Andreas Gustavssons blogg

 Vi kan konstatera att kärnkraftens lobbyistern fått nog av att vänta ut Fukushima-effekten.

Minns du att vi lagom till årsdagen av Fukushima-haveriet granskade den svenska lobbyismen för kärnkraft? Där framgick att många lugnat sig direkt efter härdsmältorna, men hade börjat flytta fram positionerna igen. (Med undantag för IF Metall, som ansåg att det räckte att ha sin före detta förbundsordförande som ledare för landets största parti: ”Vi vet vad Stefan tycker.”)

Nu är det fritt fram, resonerar Svenskt Kärntekniskt Centrum (SKC), där de stora energibolagen (ja, statliga Vattenfall) och Strålsäkerhetsmyndigheten (ja, statlig myndighet) ingår. Man skickade förra veckan ut en broschyr med titeln Allt om atomen till alla prenumeranter på GP och DN.

Syfte: skapa opinion för att bygga nya reaktorer.

Metod: förvräng verkligheten, utelämna icke gynnsam fakta och ljug hej vilt.

Jag skulle kunna plocka hur många exempel som helst.

Föreståndaren för SKC har skrivit en ledare. Han citerar Dag Hammarskjöld: ”Att icke tynga jorden.” Planeten behöver en ren energikälla som kan lyfta en växande befolkning ur fattigdom. Gissa vilken. Han fortsätter:

”Sverige har inte byggt ny elproduktion på nästan 30 år.”

I fjol slog vindkraftsutbygganden rekord.

Året dessförinnan blev det 2,7 MW solceller.

Räknas inte, enligt SKC, som berättar:

”Efter ett helt livs elanvändning ryms kärnavfallet i ett dricksglas: knappt tre deciliter.”

Fortum, Eon och alla de andra som hoppas tjäna miljarder på kärnkraft, vill med denna uppgift att du ska tänka att de ju låter väldigt lite – och ofarligt. Därför skriver de inte att mycket av innehållet i glaset skulle behövas förseglas hundratals meter under marken i 100 000 år.

Jag gillar fotnoten:

”Det du ser i glaset på bilden är finsk lakrits.”

För väl, hade det varit högaktivt avfall skulle SKC-lobbyisterna ha… hälsoproblem.

Så fortsätter det.

Vi kan konstatera att lobbyisterna fått nog av att vänta ut Fukushima.

Igår skickade vi tidningar. Idag tar vi tar tag i det bisarra nyhetsflödet kring kungahuset.

Ni såg väl Aftonbladets hemsida? Och hörde, för den delen? Tidningen hälsade prinsessan välkommen med en gigantisk storkbild och supergulligt joller. Den allt mer kritiska hovjournalistiken, ni vet. Upplöst i bubblig babylycka. Kungahusets skandaler? Glömda.

Samtliga landets republikaner visste att den här dagen skulle komma. Men väldigt få kan mentalt fullt ut ha förberett sig på denna rojalistiska blitz som finns all over the place, för att citera gymprinsen.

Faktum är att absolut ingenting har förändrats, annat än att det fängelse som monarkin utgör fått ytterligare en intern. Dömd från sitt första andetag, oförmögen att styra sitt eget öde (om vi nu inte ska kräva av enskilda att förgöra ett statsskick – och det ska vi inte, även om det vore en smidig lösning). Ja, gallret må vara förgyllt. Ja, tronarvingen kan sprätta iväg skattepengar medan hon idkar ”välgörenhet”. Men vad är det för liv? Att av börd naglas fast vid en fixerad punkt, att vara ett med sitt blod? Ovärdigt. För samtliga inblandade, från lilla tanten som 23 februari 2013 står nedanför slottet och viftar med sin flagga, till 349 folkvalda som inte är modiga nog att ta Sverige ut ur medeltiden.

