En liande sommardag

Lien sveper några centimeter över marken. Jag går lite ovant och försöker hitta rytmen. I minnet finns morfar, han var halt, ena benet var kortare, han svepte lien över de där magra åkrarna i Norrland, hö till de vita korna, men han gjorde det men en liten dykning för varje svep.
Jag inser att jag böjer knäet vid varje nytt steg som en slags ofrivillig hyllning tll hans plåga.
Nej, jag har aldrig lärt mig lia, jag har bara bilden av morfar från unga år och jag imiterar hans rörelser, ett minne som lagrats genom årtiondena.

Efter en timme går det bra.Hösnuvan är vänlig i dag, de fallna stråna samlas i rännor längs vandringen med det vassa redskapet. Ja, det är läskigt vasst.
Slipa, ständigt slipa för att få en liten paus.
Nej, jag romantiserar inte, lien är ett fantastiskt redskap för den som har en liten plätt, en äng som överlevt i landskapet. Men det räcker med att lia två timmar för att inse vilken befrielse traktorn var för honom, då när lia var ett arbete och inte ett sätt att lösa problemet med sly på gammal äng.
Jag liar för att vårda ett landskap runt mig.
Han liade för att få mat.

Ah, vi tar alla steg tillbaka för att komma framåt.
Nästan alla de fantastiska nyheter som presenteras i dag inom jordbruk, energi och teknik, är att man gått några steg tillbaka, till tiden före oljan och försökt fundera på en annan vandringsväg. Tänk om, om – det vill säga oljan – inte funnits?
Hur mycket energi kan biobränsle egentligen ge?
Hur mycket mat kan fiskar i samverkan med små växthus ge? (Jo, fiskar kan odlas i kombination med växthus, finns exempel även i Sverige.)
Vilken gödning ger träkol?
Vilken kraft finns egentligen i vinden och vattnet?
Kan vi härma fotosyntesen?
Alla de små fantastiska produkter man sänder till mig (jag får en hel del förslag kring småskalig energi) är grenar på träd vi trodde skulle dö.
Den gengas vi skrattade åt efter kriget, kommer snart igen i förädlad form. Det är klart fordon kan drivas av trä.
Det går inte att komma framåt om man inte vågar gå tillbaka. Men dåtidens lösningar är aldrig romantik, det går inte att bara överföra det som var bra då och tro att det gäller i dag.

När mänskligheten bestod av två miljarder försörjde vi oss på ett sätt.
När vi blir tio miljarder (vilket vi såklart vill bli) måste vi av rena resursskäl göra på ett annat sätt. Tio miljarder människor kan inte åka bil, tio miljarder kan inte flyga.
Så hur skapar vi oss globala samhällen som inte kräver att vi reser varje dag, varje vecka, hur blandar vi arbete, boende och mat så att det lokala kan ge oss de där rikare liven som gör att vi vågar gå framåt, inte oroligt se tillbaka? Tillbaka är ju hemskt.
Miljarder människor som måste bort och lien en tvingande plåga, inte en påminnelse om det som var.

Jag tror att vi får ta ett steg i taget.
När jag var barn slutade svenska folket att kompostera. Tänk om Kinas landsbygd hade gjort samma sak?
I dag är kompostering i form av biogas en succé.
De avfallskvarnar vi började propagera för häromåret, börjar nu synas på Mediamarkt.
Socialism handlar ju om att befria individen, men då måste också befrielsen handla om att individen tar lite mer ansvar och befriar sig själv. Så, nu är liandet klart.
Nästa steg: vad ska jag göra av allt hö?

Johan Ehrenberg
johan@etc.se

JUST NU

BÄST! H&M har börjat betala skatt. 585 kronor har Bangladesh fått in i bolagsskatt från miljardkoncernen. Ibland undrar man hur ägarna klarar av att raka sig på morgonen. Har de speglar där man inte ser sig själv?

SÄMST! Vattenfalls investering på 13 miljarder kronor i ny kolkraft i Tyskland. ”Med de nya ägardirektiven hade det inte kunnat ske”, försvarar sig regeringen. Vadå direktiv? Ni äger för fan bolaget! Pinsamt är rätta ordet.