Eigil Söderins blogg

Min pappa arbetade som snickare i 30 år på samma företag. Skanska avtackade honom med en guldklocka. Bemanningsföretaget som jag jobbade för delade då och då ut en biobiljett som belöning för vår lojalitet. En fattig muta för att vi inte skulle kräva OB-ersättning eller protestera mot att bli inringda samma dag.

Skanska hade hyrt en flott konferenslokal som fylldes av hundratals män. Även trotjänare bland kontorspersonalen skulle få varsin klocka. När jag såg strömmen av kavajer komma ut ur byggnaden var det ingen tvekan om vilka som ägnat sig åt kroppsarbete de senaste tre decennierna. Snickare, betongare och murare. De flesta märkbart slitna och krumma men de har i alla fall haft en trygghet som deras barn bara kan drömma om.

Nu har jag lyckats få en fast anställning men många av mina vänner är kvar i vikarieträsket. De kommer inte därifrån trots vidsträckta kontaktnät och högar av högskolepoäng. Tillsvidareanställningar är hägringar i horisonten för vår generation. Livet blir ett permanent undantagstillstånd. Oron sätter sig till slut i kroppen.

Det är inte bara mina vänners verklighet. Den nygamla prekära arbetsmarknaden drabbar främst de som saknar högre utbildning och framför allt kvinnor. Varannan ungdom i Sverige har en osäker anställning, samtidigt vill fem av sex ha ett fast jobb. Snacket om frivillighet är nonsens. Till stora delar är det en tvångsflexibilitet som har ett högt ett pris. Otryggheten skapar oro, hjärtklappningar, magont, ångest och panik, visar ny forskning från Umeå universitet.
Men det visste vi väl redan?

Studier som bekräfter ens världsbild bör hanteras med skepsis. Men det är väl underbyggda resultat. Forskarna har följt 1 000 personer från 1981 fram till 2007. De som arbetat med osäkra anställningar är sjukare än de med fast jobb. Sambandet kvarstår när man tagit hänsyn till klass, kön och sjukdomshistoria. Resultatet bekräftas av tidigare studier. Tyska och norska forskare har visat att otrygghet till och med leder till en förtidig död.

Alla vill ha friheten att utvecklas. Min generation byter frivilligt jobb oftare än de tidigare. Men det är svårt att känna entusiasm inför äventyret när marken skakar under fötterna. Vi håller på att backa tillbaka till våra mor- och farföräldrars arbetsmarknad. Daglönarna är tillbaka. Det går inte att vrida tillbaka tiden till guldklockssamhället. Tror inte ens att det är önskvärt. Men lite jävla trygghet på jobbet är väl inte så mycket begärt?