Några timmar efter nedkomsten intervjuade jag Jonas Sjöstedt (V) och kunde inte låta bli att fråga hur en partiledare som både vill avskaffa kungahuset och locka väljare förhåller sig:

– Grattis till föräldrarna. Men vi hoppas att vi har republik när barnet blir 18.

Det hoppas jag också.

För allra värst är det för prinsessan som ännu inte fått ett namn och aldrig får ett efternamn.

Igår skickade vi tidningar.

Idag tar vi tar tag i det bisarra nyhetsflödet kring kungahuset.

Vad vill du läsa?

Vi har de senaste veckorna haft recension av Scum-uppsättningen, intervju med Andrea Edwards plus lite annat smått och gott som nosar på den enormt infekterade debatt – inklusive dödshot – som Valerie Solanas manifest ger upphov till.

Nästa vecka tar vi stora famntaget om detta, mycket för att sortera den kökkenmödding av kritiker som tycks sträcka sig över statiska konservativa via strukturängsliga liberaler till övriga, där den senare kategorin ställda vita män gärna får förklara varför de nu plockar fram begrepp som ”folkmord” och ”nazism”.

Med detta sagt skulle jag vilja vända mig direkt till en av ETC-tidningarnas mest trogna läsargrupper: antifeministerna. Kanske också ”jämställdisterna”, även om jag bara helt nyligen blev varse om er existens.

Hej!

Jag brukar annars mest möta er i kommentarfältet, men det kan vara på sin plats att föra lite mer informell dialog. Bara ni och jag. Faktum är att jag tänkte mildra ert Scum-trauma med en blygsam popkulturell present.

Om ni vill kan ni välja att analysera den som ett uttryck för tidsanda och rådande ordning. Fungerar det med en drygt 40 år gammal stridsskrift fungerar det helt säkert med en klämmig Disney-produktion från 2011!?

Jag vill i alla fall ge er det här tipset.

Tro mig, det kan inte bara rädda er helg, utan samtidigt bekräfta er alldeles egna uppfattning om världen. Kan möjligen vara förlösande också.

Mars Needs Moms! Aldrig hört talas om? Inte konstigt, den blev ett fiasko för Disney som satsat 200 miljoner dollar på animation och marknadsföring. Jag råkade se den förra helgen.

En film att enas kring.

För den levererar allt och mer därtill som en marginaliserad, förföljd antifeminist kan våga hoppas på i detta XX-programmerade universum. (Jag sympatiserar med att ni kan ha svårt för titeln, som faktiskt är rätt feminiserad, men vänta bara till jag drar storyn.)

Allvarligt, ni verkar så himla uppgivna, och ledsna, som om era hjärtan brustit utan att ni vet varför eller hur bitarna ska pusslas ihop. Det faller tårar runt den där ilskan som nu kanaliseras mot en friteater i Kärrtorp, Stockholm. Gör det väl?

”Man skakar på huvudet. Vi lever i Sverige i nådens år 2011”, skriver ett av era språkrör.

Det går snabbt, egentligen gör det inte det, men ur ert perspektiv rasar murarna – just nu – och med dem tryggheten.

Jag ger den åter, visserligen i fiktiv form, men ändå.

Filmen handlar om en liten pojke som tycker att hans mamma kräver för mycket. Han kan inte riktigt se hur duktigt hon sköter hushållet medan pappa reser landet runt på affärsresor. Men när marsianer rövar bort henne, reagerar han kraftfullt och instinktivt. Mamma ska räddas.

Det är dock skildringen av den röda planeten som är Eldorado för er som upplever att det blivit fult att tala om män och kvinnor på det sätt som ni anser att män och kvinnor är och bör – måste – vara. Ni får i filmen era värsta rädslor kittlade och era högsta drömmar uppfyllda.

Mars är nämligen ett matriarkat, där en skrynklig aliengumma har effektiviserat bort både män och befruktning. Det senare sker nu utan mäns inblandning. Bebisarna kläcks istället ur marken. De av kvinnligt kön upptas av samhället, medan de av manligt kön bokstavligen förpassas till sopnedkastet.

