Sex vänsterpartier går mot mitten

De sex nordiska vänsterpartierna är tillsammans en ny kraft i nordisk politik. Flera av dem sitter i regering, de agerar inte på EU-nivån, utan i nordisk dräkt och deras förslag fungerar i samtliga länder.

På så sätt är det en riktigt spännande utveckling för den som vill se en mer levande politisk debatt. Det ställer S åt sidan och det vänder sig direkt till den idelogiska motståndaren med raka förslag.

Förslagen handlar om den katastrofala hanteringen av finanskrisen som borgerliga regeringar (ibland S regeringar) gjort. Varken reglering, maktkontroll eller vinstskatt av de som skapat krisen har hittills funnits. Bara stödpaket. Och efter det nya stödpaket för att rädda de offentliga underskott de första stödpaketen skapat.

Vänsterpartiernas förslag handlar om sådant som för trettio år sen hade kallats liberal politik. Dåtidens vänsterpartier hade säkert kallat det för att försöka "så illussioner om kontroll av finanskapitalet". En mittenvandring.

Men i dagens värld, där finanskaos också slår sönder klimatpolitik och räddningsarbetet för framtidens jord, är förslagen ändå viktiga för att bryta en passivitet. Då är mitten kanske mer radikal än gammal vänsterjargong.

I grunden föreslår man skatt på vinster för att dämpa branschen, uppdelning av banker i mer "sparande/utlånande" och i "spelande, spekulativa finansbanker", transaktionsskatter på snabba spekulationsaffärer (ofta robotstyrda) och en ny konkurrenslagstiftning som gör att de stora bankerna bryts upp och nya småbanker kan komma fram. Dessutom vill man att finanshandel som inte registreras på öppna handelsplatser (det vill säga olika börser) ska förbjudas. (Det senare tror jag själv är ett slag i luften, världens börser är ju inget under av kontroll, snarare en drivkraft för än mer spekulation.)

Förslagen som sådana är värda att diskutera. Som helhet tror jag inte de löser grundproblemet med spekulationsekonomin (där behövs styrning av investeringar) men det tvingar borgerliga politiker att svara och kanske rentav tvingar Anders Borg att sluta skälla på banker ena stunden och sen i praktiken låta allt fortsätta som förut med stora räntestöd till bankerna från riksbank, utan några som helst motkrav eller begränsningar av vinster och räntegap.

Vänsterpartiernas förslag handlar i grunden om att staten måste styra kreditgivningen i samhället mycket mer. Men istället för att diskutera det som princip (förstatligande av kreditväsendet) så diskuterar man konkreta regleringar av ett skenande system. De små åtgärderna kanske inte fungerar eller räcker till. Men de är ett initiativ i en värld där de ansvariga faktiskt helst inte vill göra något alls utan hoppas att markanden själv ska komma till insikt.

Statlig reglering av pengarnas makt kommer på dagordningen.

Det är en självklarhet för alla som sett det senaste årtiondets utveckling från löntagares perspektiv (och för den delen pensionssparares).