Maria-Pia Boëthius
Klara Strandberg
Johan Ehrenberg
Samira Ariadad
Isobel Hadley-Kamptz
Martin Halldin
Renzo Aneröd
Anna Jörgensdotter
Helena Gustavsson
Stefan Sundström
ETC på Twitter
ETC_redaktionen: Klara Strandberg om hur sista minuten blev första minuten. http://t.co/NYXPUFh2
ETC_redaktionen: http://t.co/CHvZdifG http://t.co/aE2ulf94
ETC_redaktionen: Blogg: Om guldklockor, kroppsarbete och hur otrygghet på jobbet gör oss sjuka.... http://t.co/gqKY2fUS
ETC_redaktionen: RT @andreasvarld: Svart kaffe, @Flamman_, @ETC_redaktionen och lite lugn och ro, tack #harmoni http://t.co/YL2tSOAi
ETC_redaktionen: Våra äldsta invånare måste skyddas http://t.co/NUXM4WsS
ETCs nyhetsbrev
Missa inte våra uppdateringar! Prenumerera på ETCs nyhetsbrev. Skriv in din epostadress nedan.
Sök
Senaste nytt från ETC förlags tidningar
ETC Örebro Allt fler väljer privata förskolor i BrickebackenETC Stockholm Den avfallstid nu kommerEfter Arbetet Krokodildöd satte fart på forskningETC Göteborg Varför vill man inte spara 200 miljarder Euro inom EU?Dagens ETC Varför vill man inte spara 200 miljarder Euro inom EU?ETC Bergslagen M vill säkra kommunens ekonomi genom organisationsöversynStödföreningen ETC Gå med i vår stödförening
Agnes Arpi
Synen på "skitjobben" bryter inga klassmönster
fredag, januari 7, 2011 - 10:00
Agnes Arpi
Frilansskribent och musikrecensent i Göteborgs-Posten. Hon har bland annat skrivit om erotik i Aftonbladet, rasism och våldtäkt i Neo och hur individualiseringen
befäster klassamhället i Dalarnas Tidningar.
ANALYS
Att tycka synd om arbetare i tunga yrken löser ingenting. Det är först när vi kan prata om våra yrken med stolthet som vi kan förändra villkoren till det bättre, skriver frilansskribenten Agnes Arpi.
Skitjobb. Det är vad man kallar det. Det är ordet som används för att beskriva vad unga människor tvingas till att göra på en hänsynslös arbetsmarknad. Alla vet vad det betyder.
Ett frekvent återkommande exempel för att påvisa misären ungdomar måste gå igenom för att försörja sig är ”torka bajs”. Andra tacksamma exempel är hamburgerrestauranger och städjobb. Ju närmare människans kroppsliga angelägenheter; nakenhet, avföring, avfall, sjukdom, desto värre skitjobb när skräckbilderna ska tecknas. Det tyder på en sorglig omedvetenhet om att många människor försörjer sig så. Inte en sommar, inte vid sidan av studier, inte mellan andra jobb, utan i många år, ofta ett helt yrkesliv.
Utmärkande för synen på skitjobben är att man sällan pratar om villkoren. Det är inte den extrema osäkerheten i att inte ha fasta tider och vara utlämnad till maktfullkomliga chefers godtycke man menar. Det är inte den futtiga timlönen eller maktlösheten inför att påverka sin arbetssituation man diskuterar. Det är heller inte den sociala miljön, hur tärande den ibland är, som nämns. Istället antas uppgifterna i sig vara ovärdiga.
I diskussioner om prostitution beskrivs ofta vissa vårdyrken som analoga med att sälja sex. På internet sitter människor som aldrig ägnat eller kommer att behöva ägna sig åt någotdera och intygar att de hellre hade sålt sex än att torka bajs på dem som saknar förmågan att göra det själva. I det samhälle vi lever i avslöjar sådana påståenden inte hur högt man värderar sexsäljarens arbete, utan hur lågt man värderar vårdbiträdets och undersköterskans. Det nödvändiga vårdandet jämställs med något oerhört stigmatiserat.
