Det utvidgade EU behöver en ny regelbok för att kunna ta sig an de verkliga utmaningarna inom unionen. Därför har socialdemokraterna tagit ställning för Lissabonfördraget, skriver riksdagsledamoten Kenneth G Forslund (s).
Under lång tid har EU fokuserat på sina arbetsformer och interna förhållanden istället för att på allvar ta sig an de verkliga utmaningarna. Hur ska jobb och välstånd skapas i Europa och världen i framtiden? Hur kan fred och frihet spridas till alla människor på jorden? Hur kan både vardagliga lokala likaväl som mer svårgripbara globala miljöhot åtgärdas? Det finns stora uppgifter för EU som ligger och väntar och som har väntat länge nog nu.
Det är för att kunna ta sig an de utmaningarna som det behövs en ny regelbok för hur beslut ska fattas och inom vilka politikområden EU ska fatta beslut. Det är därför vi socialdemokrater tagit ställning för att godkänna Lissabonfördraget. Ett fördrag vars innehåll till den allra största delen är framförhandlat under den tidigare socialdemokratiska regeringen.
EU:s arbetsformer, enligt de fördrag som gäller i dag, är inte anpassade för det utvidgade EU som nu består av 27 medlemsstater. Ännu mindre fungerar dagens regler när ytterligare länder beviljats medlemskap efter de förhandlingar och förberedelser som just nu pågår.
Genom att Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna blir en del av fördraget stärks löntagarna och arbetsrätten. De grundläggande rättigheterna är bland annat förhandlingsrätten och rätten till kollektiva åtgärder, rätten till information och samråd inom företaget och rätten till skydd mot uppsägning utan saklig grund.
Många inom arbetarrörelsen är idag oroade för hur det ska gå med den svenska arbetsrätten. Men kärnan i problemet är inte EU:s regler eller Lissabonfördraget. Kärnan är hur vissa EU-direktiv har skrivits in i svensk rätt. Det råder vi över här hemma och det är den borgerliga regeringen som borde lägga förslag till lagändringar i Sverige.
Trycket borde alltså ligga på regeringen Reinfeldt. Lissabonfördraget flyttar fram arbetsrättens och löntagarnas position jämfört med det nu rådande Nice-fördraget. Det är hög tid att göra det samma i Sverige, men hittills är den borgerliga regeringen passiv och ointresserad.
Hade vi haft en socialdemokratisk ledd regering hade Stråth-utredningen redan varit klar, förslagen till lagändringar färdiga och på väg fram i beslutsapparaten.
Men nu har vi en borgerlig regering där det största partiet yrar om att det är det nya arbetarepartiet, men sitter tyst som en mus när frågorna om arbetsrätt kommer upp på mötena i Bryssel. Det är en olycka. Trots det kan Sverige inte ha en ordning där Sverige tar paus i EU-medlemskapet när det är en borgerlig regering som styr landet.