Två skikt framträder. Den kvinnliga kretsen, där ordning och kyla härskar, där livet fortgår men egentligen har förlorat sin djupare mening (därav att empatiska mammor stjäls från Jorden). Den manliga kretsen, däremot, där går det livat till. Flera generationer av kasserade marsianer i könsdiaspora dansar och målar och eldar och odlar dreads. Och de kramas! Inom sig bär de på kärleken, just det elixir som kvinnokretsen törstar efter att ha övergett skapelsens yin och yang.

Så går det.

När mannen lyfts ur ekvationen.

Jag ska inte avslöja för mycket. Men kan ju fresta med att det blir revolution och att Mars snart privilegieras med treenigheten MAN-kvinna-barn.

Det är okej att avlossa ”Told you so!” när klimax nås.

Ni kommer gilla!

Och här finns inga jobbiga undertexter, tro mig, och gör ni inte det kan ni ta del av vad bloggaren Fearless Feminist – ”20-year-old self-employed gender queer pro-choice pansexual protestant college student raging against the patriarchy – känner efter att ha sett filmen:

The reason Mars actually needs moms is that all the female martians are busy being leaders, soldiers and politicians. Because of this, they are apparently terrible mothers, because no woman can be in a position of power and possess maternal instincts.

Och titta hur kränkt den här kritikern – kvinna… – blev:

The answer, my friends, is blowing in the hot air: The reinstitution of the nuclear family – happy mommy, happy daddy, happy baby of either sex — and the annihilation of the cranky crone. If sci fi plots allow their creators to work out real-life issues, then here we see a bunch of angry Hollywood males crying out against their feelings of emasculation with nostalgia for a reinstatement of the nuclear fifties family. Hmmm.

Fortfarande tveksam? Tänker: Hur kan en tecknad film ens snudda vid komplexiteten i min åskådning? Lita inte på mig, lita på Movieguide, som vet vad sunda sinnen kan lägga i dvd-spelaren:

Very strong moral, even biblical, worldview that extols the idea that every child needs both a mother and a father, supports God’s definition of marriage and family, and contains very strong… values with a very strong anti-communist or anti-statist view that’s also anti-feminist (in the sense of a radical feminism which promotes an anti-biblical, humanist worldview reflecting left-wing ideology…), … totalitarianism and feminist matriarchy but rebuked…

Jag har gett er det godaste lördagsgodis ni någonsin ätit. Sug i lugn och ro på karamellerna, för på måndag tänkte vi som sagt ringa några av er för att höra hur ni tänker.

Wall Street-rörelsen har nått Sverige, så även initiativet att vanliga människor vittnar om hur de har det. Här heter det Vi är 99 procent – en passning till rörelsens budskap att 99 procent av befolkningen konstant drabbas av en liten minoritets girighet alternativt passivitet, beroende på om det är finansmarkanden eller politiker som avses.

Jag tycker verkligen att ni ska kika in på webbsidan.

(Och samtidigt, besök den amerikanska förlagan.)

Jag är 32 år, statsanställd och har aldrig haft en tillsvidareanställning. Genom åren har jag haft ett tjugotal jobb och de flesta har varit timanställningar med noll trygghet. Som folk mest lever jag ur hand i mun, lön för lön, månad för månad. Allt jag har är min kropp att sälja mitt arbete med. Jag är en av 99%.

Förra veckan publicerade Dagens ETC en krönika av Ida Therén som mer än tangerar detta. Hon skriver om 70-talisterna som den sista generationen med privilegiet att kunna uppleva trygghet. Läs gärna.

Och försök att låta bli att tänka tanken:

Vill vi ha det så här?

Var ligger smärtpunkten?

– Vi tror på jämlikhet och rättvisa och har rejäla skyddsnät, säger idag statsminister Fredrik Reinfeldt på Moderaternas partistämma i Örebro.

Fint.

Men sådana betygelser har inget gemensamt med den verklighet som tar form på Vi är 99 procent.