För några år sedan satt jag hos psykologen på min vårdcentral. Jag hade mått dåligt en tid och en sommar som heltidsanställd städerska på en dysfunktionell arbetsplats hade förvärrat situationen. Jag skulle egentligen börja plugga igen, men förklarade för psykologen att jag inte trodde att jag skulle orka med det introverta läsandet i min situation. Istället ville jag arbeta fysiskt, med andra människor i behov av hjälp och lägga fokus utanför mig själv och mitt mående.
Psykologen avfärdade min idé, med hänvisning till de utslitna kvinnor i vården han fick ta emot. Och inte skulle jag nedvärdera mig till sådant skitjobb som att torka bajs, jag som var så begåvad. Så stärktes uppfattningen om det temporära och flyktiga i att arbeta med gamla och sjuka.
Jag blev timvikarierande vårdbiträde och har sedan dess torkat oräkneliga skitiga rumpor, bytt många nedkissade blöjor och tvättat av olika anledningar funktionsnedsatta människors nakna kroppar. I fem år har jag jobbat deltid som städerska. Det var mitt ansvar att slänga sopor från läkarundersökningar, damma av listerna krypande längs golvet, rengöra toaletterna och dammsuga kontor. Det var inte så länge sedan, men städskrubben med dammsugaren, desinfektionsmedlen och städrocken med mitt namn känns nu långt borta.
När jag slutade blev jag fattigare, men livet blev enklare. Andras åsikter har alltid varit tyngre än arbetsuppgifterna i sig. Jag har skämts för mitt jobb och jag har skämts för min skam. Jag har gärna framhållit andra förtjänster, finjusterat sanningen och ibland inte sagt något alls om vissa jobb när någon frågat vad jag gör. Jag vet vem man blir i den andres ögon, hur frågan ligger i luften och antydan i blicken, och hur man känner sig tvungen att släta över, bortförklara och sminka. Städyrket placerar sig i botten på listor över vad som ger status och betraktats allmänt som något som inte kräver några färdigheter.
Samma människor som intygar sin vördnad inför de människor som står för vitala samhällsfunktioner som renhållning, lokalvård och pårullning av stödstrumpor ömkar dem som gör det. Men ömkan är främst förbehållen dem ur den egna sociala gruppen, de som vet att de inte kommer stanna kvar vid andras toaletter och andras mormödrar. De man kan identifiera sig med.
Att du kan göra vad du vill och att endast du själv sätter begränsningarna är en utbredd uppfattning. I Gunnar Gillbergs avhandling vid Göteborgs universitet, Individualiseringens villkor, undersöks unga vuxnas föreställningar om arbete och självförverkligande. De intervjuade ungdomarna kommer från olika bakgrund och den ena gruppen arbetar på Volvo, den andra utbildar sig i entreprenörskap. De har samma drömmar om ett utvecklande arbete och ett gott liv, men det är främst de senare som har nätverken och självförtroendet från sin sociala miljö för att förverkliga drömmarna.
När man talar om sociala sammanhang talar man ofrånkomligen också om klass. Om inte jag och alla omkring mig förväntat sig att jag skulle göra något annat egentligen, hade jag då skämts mindre? Hade jag pratat om min långa erfarenhet inom städyrket och min tid längs det monotona bandet på ett lager på samma sätt som jag pratar om mina universitetsstudier?
Jag tror det.
Det är svårt att värdera sitt jobb när andra inte gör det. Det är svårt att inte skämmas när andra tycker synd om en. Min mamma var den som försökte ingjuta yrkesstolthet i mig. Hon var den första i sin släkt som utbildade sig och i sin övertygelse om varje arbetsinsats värde sa hon till mig att sluta skämmas när jag försörjde mig. Jag önskar att fler resonerade så. Jag vill att känslan av att vara misslyckad ska möta motstånd istället för höjda ögonbryn och snack om skitjobb.
Skam är passiviserande. Skam förändrar inga arbetsvillkor. Skam bryter inga klassmönster.
I mitt cv har jag utelämnat det arbete som var en del av mitt liv i fem år.
