Hur ska Bombay kunna resa sig?

Det är med stor sorg jag följer händelserna i Bombay. Nu har det hänt igen. Minutiöst genomförd terror.

Skräck och förlust, redan flyger beskyllningarna över den fragila gränsen till Pakistan. Regelrätta strider mellan attentatsmän och miliitär. Där jag själv befann mig för inte ens två år sedan. Jag och Håkan Elofsson, fotografen som gjorde mig sällskap till Indien, åt en god middag på just Taj Mahal, stadens pråliga paradhotell som höjer sig över triumfbågen genom vilken det sista brittiska regementet marscherade i samband med självständigheten.
Undrar om vår servitör är en av dem som dödats?
Jag minns inte hans ansikte.

Taj Mahal tog emot sin första gäst 1903. Det beställdes av magnaternas magnat Jamsetji Tata. Enligt mytbildningen var han revanschlysten efter det att han nekats inträde på Watson’s, ett kolonialetablissemang som praktiserade gallring utifrån hudfärg.
Sant eller inte, Taj Mahal är – eller var – en gräddbakelse med handvävda silkesmattor, shoppingcenter – ”Kanske behöver du en Louis Vuitton för souvenirerna?” – och sviter som kostar upp till 10 000 kronor natten.
Dit har bara förmögna mumbaikars tillträde.

Salman Rushdie har kallat staden en ”fantastisk, ödelagd metropol”. Rikedomen är anslående, fattigdomen förskräcklig, fysiskt manifesterad av ändlösa kåkstäder och den sortens hopplöshet som inte bara känns, utan även syns.
Under denna grundläggande motsättning sjuder dessutom andra oroshärdar. Fundamentalister finns bland såväl majoritet (hinduer) som minoritet (muslimer).

19 februari 2007. Samjhauta Express avgår från Dehli, men kommer aldrig fram till sin destination, Lahore i Pakistan. Tåglinjen – symbol för de trevande förhandlingar som förs mellan länderna (samjhauta betyder kompromiss på både hindi och urdu) – drabbas av ett terrordåd. 68 människor dödas, hundratals brännskadas.
Pakistan fördömer, men trots att många av offren är pakistanier kräver hindunationalister att Indiens regering nu äntligen ska genomskåda den muslimska grannens svekfullhet.

Händelsen, bilderna av sönderslitna vagnar och sörjande anhöriga, påminner Bombay om det som hände 11 juli 2006, något som stadens sex miljoner pendlare helst skulle vilja glömma.
Sju explosioner tar 200 människoliv, skadar fler än 700. Attacken är riktad mot förstaklassvagnar – ”mot det globaliserade Bombay”, skriver Hindustan Times.
Läckor inom den indiska säkerhetstjänsten pekade ut jihadister som skyldiga. Den multietniska, multireligiösa staden höll andan. Väntade ett blodbad mellan muslimer och hinduer, som det i början av 1990-talet? Men dagen därpå rullade tågen igen och ytterst få sjukskrev sig.
”Bombed not bowed”, utropade The Economic Times.
En sorts vardag.
– Vad skulle vi annars göra? sa Jay till mig i fjol.
Måndag till fredag är han beroende av tågen för att ta sig från förorten Borivali – där en av bomberna briserade, under kvällsruschen – in till downtown.
– Jag arbetade över. Nu försökte jag istället ringa vänner och kollegor, men telefonerna fungerade inte, nätet var överbelastat. Hela upplevelsen var väldigt… obehaglig. Om jag fortfarande tänker på det? Ja, ofta.

Nu har det hänt igen. Händer fortfarande. Nästa vecka skriver jag bland annat om hur Bombays redan hårt prövade invånare ska kunna resa sig på nytt. Är det möjligt?
Om terrordådens syften kan jag bara spekulera, men det förefaller rimligt att anta att avsikten är att paralysera landets finansiella nerv. Bombay är den indiska ekonomins motor, och det är på stadens sydspets som dess makthavare och aktörer samlas. Dessutom är det ett populärt turistmål.
Terroristerna – vilka de nu är, det talas om al-Qaida och andra islamistiska grupper eftersom de speciellt sökte efter amerikaner och britter, samt ockuperade ett judiskt center – vill så split mellan människor.
Kommer den indiska ledningen nu att införa repressiv lagstiftning och öka trycket mot den muslimska befolkningen, har terroristerna delvis lyckats.

Andreas Gustavsson