär samma som 1970.

”Den ökande försörjningsbördan” har man ju under en lång tid talat om. Hur andelen i den arbetsföra befolkningen blir relativt sett färre och de i icke-arbetsför ålder, som måste försörjas av detta arbete, blir allt fler. Dystra framtidsutiskter. ”Det demografiska problemet” eller ”ålderschocken” som man under åtminstone tio-femton år har varnat för. Det lustiga är att om vi räknar de som är 0-17 år, respektive de som över 65 år, som ”i icke arbetsför ålder” och relaterar dem till den ”arbetsföra befolkningen” mellan 18-64 år, är kvoten över de senaste fyrtio åren i princip konstant! År 1970 var 61,4 procent av befolkningen i ”arbetsför ålder”, 1990 var 61,2 procent av befolkningen i ”arbetsför ålder” och 2009 var 61,3 procent av befolkningen i ”arbetsför ålder”.

Det avgörande över tid tycks därför inte vara andelen av befolkningen som är i ”arbetsför ålder”, utan hur många av dem som faktiskt är sysselsatta vid varje given tidpunkt. Följande tabell visar antal faktiskt sysselsatta i procent av åldersgruppen i ”arbetsför ålder”.

Andel sysselsatta (16-64 år) relativt befolkning (18-64 år), procent
1970 76,9 procent
1990 86,0 procent
2009 76,5 procent
Källa: se tabellerna 1 och 2 ovan. Egna beräkningar.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. I termer av relativ sysselsättning framstår perioden 1970-1990 som något av en forcerad ”arbetslinje”, jämfört med perioden därefter. Och detta trots att vi sedan 1990 begåvats med en ”århundradets skattereform”, som skulle ”stimulera till arbete”. Och 1991 inledde regeringen Bildt den ”valfrihetsrevolution” av avregleringar och privatiseringar av offentlig verksamhet och välfärdsproduktion, som sorgligt nog de S-ledda regeringarna 1994-2006 mer än beredvilligt understött och byggt vidare på. Och det skulle ju också ge fler nya arbeten, sa man. Och ”arbetslinje” var det ju. Eller? Resultat. En sysselsättningsgradsminskning på nästan 10 procentenheter. Nu är den till och med lite lägre än 1970.

Och ”det galna 70-talet”? Och 1980-talet, som beskrivits som ett förlorat årtionde? Ja, under de två decennierna ökade sysselsättningen relativt den arbetsföra befolkningen med just 10 procentenheter. Är det konstigt man kan bli ”nostalgisk”? Men det var inte det frågan gällde – utan ”arbetslinjen”. Vilken tjugoårsperiod av de båda kan räknas som utbyggandet av en sådan? Svaret tycks givet. Men det är inte det som Reinfeldt och alla skattereforms- och privatiseringsivrare har skyltat med.

I själva verket ser vi att perioden mellan 1970-1990 kännetecknas av både en kraftig sysselsättningsökning, och samtdigt en kontinuerligt höjd skattekvot, en expansion av den offentliga konsumtionen (framför allt 1970-1980), ett expanderande socialförsäkringssystem (det regeringen kallar ”bidrag”). Som jag visat i min bok Marknadsmyter har sedan 1990, som andel av BNP, och trendmässigt, skattekvoten sjunkit, den offentliga konsumtionen minskat, samt socialförsäkringsutgifterna (”bidragen”) relativt sett minskat. Det har då också ackompanjerats av en minskad sysselsättningsgrad.

”Arbete i stället för bidrag”, säger borgarna. Vad vi kan se över de senaste fyrtio åren är i stället en första tjugoårsperiod 1970-1990, då vi både fick mer arbete och mer ”bidrag” samtidigt. Och därefter en tjugoårsperiod 1990-2010 då vi fick både mindre arbete och mindre ”bidrag” samtidigt.

Låt oss då också till slut titta på den senaste mandatperioden. Regeringen Reinfeldt skyltar under Almedalsveckan 2010 med att sysselsättningen under mandatperioden har ökat med 100 000 jobb.
Och det är sant att 31 april 2006 var 4 296 000 personer anställda medan 31 april 2010 var 4 389 000 personer sysselsatta, 93 000 fler i åldergruppen 16-64 år. Samtidigt bör vi betänka att befolkningsökningen i ”arbetsför ålder” (18-64 år) under tiden varit ännu större, motsvarande cirka 131 000 personer. Sysselsättningsökningen under mandatperioden motsvarar således inte ens befolkningsökningen ”i arbetsför ålder”. Och hur mycket jag än ogillar de S-ledda mandatperioderna 1994-2006 måste erkännas att under den tiden ökade antalet sysselsatta med 413 000 personer. Vilket är en högre sysselsättningsökningstakt än regeringen Reinfeldts.

Om antalet sysselsatta 16-64 år hade motsvarat 86 procent av befolkningen i gruppen 18-64 år som den gjorde år 1990, även vid årskiftet 2009/2010, då hade vi haft 4 927 000 sysselsatta. Det verkliga antalet sysselsatta är även i slutet av mandatperioden, i maj 2010, drygt en halv miljon färre än så!

”Arbetslinje”, säger borgarna.
Pyttsan!, säger jag

Daniel Ankarloo
Lektor i socialt arbete, Malmö Högskola och författare till Marknadsmyter (ETC Förlag).

Kommentera! [2]

| | | | |