Agnes Arpi
Relaterade artiklar
Kommentarer
Medioker medelklass har tyvärr blivit gångbar mall för hur sakers tillstånd är. Jag har själv nosat på den "vänliga" låtsas världen och är nu tillbaka i den raka "elaka" arbetarvärlden. Man måste vara så frisk och fri i sig själv att man kan skratta med sina klassbröder/systrar åt "överheten", i ansiktet på dom. Inte i smyg. Lite Monty Python, det enkla är det svåra.
Vem är det Arpi polemiserar emot? Det är vad "man" kallar det. "Synen på" och "människor på internet". Vore intressant om hon citerade någon!
men är det inte en gammal klassiker att man ska lura folk att vara stolta över att de torkar din skit? så att de fortsätter att torka din skit utan protester? klart man ska vara stolt om man försörjer sig själv. ligger inte själva problemet i att man som städare/undersköterska får så sjukt låg lön? arbetet förväntas göras för annars skulle samhället bli lite jobbigare men vi vill inte betala för det. vi låter istället andra göra det med deras kroppar som slits ut i förtid.
spännande grej är att min psykolog (som jag gick till för hundra år sedan) blev sur på mig när jag talade om skitjobb. hon började läxa upp mig och fick mig att känna mig omoralisk för att jag tyckte att det var själsligt urholkande att gå och städa som jag faktiskt gjorde då.
funderar också på hur jag ska göra med cv:t och åren då jag mest bara söp, led och städade.
Gästis: Jag ville inte peka ut någon, mer prata om återkommande tendenser.
Gäst: Jag håller med! Problemet är ju att villkoren sällan diskuteras, istället skrapar man ytligt genom just snack om skitjobb. I längden gör det ingen skillnad, och det borde vara det man vill uppnå.
Bra skrivet!
under min utbildning till uska fick vi itutade att vi skulle vara STOLTA när vi väl var färdigutbildade. Frågan är dock befogad - om man nu verkligen är så stolt och älskar sitt jobb, varför jobbar man inte kvar? Skribenten verkar inte göra det i allafall.
Mycket mycket bra! Exakt så är det. Är själv akademiker och numer anställd politiskt. Jag erkänner att jag i många CV:n utelämnat städjobbet och lagerjobbet. Ibland också industriarbetet men det har liksom ändå högre status.
Grejen är det att städjobb och vårdjobb ju i verkligheten inte är skitjobb. Det är extremt värdefulla och viktiga jobb som av kapitalisterna nedvärderas till skitjobb. För att dom inte vill ge rimliga arbetsvillkor eller betala rimliga löner.
Gäst kl 15:08.
Har jag skrivit att jag älskade mina jobb? Villkoren var usla.
Jag jobbar i nuläget på lager samt skriver.
Jättebra skrivet Agnes och en viktig debatt som du sätter i rullning.
Du skriver "Det är svårt att värdera sitt jobb när andra inte gör det. Det är svårt att inte skämmas när andra tycker synd om en." Så sant, så sant... tyvärr. Jag har provat lite olika typer av arbeten genom åren, med olika status och det har jag känt av, även om jag gillat jobben på olika sätt.
Det gäller att stå på sig då det är ett lågstatusjobb jag hittat till. Det kan vara svårt för vem som helst att stå kvar och tycka att det man gör är viktigt, när inte så många andra gör det. Man måste vara stark, tålig och ha integritet för att klara av det.
Vi påverkas av varandra det tror jag bestämt, så är vi fördomsfria och öppna i sinnet skulle livet bli bättre för många.
Att omvårdnadsarbete betraktas som skitjobb är inte bara stigmatiserande för omvårdnadsarbetstagaren, det är också ett problem för den vårdade, och ett symptom på ett samhälle där människovärdet snart bara finns i en gammal sång.
Att som läkare höra en döende patient utom sig av skam över sin onyttighet, sitt behov av hjälp, be om något som gör slut på det snabbt - inte pga smärta, utan pga att man inte står ut med att andra människor utför de sysslor som omnämns som skitjobb: tvättar, vårdar, torkar kräks.
