”Tog ett år att komma på fötter”

Det är samhällets ensidiga syn på sex som gör att våldtäkter är värre för offret än andra former av grov misshandel. Detta kan vi förändra, skriver Alexander Chamberland.

För en månad sedan intervjuades jag för programmet Generation Z i P1 om våldtäkten jag utsattes för två år sedan. Jag var tydlig med vad jag ville få sagt och att jag ville höra mina citat innan programmet sändes. Jag antog att detta skulle ske i god tid före sändning då det handlar om en så pass känslig fråga. Men blott två dagar innan sändningsdags blev jag uppringd och fick höra programmet. Det hade vinklats på ett sätt som jag inte gillade. En del saker var bra, men det mesta i programmet kändes som den typiska mediala synen på våldtäkt. Jag sa ifrån, stod på mig och ville ändra flera saker, men fick höra att det var för sent. De gav mig erbjudandet att medverka med fingerat namn, men jag avböjde, då det sista jag vill förmedla är att jag skäms över att berätta om händelsen. Programmet sändes med få ändringar och jag känner mig mer mediekritisk än någonsin.
Jag utsattes för en våldtäkt för drygt två år sedan. Året efter hade jag en fruktansvärd jobbig period, sedan dess har jag dock insett att det går att finna styrka i tumultartade erfarenheter. Jag är fortfarande känsligare när det gäller exempelvis min sexualitet, men samtidigt känner jag mig mer avslappnad, lugn och trygg i min sexualitet idag än innan våldtäkten. Jag lyssnar mer på mig själv. På de flesta områden är jag till och med starkare i mig själv än vad jag var innan våldtäkten. Jag känner också att jag har lättare att stödja andra som utsatts för liknande händelser.

Inget brott är idag så stigmatiserat som våldtäkt. Detta gäller både förövarna och offren. Ingen är så hatad som våldtäktsmännen, som tros bestå av en liten grupp psykiskt störda män. På så sätt slipper vi se våldtäkt som ett strukturellt problem och vi slipper handskas med att vi alla troligen känner en eller flera våldtäktsmän. Jag blir arg när jag inser att personer som våldtar nästan alltid får behålla sin umgängeskrets och ofta till och med sina nya partners. Vännerna försvarar sig med att säga att de tar avstånd från handlingen och inte personen i stort. För mig är våldtäkt en så pass stor kränkning att jag inte kan umgås med en sådan person. I alla fall inte innan denne genomgått terapi och bearbetat det den gjort. Det är förövaren som bör må dåligt, inte den som utsatts. Jag vill inte brännmärka en våldtäktsman för livet, men att både rättsystemet och det sociala systemet i praktiken inte tar strid mot våldtäktsmän visar vilken dubbelmoral det finns kring det som anses vara det värsta som kan göras mot en människa.

Andra sidan av myntet när det gäller stigmatiseringen kring våldtäkt är att det inte finns några som samhället tycker så synd om som våldtäktsoffrena. Vi matas ständigt med att det är det absolut värsta som kan hända oss. Ibland sägs det till och med att det är ett öde värre än döden, eftersom en behöver leva med sviterna efter en våldtäkt. Detta gör inte livet ett dugg lättare för alla vi 20 000 som utsätts för våldtäkt varje år. Snarare lägger det ytterligare ett täcke av skuld på oss. Det gör att många som utsatts för sex mot sin vilja inte vågar bearbeta vad de varit med om eller sätta ordet våldtäkt på det. Det gör att den som inte mår dåligt under en lång period efteråt inte antas ha tagit itu med händelsen. I många fall stämmer detta säkerligen, men så behöver det inte vara. Det måste finnas en respekt för att det finns många olika sätt att bearbeta en våldtäkt på och ingen ska påtvingas ett lidande. När jag utsattes för ett våldsamt hatbrott för första gången i januari lyckades jag komma någorlunda på fötter igen rent psykiskt efter bara ett par veckor. Efter våldtäkten tog det över ett år. En del av förklaringen ligger i att jag blivit starkare efter våldtäkten, men en ännu större del av förklaringen ligger i vilken syn vi har på sexualitet. Jag tycker inte att kränkningen i ett sexuellt övergrepp i sig är värre än kränkningen i ett hatbrott.

Redan som små lär vi oss att skyla våra könsorgan, vi lär oss att de är privata, heliga delar av kroppen. På grund av detta dramatiseras sexualiteten och i förlängningen är det också därför som sexuella övergrepp blir så hemska, både i samhällsbilden och för offren. Eftersom könsorganen anses vara så heliga blev våldtäkten extremt svår för mig att hantera. Istället för att vara misshandel mot just min sexualitet, spred det sig genom hela kroppen och la sig i mitt hjärta. Men ju mer jag nu reflekterar kring frågan, desto mer fattar jag att könet faktiskt inte är själen/människan.
Våldtäkt är fruktansvärt, men som feminist ställer jag inte upp på att det är det absolut värsta en kan vara med om.

Av rädsla för att börja acceptera brottet har vi undvikt att ifrågasätta den här bilden. Och antalet våldtäkter har inte heller minskat sedan 70-talet. För att få bukt med våldtäkterna måste vi istället ha en bredare diskussion kring varför de finns. Vi måste jobba bort samhällets och domstolarnas heteronormativa syn på sexualitet. Inom rättsväsendet frågar man inte vad för aktivitet offret hade som fick gärningsmannen att tro att denne ville ha sex. Offrets sexualitet beskrivs istället som tillgängligt och inaktivt, som en passiv person som ligger stilla och säger antingen ja eller nej till penetrering. Enligt heteronormen sker sex mellan en aktiv, initiativtagande man och en passiv, sårbar, undergiven kvinna.
Vem som helst kan förstå att en människa som vänder sig bort från en eller stirrar upp i taket inte är sugen på sex, men det begås ändå otaliga övergrepp. Jag är nästan säker på att minst 30-40 procent av alla tjejer och minst 10 procent av alla killar utsatts för den här typen av övergrepp. Förklaringen ligger till viss del i heteronormativiteten i sig.

Mitt mål är inte att ickevåldsamma sexuella övergrepp ska ses som ordningsförseelser, som kammaråklagare Rolf Hillegren säger, utan att sexuella övergrepp i alla dess former ska ses som sexuell misshandel. För om vårt samhälle hade en annan syn på sexualitet i stort så skulle inte våldtäkt behöva kännas värre än andra former av grov misshandel för offren. Och det är faktiskt i första hand offren jag bryr mig om.
Den här frågan handlar inte bara om våldtäkt, utan också om en bredare syn på sexualitet och makt över huvud taget. Jag tror att vårt samhälle skulle bli mycket finare om sex avdramatiserades. Jag vill bort från dagens uppblåsta, ensidiga diskussion om sex som kopplas samman med så mycket press och hets, normer, maktdimensioner och kommersialisering. Istället vill jag se ett samhälle där sex inte blåses upp, utan ses som en av många källor till ömsesidig njutning som vi kan ha en avslappnad och trygg inställning till.

Alexander Chamberland