Pittstim – en storebror för unga män

En bok för och av killar, döpt efter den omvända förlagan Fittstim. ETC:s redaktör Andreas Gustavsson är en av de femton unga män som skrivit i den nyutkomna antologin Pittstim. Här intervjuar han en av bokens initiativtagare, Zanyar Adami.

Är det synd om svenska killar?
– Ja, lite faktiskt. Det här är ingen snyftbok men många tror att man, bara för att man är kille, mår bra och har det lätt. Men det finns massor av sidor med av att vara kille som inte kommer fram. Jag tror att svenska killar både mår bättre än någonsin och sämre än någonsin. För vissa har det varit väldigt positivt med nya könsroller och möjligheter, men för andra är det värsta krisen. Det måste tas upp.
Du skriver en så fin sak i förordet av boken, att den här boken ska vara som en storebror, hur menar du då?
– När jag själv gick i högstadiet och gymnasiet hade jag älskat att ha en sådan här bok. Att få se lite äldre killar som gått igenom det som jag går igenom och få se att det faktiskt finns en väg ut. Att jag inte är ensam eller konstig som känner så här. Vi killar har ofta en fasad inför varandra och världen men de här texterna är så öppna och ärliga. Det blir en känsla av att det inte är mig det är fel på, att det kanske är en struktur det är fel på.
Zanyar, du är ju kille, hur har din manlighet formats?
– Jag har aldrig känt mig manlig, jag har alltid känt mig utanför manliga sammanhang, jag har aldrig förstått den här machogrejen. Jag har försökt leva upp till den, men inte klarat av det. Men nu har jag förstått att jag kan hitta min egen väg. Många ser mig nog som ganska manlig, jag har ganska mycket hår på bröstet och jag har basröst och så där, men jag har nog en minst lika stor kvinnlig sida.

Det är femton skribenter som skriver i boken, hur har du tänkt kring urvalet, är det vanliga svenska killar eller är det genusvetare från högskolan allihop?
– Det är en genusvetare från högskolan. Det behövdes. Annars är det killar från hela landet, med olika sexuell bakgrund och olika etnisk bakgrund. Så det är en mångfald av killar. Det är dock ett överslag av mediekillar för att vi behövde bra skribenter.
Vad skriver de här killarna om? Vad ser de som viktigt?
– Det är allt från ätstörningar, till kärlek, till våld, sex och homofobi. Vi valde femton ämnen och sedan skribenter efter det. I många texter kan kvinnor också känna igen sig, som den om ätstörningar, andra är mer mansdominerade, som den om våld till exempel.
Vad skrev du själv om och varför?
– Jag skrev om homofobi, för att jag har varit en homofob en gång i tiden. Jag skrev den texten egentligen för att ingen annan ville göra det och för att vi inte ville ge ut den här boken utan en text om homofobin. Det är ganska intressant att ingen ville skriva om just homofobi, att det fortfarande är så tabu, att alla ville skriva om våld som är ganska macho. Men det var viktigt att få med det perspektivet, den här resan som de flesta killar gör kring homofobi.

Om du får drömma lite, vad vill du att Pittstim ska åstadkomma?
– Om den gör det som Fittstim gjorde skulle jag bli jättelycklig. För många, bland annat för Inti (Chavez Perez red. anm) som också är redaktör för boken, säger att Fittstim nästan räddade honom under högstadiet, att det var så starka förebilder att se upp till. Jag hoppas att det blir samma sak med Pittstim, att någon om tio år säger att Pittstim betydde så mycket.
När du skrev din text, vilken läsare föreställde du dig då?
– Jag tänkte på mig själv faktiskt, när jag var fjorton, femton år. Boken är riktad till yngre killar, men jag märker ju nu att många kvinnor också är intresserade. Det är väl samma sak som för oss när vi läste Fittstim, att den kan vara en ögonöppnare.
Tror du att kvinnor vet för lite om män och att män vet för lite om kvinnor?
– Ja, det tror jag. Jag tror att kvinnorollen diskuterats lite mer än mansrollen. Jag tror att vi kanske vet mindre om män förbi stereotyperna om hjälten och förövaren, jag tror att det finns en lucka där, ett behov.

När jag pratat med vänner om boken blir många provocerade, det verkar känsligt att peta på mansrollen, att vrida och vända på den. Varför tror du att det är så?
– För att det inbyggt i mansrollen finns en grupplojalitet, en tystnadspakt om att man inte pratar om vissa saker utåt. Och när några killar bryter mot den pakten, då kommer det nära, då måste man konfronteras med allt det här, då blir det känsligt. Jag tror ganska många kommer att bli ganska provocerade av boken, jag hoppas det.
En fara med en sådan här bok är att den kan bli som en pekpinne, att den kan bli moraliserande. Hur har du tänkt kring det?
– Det var det första vi pratade om, att vi absolut inte ville hamna i det. Då sa vi att vi skulle vara väldigt ärliga och öppna med våra brister – att vi inte är de där goda männen. Flera av texterna handlar om att vi fattat att det här är fel, men att vi fortfarande är där på många sätt. Vi vill visa på positiva vägar, vi vill inte säga ”så här är det”, utan ”så här gjorde jag”. Vi vill visa på alternativ, utan att vara dömande.
Vad skulle hända om Pittstim trycktes upp i säg hundratusentals exemplar och blev obligatorisk litteratur på högstadiet eller gymnasiet?
– Jag tror att det skulle leda till en mindre revolution faktiskt. Förhoppningen är ju att den ska diskuteras i klassrummen, att den ska hjälpa till att bryta den där tystnadspakten, att man ska kunna ha den att utgå ifrån i diskussionen.

Andreas Gustavsson