Soffpotatisar ska bli deltagare

Från åskådarkultur till deltagarkultur. När TV-branschen förnyas är det ingen annan än du som spelar huvudrollen.
– Vi vet att en upplevelse blir mycket starkare när man kliver in i den, säger Christopher Sandberg, chef på bolaget som producerade SVT-serien Sanningen om Marika.

Soffpotatisar! Förena er! Så lyder andemeningen i konstgruppen Interacting arts skrift Deltagarkultur som utgavs tidigare i höstas. I manifestet förklarar författarna hur åskådarna tar makten över mediet.
De skräder inte orden, pläderar bland annat för att ”fälla åskådandets paradigm och främja skapandet av deltagarkultur.” TV-bolagens roll som auteur ska krossas och bytas ut mot den som lekledare.
När tidskriften Time för ett par år sedan ansåg att ”Du” var årets viktigaste person markerade man vad alla redan kände till. Moderna medier – med internet som nod – skapas av användarna. Makten har inte förskjutits till folket, för den har aldrig varit i någon annans händer.
TV-branschen har under sådana förhållanden föredragit att vara ett omodernt medium. Men minskat tittande och sjunkande reklamintäkter har orsakat en tilltagande förtvivlan. Nätgenerationen föredrar andra skärmar.

”Alla vill vara aktiva”
Christopher Sandberg sitter i ett kontor nära Hötorget i Stockholm. Här har produktionsbolaget The company P sina lokaler. Dörren är gjord av kartong och skyddas därför av en gallergrind. Miljön utmärks av vita datorer och mörka jugendmöbler. Det är hit TV-bolagen vänder sig för en framtidsblick. Sandberg är grundare och chef.
– Den här passiva kulturen är lite av en parentes. Många människor tycker att det är frustrerande att inte kunna välja att vara aktiv när man vill. Det där med att man laddar om batterierna när man tittar på någon nonsensaction är bara en illusion.
Alla vill ta det lugnt. Men alla vill också vara aktiva.
När produktionsbolaget och SVT i våras sände deltagardramat Sanningen om Marika var kvällstidningarnas kritiker obarmhärtiga. ”Gick det inte att komma på något dummare?” skrev Aftonbladet. ”Jag mådde illa”, skrev Expressen. Tittarsiffrorna var medelmåttiga, men branschen tyckte om formatet.
Frågeställningen utgår än så länge från vilka hjälpmedel man kan använda för att kanalisera engagemang, snarare än att ringa in vilka ämnen som engagerar. Sanningen om Marika ansågs banbrytande. Sökandet efter den försvunna Marika pågick även på stan och utanför sändningstid. Via antikvariat, bloggar, Allsång på Skansen och vattentorn hittades hon till sist, naturligtvis av tittare.
– Det finns en lång kultur i TV- och filmvärlden att serva en passiv konsument, säger Christopher Sandberg. Så det finns ingen som är bra på att ta hand om den som vill vara aktiv. Vi som jobbar här har en bakgrund i levande rollspel, dataspel och ungdomspolitiska projekt. Vi vet att en upplevelse blir mycket starkare när man kliver in i den.



Vann en Emmy
Programmet belönades med en Emmy som 2008 års bästa interaktiva TV-serie. P1:s Nya vågen kallade det en ny kulturell genre. TV-serier som Lost, Regenesis, Heroes och Gossip Girl har erbjudit digitalt extramaterial för att knyta tittarna till sig. Men att som The company P – låta tittaren smälta in i intrigen – är något nytt.
Om man får tro den amerikanska medieforskaren Henry Jenkins är TV-mediets räddning just detta, att engagera tittarna och göra dem till fans. Man låter dem ta över kostnaderna för utveckling och utgivning, och kammar hem intäkter från medlemskap, turneringar och specialutgåvor snarare än från innehållet. En publicering på YouTube är då en positiv bieffekt.
Det finns en demokratisk poäng, hävdar Jenkins i boken Konvergenskulturen. Han förklarar att man växer som människa av att producera eget innehåll och göra sig hörd. Steget från att delta i ett populärkulturellt sammanhang och att göra det i ett politiskt anses inte vara särskilt långt.

Öppnar för direktdemokrati
TV-branschen har tagit intryck. Under presidentvalsdebatter i USA har tittare i realtid fått rösta hur de tycker att kandidaterna sköter sig, och åsikterna visualiserades med en rörlig kurva. I svenska debattprogram är tittar-sms och webbredaktörer naturliga ingredienser.
Utvecklingspotentialen är stor, tror Christopher Sandberg.
– Tids nog blir TV:n dynamisk. Då lär debattprogrammen innehålla chattar, extramaterial och omröstningar. Så fort allt detta kan göras på samma skärm kommer medborgarjournalistik och direktdemokrati bli väldigt naturligt. Då kommer tittarna vara sina egna utredare, sakkunniga och debattörer.
För deltagardramat är framtiden internationell. The company P, SVT och det belgiska TV-bolaget VRT utarbetar en berättelse som ska sändas parallellt i fem länder. Handlingen är tänkt att utspelas i samtliga. I huvudsak utanför TV-soffan.

Jörgen Löwenfeldt