Det fyller mig med skam. Skam över att vi passivt låtit ett solidariskt samhällsklimat ersättas med detta, där du är fullvärdig om du är produktiv, där varje "verksamhet ska bära sin egen kostnad".
Vad hände med var människas unika värde och lika rätt?Värdefullheten i att vara just en människa, inte i att vara en sådan eller sådan producent.
Vad hände med av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov?
Vad hände med respekten för livet?
Du har så Jävla rätt, Anna Hillberg!
Bra sagt!
Håller med!
På pricken. Skulle själv aldrig brytt mig om att plugga vidare om det inte varit för det sociala trycket.
Många har bytt ut umgänge mot nätverkande där alla värderas utifrån vad de gör och framför allt vad de kan göra för dig.
Träffar dessutom så många akademiker som klamrar sig fast vid iden om att det egna arbetet (ad, fotograf, journalist, grafiker arkitekt, konsult, programmerare etc) är det enda de faktiskt drömmer om att få göra.
Ständigt på vakt om det egna yrket status även om det är på bekostnad av andra människor eller att man faktiskt håller käft om missförhållande på jobbet.
Ett medgivandet om att det egna arbetet inte alltid är stenkul blir en nedvärdering av den egna personen.
"-Hur är det på jobbet?"
"-Fantastiskt jag driver ett projekt.."
Man frågar sig hur kul kan det va E G E N T L I G E N.
Liberala myten om att alla kan skapa sin egen drömtillvaro.
Problemet är att "skitjobb" är dåligt betalda samtidigt som de enligt de flesta är trista, monotona, äckliga, långtråkiga, "meningslösa"...
Fortsättningen på problemet är att de flesta av dessa jobb verkligen behövs, till skillnad från en stor del "roliga" jobb, som reklammakare, TV-fjant, hockeyproffs osv.
Det kan inte vara bara jag som anser att någon form av obligatorisk samhällstjänst bör införas, en slags civil värnplikt, där så gott som ALLA (som alltid kommer vissa undantag att finnas givetvis), innan de är behöriga för högre studier, får arbeta något år eller så "på botten" inom offentlig sektor, som exempelvis "bajstorkare".
Det kan inte vara meningen att samma personer ska behöva utföra så uppenbart jobbiga, men samtidigt uppenbart nödvändiga, sysslor år efter år av socioekonomisk nödvändighet och tvång. Vi bör dela på skitsysslorna, så att vi i andra änden kan dela på det roliga.
Jag tycker inte det är så enkelt som att bara klassa vissa jobb som "skitjobb" och andra som "roliga jobb". Det är att göra världen väldigt svart-vit och det tror jag inte den är. Om jag trivs på ett jobb eller inte beror oftast på många faktorer. Jag tänker inte så mycket på att jag vill bli duktig tandläkare eller beundrad programledare utan mer på att få finnas till i ett sammanhang där jag trivs, där jag får komma fram med mina kunskaper och ha arbetskamrater att bolla med. Det kan innebära att göra någon ren i baken då dom bajsat, det kan också innebära att hjälpa personen att få en ny förvaltare mm.
Jaa jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring det här...
Jättebra artikel och diskussion ! Jobbar själv deltid (arbetslös akademiker) inom äldreomsorgen som alltmer börjar likna långvård och vård i livets slutskede. Oerhört krävande arbete som inte betalas efter vad det kräver av fysisk och mental styrka.
Självklart skulle yrkets status uppvärderas om lön och arbetsvillkor ( kompetensutveckling värd namnet, ökad personaltäthet etc.) förbättrades.
Håller verkligen med om att det borde vara nån slags värnplikt , att alla ungdomar några månader under sin utbildningstid skulle arbeta inom vårdsektorn.
F.d.Studievägledare
Varför är det alltid människor som är äldre än ungdomar som tänker sig att slaveri för ungdomar är en bra idé? Om du tar din "värn"plikt, men istället för ungdomar stoppar in de mellan 60 och 65, känns det rimligt med tvångsarbete då?
Haha exakt. Och förresten är det inte så snällt mot de som behöver vård att tvinga folk att vårda dem. Det krävs faktiskt någon form av välvilja för att ge bra omvårdnad. Alla klarar inte av att vårda.
