Blå klarar inte av Röd

Hur kan man göda själva det som Kent med alla klutar vänder sig emot, samtidigt som man hyllar deras (och min) syn på världen? skriver Maria-Pia Boëthius.

Socialdemokraterna har haft kongress och den verkar till högermediernas fasa ha varit lyckad. Jag tillhör förstås dem som vill att socialdemokraterna ska hålla sig mycket längre åt vänster, men jag förstår problemet. Jag glömmer aldrig när Susan Faludi gladde sig åt att Bill Clinton vann valet 1996. När jag kom med vissa invändningar sa Susan helt lugnt:
– Men du måste tänka på alternativet.
Alternativet var då republikanen Bob Dole och fyra år senare segrade republikanen George W Bush; och vi vet alla vad det betydde i och för världen.

Det är inte väljarna i Sverige som krävt att vi nu ska ha två block á la USA och Storbritannien. Det är dagordningssättarna i gestalt av marknaden, pengarna och deras medier, som tycker att det gör partipolitiken mer lättstyrd, mer lobbyistvänlig och mindre demokratisk. Jag antar att framtida medieprofessorer kommer att visa hur medierna drivit fram två block; när det redan är för sent, alltid när det redan är för sent.
Varken Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet äger några inflytelserika mainstream-medier. Aftonbladet, som har en S-märkt ledarsida hjälper inte. Det är berättelsen om världen på allmän plats som gäller och där är AB ytlig, sensationell, kommersiell och kändisgalen med en kvinnosyn från tiden före feminismen.
Det pågår en debatt om att Sveriges Radio numera är det enda medieföretag som uppfyller public-servicekraven medan Sveriges Television låtit sig kommersialiseras på ett skandalöst sätt. Sant. Men ”bäst i Sverige” betyder inte mycket. Om man jämför Sveriges Radio med BBC eller franska public service-radion eller kanadensiska eller fransk-schweiziska (vilket jag oavbrutet gör) framstår SR som ganska så maktmedlöpande och ytligt.
Häromdagen hörde jag ett djupt inkännande reportage i BBC med indianerna och kokabönderna i Bolivia och jag tänkte att detta reportage hade aldrig fått sändas i Sveriges Radio.

Det är i denna mediesoppa som S, V och MP har att agera. Där dessutom högerpolitiker påstår att ”medierna” är vänstervridna. Det är de verkligen inte, det är verkligheten som är vänstervriden: klyftorna mellan rika och fattiga och mellan kvinnor och män ökar i Sverige och att konstatera detta anses vänstervridet av dessa goddagspiltar till högerpolitiker.
Vi lever i en tid när vi är fullkomligt dränkta i högerpropaganda, ”underhållning” som fritidssysselsättning och girighet och konsumtion som livsinnehåll; dagligen förmedlat av medierna med vissa, underbara undantag och då menar jag enskilda skribenter. Och jag anar till och med en gir åt nya håll, en slags leda vid alliansens märkligt fromlande och självrättfärdigande superkapitalism, förklädd till ”vi vill alla väl”, vilket är kvalificerat skitsnack. Just nu plågar de livet ur de sjuka, som blir utförsäkrade och inte vet vad som gäller från dag till dag. Och de sjukas vardag beskrivs inte, utom i LO-tidningen, ETC och andra fria tidningar. Istället talar våra mainstreammedier om ”maktkampen” mellan Sahlin och Reinfeldt eller något annat, lika hjärndött.
Om de där ”storstadsväjarna” slipper se konsekvenserna av Alliansens politik – ”det har jag inte hört/läst om” – kan de i lugn och ro fortsätta att rösta på alliansen; så fungerar maktspelet mellan kapitalet, högern och de av dem ägda medierna.
Syns du inte, så finns du inte; och dagens mainstream-media tycker att Paris Hilton slår självmorden på franska Telecom med hästlängder. Eller; vem fan vill läsa om en sjukling, som inte hittar rätt i regelsystemet?

I detta läge utkommer de underbara Kent med en ny skiva – vafasen heter det numera, album? – som heter Röd. Jag har inte hört låtarna, bara läst de borgerliga och kommersiella mediernas totala underkastelse under Kents begåvning. Hur får de ihop det? (Jag har läst Kents texter.) Hur kan man göda själva det som Kent med alla klutar vänder sig emot, samtidigt som man hyllar deras (och min) syn på världen? När ska journalister och kritiker ta konsekvensen av vad de påstår sig tycka?
Jag ansluter mig till Susan Faludi. Blocken har framtvingats. Jag förlåter inte S, V och MP för att de underkastat sig tidsandan, men jag tänker mig att det hos dem ännu finns en anständighet att vädja till. Om de vinner valet kommer det trots allt att finnas en helt annan atmosfär att verka utifrån.
– Du måste tänka på alternativet, som Susan sa.
Men sedan, tänker jag, måste vi alla ta itu med demokratin och ta tillbaka den från både medier, kapitalet och lobbyister. Röd, som Kent skaldat. Absolut!

Maria-Pia Boëthius