Förnöjsamhet som dygd

Wall Streets stjärnkult har slocknat, och med den affärsidén att skapa behov i en ständigt uppåtgående spiral. Nu går ha-mentaliteten mot sitt slut. Vi behöver inte vara konsumentslavar, skriver Maria-Pia Boëthius.

De bästa frågor till ekonomer jag hört i denna kristid var när lyssnarna fick ställa frågor till ”experter” i radions Studio Ett. En kvinna frågade var alla de där miljarders miljarderna som gått förlorade ”finns nu”. Svaret var luddigt. En annan kvinna frågade var kronor och ören tagit vägen. Helt rätt.
Man kan betrakta ett litet hus i USA, en villa som en gång var värd låt oss säga 100 000 dollar. Under bostadsboomen köptes den av en fattig familj för
300 000 dollar, efterfrågan på hus hade fått huspriserna att stiga. Deras ekonomi kontrollerades inte och de fick två amorterings- och räntefria år. Därefter skulle de börja betala av med en ränta på kanske 15 procent. Bolåneföretaget buntade ihop husvärdet och denna framtida fordran och sålde det till banken. Alltihop är ju fantasi, tänkta värden och låtsade betalningsförmågor, men i banken blev de till värdepapper, som gav banken en fantastisk vinst – detta tänkta guld fanns i bankvalven – och bankbossarna fick miljonbonus och miljonfallskärmar.
En hel del av de pengar som nu gått förlorade har aldrig funnits, annat än som affärsidé och underlag för vinstskryt och skyhöga löner. Det är dessa fantasipengar, som skattebetalarna nu ska betala in till skurkbankerna i USA, annars hotar världsdepression.

Förr sög man ut människan, som termen löd. Hon eller han fick slita halvt ihjäl sig till svältlöner – utan att äga något alls. 100 år av demokrati och politisk kamp har ändrat på den saken i den rika delen av världen.
Där har majoriteten – men alls inte alla – det ganska hyggligt.
Men förnöjsamhet är finans- och företagarvärldarnas värsta fiende. Ännu så länge är den allt övergripande affärsidén att skapa behov och begär i en ständigt uppåtgående spiral. Ingen ska nöja sig med att bo i en hyrestvåa och ha samma mobiltelefon i fem år och så vidare.
De låga räntorna fick människor att leva över sina tillgångar och använda det egna hemmet som bankomat, öka på bolånet och konsumera för cashen man fick ut. På den här marknaden ligger ens människovärde inte i vem man är – utan i vad man äger. Det är därför människor topprenoverar sina hem och lägger ut bilder av dem på Facebook. Det är den nya sortens utsugning: ”Om du inte äger och har det som gäller är du en förlorare.” Det var därför den fattiga amerikanska familjen köpte en villa de aldrig skulle kunna betala och skrev på papper som blev luftvärdepapper hos storfinansen.

Den nuvarande livsstilen går mot sitt slut; det är jag övertygad om. Människor, också i Sverige kommer att tvingas flytta ifrån högbelånade hem, många kommer att bli arbetslösa, många kommer att tvingas att sänka sin standard.
Några få har redan börjat, frivilligt, eftersom den andra sanningen är att vi måste skala ner och sluta konsumera onödigheter för att rädda planeten. Vi borde alla ansluta oss till de lågkonsumerande som den borgerliga regeringen med ett avskyvärt ord kallar ”utanförskap”. Låt oss alla ansluta oss till utanförskapet, vi vill vara utanför i förhållande till den borgerliga regeringens värdeskala och människosyn. Vi vill leva utanför deras världsbild, i en annan värld, som vi tror är möjlig.
Att ha två bilar per familj kommer att betraktas som en pinsamhet och inte som – än så länge – avundsvärt. Dagens vinnare är morgondagens förlorare om man ser till omgivningens aktning för dem; den kommer inte att finnas kvar. Och den moderna ”utsugningen”, att med hjälp av medier, reklam, pr-konsulter, livsstilsagenter och varumärken pressa på människor ett levnadssätt som visat sig djupt destruktivt är något man själv kan göra något åt, till skillnad från löneslaveriet vid förra sekelskiftet.

Man kan göra revolt mot sig själv och sitt eget habegär, det man lockats in i. Man kan börja flina åt medier som håller upp de rikaste som förebilder och idoler; samma medier som dyrkat de finansmän och företagsledare som nu störtar världen i kris. Har de inte förverkat sitt pund? Denna besatthet av de rika och framgångsrika, förmedlad av medierna känns plötsligt ofattbart förlegad. För denna rikedoms- och stjärnkult har det funnits ett stjärnkraftverk, som gett dem energi. Det var beläget på Wall Street i New York, det kalla guldets hjärta. Detta stjärnkraftverk har nu råkat ut för en härdsmälta. Festen är slut och de som inte var bjudna är de som är framtiden. Förnöjsamheten kommer äntligen att bli en dygd.

Igår läste jag att ”Wall Street” över en dag förlorade en biljon dollar, ”trillion” stod det i New York Times. Jag slog upp ordet – men där stod bara ”biljon på svenska”. Mitt huvud förmår helt enkelt inte föreställa sig den summan. Men det jag ofta tänker på är vart den fattiga familjen, som förköpte sig på huset och fick lämna det – egentligen tagit vägen. Var bor de nu? Eller är de kanske tvångsförpassade till Mexiko, efter att ha fullgjort sin uppgift som konsumentslavar?

Maria-pia boëthius