Jag tycker att varje student borde få prova på ett antal olika jobb i grund- och gymnasieskolan. Man ska inte få välja arbetsplatser, utan det ska vara som en slags allmänbildning. Detta skulle ibland kanske motverka förutfattade meningar. Åtminstone får man lite mer kött på benen kring vad just detta arbete innebär. Det gäller naturligtvis att praktiken är bra upplagd också, med handledare som är insatt och engagerad. Alla parter bör göra sitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt.
Könsmönstrena kan då också kanske komma i ny dager. Vi är rätt fastlåsta kring vilka yrken vi väljer i vårt samhälle, speciellt kring vissa jobb, så det vore bra att alla får prova på lite av varje för att känna in stämningen på arbetsplatsen, vad man verkligen gör, hur arbetsplatsen ser ut, lönevillkor mm.
Tack Agnes för en viktig artikel.
Alla ni som tror att problemet är att "skitjobb" är dåligt betalda: en god vän är vårdbiträde och tjänar lite drygt 17000 i månaden. En genomsnittlig VD tjänar 39000, vilket justerat för 10 timmars obetald övertid per vecka och skatteeffekter betyder att VDn tjänar 60% mer per timme netto än vårdbiträdet. Jag kan verkligen inte tro att det är ekonomiska realiteter som ligger bakom synen på "skit"arbetet.
Ett reellt problem är att arbetsgivarna, framförallt kommunerna, behandlar sina anställda som skit - inte ekonomiskt men i hur arbetssituationen hanteras.
Ett annat reellt problem är att så många, särskilt på vänsterkanten, verkar närmast förakta arbetet, som vore människan för fin för att sörja för sin välfärd. Detta förakt går igen i synen på dem som lever på andras arbete. Det finns inga gränser för de privilegier dessa kan motivera för sig på bekostnad av dem som sitter på spårvagnen klockan 5 på morgonen på väg till sitt inte särskilt stimulerande arbete.
Jag tycker det rimligare att en genomsnittlig VD tjänar 17000 och ett vårdbiträde 39000.
Det får du gärna tycka. Min poäng var att synen på skitjobb inte har med lönen att göra. Det skiljer trots allt bara 60% i timlön mellan en vd och ett vårdbiträde.
Med tanke på rubriken så riktas väl denna "kritik" mot vänstern. Personligen ser jag inte problemet. Jag har inte stött på några inom vänstern som ser ner på städ och vård jobb för de anser att det vore obetydliga. Vi kallar det skitjobb pga arbetsförhållanden, löner etc.
Att borgligheten ser ner på dessa typer av arbeten är ju inget nytt. Bra artikel men lite missriktad rubrik.
Med risk för att låta som en gammal övervintrad hippie så vill jag uttrycka min förfäran över det som Agnes berättar och som jag vet är sant!
Visst är det så att olika yrken värderas olika, och visst tävlar hela mänkligheten i vem som kan mest, vet mest, tjänar bäst och så vidare och så vidare.
Men jag undrar när vi på allvar skall ställa krav på varandra att se varje människas unika existens med respekt? Varje människa vill enligt min mening duga och vill bli bekräftad för den hon är. Om vi ständigt bekräftar det hon gör så talat vi ju också om att den hon är i sammanhanget är det hon gör.
Jag tänker varje dag att alla människor behövs och alla människor bidrar, även när de ser ut som de inte bidrar, så bidrar de med sin existens. När det gäller lågstatusjobb så behöver man mer bekräftelse än i högstatusjobb och det är något för chefer att reflektera över. I mitt arbete är lokalvårdarna oerhört centrala och jag har skapat en god dialog med dem. Jag vet att de uppskattar mitt engagemang!
Jag håller med dig Anna. Tänk om vi kunde bli lite mer reflekterande överlag och se varann precis som vi är.
