Klara Strandbergs blogg

I veckan förvandlades säljwebbplatsen Blocket till en politisk scen. Först ut var en annons som sålde tillståndet för att driva en friskola. ”Drömmer du om att starta upp en egen grundskola?” inleddes annonsen som erbjöd vem som helst möjlighet att, till priset av en miljon, starta upp en skola för 180 elever i årskurs sex till nio i Malmö. Annonsen var möjlig genom en lucka i lagstiftningen och ledde till att många politiker blev upprörda. Än så länge verkar det som att annonsören var seriös med sin försäljning, även om inga medier hittills har fått prata med personen bakom.

Jag kan ändå inte låta bli att spekulera om det är den kontroversiella reklambyrån Studio Total som varit framme igen. Reklambyrån har tidigare gjort sig känd för att låta Gudrun Schyman bränna pengar och för att ha producerat en reklamfilm för Arvikafestivalen där två kvinnor onanerar framför kameran.

Kan hända att Oberoende filmares förbund ville rida på vågen efter skolannonsen. En dag senare lade de i alla fall upp en annons där det ”defekta” filmavtalet skänktes bort. Förhandlingen om ett nytt avtal har varit en utdragen process och nu verkar ett av förbunden alltså ha tröttnat.

Efter den gångna veckan kan vi härmed konstatera att Blocket kan användas till mer än att sälja och köpa cyklar, möbler och båtar.

Får några veckor sedan gav sig DN-journalisten Hanna Fahl an experimentet att inte vara uppkopplad på en vecka.

Hon fick varken använda mejl, internet eller sin smartphone och efter fem dagar led hon av en våldsam abstinens. Fahl är inte ensam om att pröva på att leva ouppkopplad och titt som tätt dyker diskussionen upp om huruvida vår relation till internet är skadlig eller ej. Jag har alltid tyckt det varit fånigt – för varför skulle det vara negativt att jag förflyttar en del av mitt sociala umgänge till sociala medier? Och hur bra är det inte att jag till exempel kan kolla mitt bankkonto eller min mejl på min telefon?

I veckan hände det som inte fick hända på ETC förlags alla redaktioner. Mejlsystemet låg nere i två dygn. Det här ledde till att kommunikationen mellan landets redaktioner fick ske på alternativa sätt. Vi SMS:ade, skickade texter på Facebook och upprättade nya kommunikationsvägar. Visst gick det bra ändå, men det lämnade mig ändå med frustration. En kväll satt jag hemma i soffan och kände en obegriplig rastlöshet. Jag hade på telefonen försökt logga in på mejlen för att uppdatera mig om läget på redaktionerna utan att lyckas. Vetskapen om att det fanns en massa information någonstans som inte kunde komma fram till mig och att jag inte kunde göra något åt situationen var någonting nytt. Abstinens? Ja, kanske. Och då var det enbart mejlen som låg nere. Det där med internetberoende kanske inte är så sunt i alla fall.

Att det kommer kontroversiella utspel från den liberala tankesmedjan Timbro är knappast något nytt eller särskilt överraskande. Men att tankesmedjan propagerar för att alliansen ska släppa in Sverigedemokraterna i beslutsrummen förvånar i alla fall mig. Timbros Markus Uvell har vid flera tillfällen vädrat frågan, nu senast i en debattartikel på Newsmill.
”SD är idag de facto, med undantag för invandringspolitiken, ett mittenparti. Det blir ännu tydligare med det nya principprogrammet, partiet intar på punkt efter punkt mittenpositioner… Om de borgerligt konservativa dragen blir mer dominerande skulle det skapa en mycket stabil majoritet för borgerlig politik på flera områden”, skriver han.
Hur Timbro får ihop det rent ideologiskt fattar jag inte – att mota ut invandrare ur landet kan väl aldrig rättfärdigas inom liberalismen? Visst, Uvell skriver i artikeln att alliansen inte ska låta SD bestämma något när det gäller invandring. Men eftersom SD:s huvudfråga är just invandringen är det de enda de skulle kräva i ett samarbete och därmed tvinga fram en mer restriktiv politik.
Det går – utöver den rent ideologiska tveksamheten – att fundera över vad de företagare anslutna till Timbros födokrok Svenskt Näringsliv anser om den inslagna linjen.  

Katastrof. Så kan Bemanningsföretagens PR-kampanj Vi kallar oss sammanfattas, i alla fall ur branschens perspektiv. För oss som har en mer kritisk inställning till bemanningsverksamhetens anställningsvillkor kan kampanjen istället sammanfattas som succé.
Tanken med Vi kallar oss, som lanserades för några veckor sedan, var att samla in förslag till ett nytt smeknamn för de anställda inom bemanningsföretagen. Snart stod det dock klart att allmänheten inte är lika entydigt positiv till branschen som kampanjmakarna trott. Kritiska förslag som Slavar, Utnyttjade och Låtsatsanställda vällde in. Upphovspersonerna valde då att ta bort de kritiska förslagen från webbplatsen och idag syns där enbart positivt laddade benämningar som Konsult, Kaosonaut och Arbetsvillig. Censuren har lett till en mediedebatt om villkoren för bemanningsanställda och om den inhumana branschen som sådan. Motkampanjen Vi kallar oss… Vad vi kallar oss, inte vad bemanningsföretagen vill att vi kallar oss (http://vi.kallaross.se/) där alla negativa förslagen kan läsas har också startats.
Att förslaget Bemannolog från presschefen på arbetsgivareorganisationen Almega (där Bemanningsföretagen ingår) vann Vi kallar oss är ytterligare ett bevis på kampanjens klantighet.