Det finns visserligen en bra sak med Sverige, och det är Raoul Wallenbergs insats under Andra världskriget, men efter att ha konstaterat detta gör Abraham Cooper och Harold Brackman processen kort med det land som dels beslutade att Davis Cup-matchen skulle spelas för tomma läktare, dels tillät tusentals demonstranter att störa tennismatchen genom att nämna Gaza.
Det är ”brutalt tydligt”, skriver de (båda är knutna till Simon Wiesenthal-centret) i
Jerusalem Post, att svenska myndigheter rör sig mot en politik som påminner om Sydafrikas apartheid eller ”Berlin på 1930-talet”. Debatten är tydligen ”förgiftad av fördomar som ekar av Nazieuropas antisemitism”.
Cooper och Brackman ogillar starkt att svenska politiker tagit ställning mot kriget i Gaza, men när de påstår att Sverige som nation skulle ha valt sida och deltar i ett ”nytt krig mot Israel och judarna”…
Nej. Det här ska vi inte gå på.
Att kritisera israelisk ockupationspolitik och de folkrättsöverträdelser som sker i Gaza är inte antisemitism. Det förstnämnda är medkännande humanism, ett ansvarstagande gentemot ett plågat folk. Det senare är vidrigaste sortens rasism.
Vi vet skillnaden.
ETC