Rikard skriver: "många på vänsterkanten verkar förakta arbetet" vilket nonsens, det är ju precis tvärtom. Just därför ska människor med monotona, slitsamma, tråkiga, smutsiga jobb ha mycket mer betalt. "Synen på dom som lever på andras arbete" menar du aktieägarna? Nä, tänkte väl det, du menade förstås de sjukas och arbetslösas "gränslösa privilegier". Du är bara sniken, egoistisk och missunnsam.
Intressant ämne Agnes!
Det här är ju verkligen ett brett samhällsproblem, då fler och fler verkar tycka att vanligt arbete inte duger, fler och fler yrken blir "skitjobb".
Om man till och med inom ett yrke förtalar sitt eget arbete, lägg till den allmänna synen på det yrket - hur kul är det då att jobba och hur motiverad är man att utvecklas i det man gör och ta jobbet på allvar?
Det är skönt och distansierat att tala om "skitjobb" och säga att unga ska göra "samhällstjänst" i vården. Men hur illa är det inte ställt när yrken som är så viktiga för samhället i stort diskuteras på den här låga nivån?
Kanske man också bör nyansera sig i pratet om "skitlöner" - visst är värderingen av vad som är värdefullt helt åt skogen - men den förenklade diskussionen om löner och arbetsvillkor är så trist - och förtar vård-och serviceyrken ännu mer.
Skulle man inte kunna tala mer om det som faktiskt är fantastiskt och spännande i dessa yrken?
Det skulle jag vilja läsa en artikel om.
Jag jobbar i ett serviceyrke och de flesta jag känner jobbar i olika vård-och serviceyrken.
De som är lyckligast är väl inte alltid studenterna som är på väg mot något annat, utan likaväl de som ser det meningsfulla i det de gör.
Dumpa skammen, vem är det som tar tolkningsföreträdet ifrån oss egentligen?
Tack för en intressant artikel!
Jag har jobbat med alla skitsobb som finns, mattant, telefonförsäljare, vårdbiträde, personlig assistent och städ.
Problemet med jobben( i synnerhet vårdjobb älskar jag)är inte statusen, utan både arbetsvillkoren och osäekerheten om man ska jobba överhuvudtaget.
Detta ger två saker: 1) Nickedockor till anställda som inte vågar säga flaska, fast jag många gånger tror att verksamheten skulle tjäna på det, och 2) en verksamhet som blir mycket mer hackig och amatörmässig än den hade behövt vara. tre olika vikarier på rad, och ingen har nån aning om vad som blivit gjort och inte.
Dessa jobb är ju samhällets viktigaste, ingen vill att ens anhöriga ska fara illa på våra boenden, och läkarna och sjuksköterskorna har fullt upp med det administrativa, så undersköterskan och vårdbiträdet är dunderviktiga, men i samhällets ögon "lata och ambitionslösa"- ja, det fick jag höra att jag var.
Ingen vill gå in i en skitig skola, bank, affär eller lokal överhuvudtaget- men städaren är ett jäkla tjuvaktigt åbäke.
Personliga assistenten är en stor demokratisk reform som givit många funktionshindrade en stor rörelsefrihet, men behandlas i kollektivavtal och av samhället som skit. Intressant detta.
Men hur ska vi nu förändra det?
Tack för en intressant artikel Agnes!
Lite trött så ni får ursäkta mig, men ville bara säga det här trots att jag inte vet om det ens finns en poäng...
Kom för ett par timmar sen hem från ett solitt 17-timmarspass från ett s.k. skitjobb, närmare bestämt lager. Även om jag råkar ha ett ganska välbetalt lagerjobb så har jag nu jobbat där några år för länge för att det bara skulle va nåt jobb man tog efter lumpen.
Jag trivs bra inom denna bransch och jag kommer nog jobba kvar i många år till. Har genom min uppväxt och omgivning alltid identifierat mig som arbetarklass/lägre medelklass, vilket nog gör att jag slipper den skammen du pratar om. Känner inte alls igen mig i det. Folk i min omgivning höjer inte på ögonbrynen när jag berättar vad jag gör, och gör de det så smetar jag gärna på lite extra så de höjer dem lite till!
Jag sätter alla mina lagerjobb med stolthet på min CV!
Skriv ny kommentar