Då är då och nu är nu

ETC:s grundare Johan Ehrenberg och Nisse Claesson om 35 års tidningsmakeri.

Vi bestämde oss för att göra som vi gjorde då. För trettiofem år sen. Man träffades, satt med en kaffe och hade möte. Många rökte. Penna och papper. Mötet bestämdes dagen innan för man kunde inte nå varandra på dagarna. Det fanns varken mobil eller sms och i telefonerna kunde man inte säga så mycket eftersom det alltid sa ”klick” när man lyfte på en lur hemma hos en radikal journalist.

Om man skrev det då kallades det paranoja.

Idag vet vi att Säpo faktiskt lyssnade och lyssnade och liksom Fantomen då och då klädde ut sig till vanliga män och gick på möten med hatt och trenchcoat.

Så vad var bättre? Tja man var tvungen att tala med varann. Lyssna och bråka. En liten artikel kunde skrivas ihop under ett ständigt fnissande. Blev den bra undertecknades den med någon pseudonym som lät rolig. Eva Nilsson till exempel. Eller Ragvild Rågestam.

ETC startade 1976 och var 1982 det största som hänt vänstern medialt, men vi har ingen aning om hur det egentligen gick till. Vi bara jobbade. Och vart man än gick sålde man tidningar, inte ett besök på caféer utan att några exemplar spreds så att man kunde betala kaffet och hitta läsare.

Ni har hört talas om IT-bubblan på nittiotalet? Unga kapitalister som blev miljardföretagare som sen åts upp av de stora i nästa bubbelkris.

Tjugo år tidigare var det samma sak, 20-åringar förändrade mediesverige med massor av tidningar, musik och foto och konst och enda skillnaden var att det inte fanns några pengar som motor. Man blev arbetsgivare för 60 pers utan att ha en krona på banken.

Sen kom krisen.

Det kommer alltid en kris.

Man möttes på bokkaféer. När Marie-Louise de Geer ritade en affisch där en kvinna läste Aftonsnabeln på toaletten så togs den ner som politiskt inkorrekt på ett sånt bokkafé.

Man sålde böcker i bokhandeln på den tiden.

Demonstrationerna gick över städerna som återkommande utropstecken. 1976 demonstrerade vi mot att Milton Friedman hade fått Nobelpriset i ekonomi, vi var många tusen som var förbannade men ingen hade egentligen läst honom. Sossarna tyckte vi var löjliga, varför bråka om ekonomiska teorier?

Idag sitter sossarna och surar över att Friedmans pojkar tagit över deras positioner och regeringar och undrar varför ingen lyssnar på kritiska röster.

Andra demonstrationer handlade om fascismen i Europa. 1976 hade Portugals diktatur fallit ihop men Spaniens höll sig kvar. Det är något att tänka på. Europa hade fasciststater och hur vi än kan förfasa oss över sverigedemokrater och fremskrittspartier är det ändå så att extremhögern faktiskt gått tillbaka sen 1976, den har förlorat makten och fascismen har fått gömma sig i sektvrår och i invandrarhatiska organisationer. Inte ens Ungern idag är i närheten av Francos öppna fascism.

De stora demonstrationerna sker idag runt medelhavet där revolutioner sker inför öppen mobiltelefon. Svensk vänster tittar dock mest i datorn.

Förresten gick det rykten på den tiden, men inget kunde bevisas. Kanske det var så att Ingvar Kamprad trots allt varit nazist efter kriget.

Man kunde åka på befrielsecharter för unga journalister. Olika befrielserörelser samlade unga svenska journalister och SSU:are som fick åka buss i befriade områden och prata med befrielsekämpare med samma AK 47 i allt från Polisarios öken till El Salvadors djungel. Väl hemkomna skrev vi artiklar som om det var singelresor, det blev mer spännande så.

Världen var liten. När vi kom hem från ett reportage på Filippinerna eller Pakistan blev vi intervjuade av Sveriges radio för att berätta hur det var där borta.

Fast oftast retade våra berättelser de som ville skriva att befrielsen var nära liksom de som ville skriva att kommunismen nu tar över.

Afghanistan! Vi blev utskällda när vi skrev att man nog skulle vara försiktig med att stödja de där Mujahedin i landet, de som slogs mot invasionen. Deras kamp verkade mest vara en kamp för kvinnoförtryck, knark och klanvälde, inget annat.

Den åsikten kallades för förräderi, det viktigaste var ju att bekämpa ”sovjetimperialismen”.

Mycket kallades för förräderi på den tiden.

Fast det säger man ju idag också på DN varje gång nån kritiserar en amerikansk eller israelisk invasion.

Tidningsdistributionen var statligt kontrollerad via Pressbyrån. Alla kunde få nya tidningar spridda och provade över landet. Det kallades för tryck- och yttrandefrihet.

Nu kallas det olönsamhet.

Ah, det var en moralisk tid. Skrev någon något tvivelaktigt i en artikel, eller sjöng en textrad som kunde tolkas om så blev det ett himla liv. En massa moralism ångade. Men samtidigt, man diskuterade faktiskt vad folk sa, gjorde och uttryckte. Inte som idag då Filip och Fredrik kan sitta och flabba sönder en timme med idiotpåståenden och alla bara rycker på axlarna.

På den tiden läste vänstermänniskor i smyg högerdeckare. Populärast var den gamla ärkereaktionären Mickey Spillane som kunde inhandlas för en krona i skumma affärer.

Idag läser högermänniskor i mysiga fåtöljer vänsterdeckare som Stieg Larsson eller Mankell totat ihop.

Det var revolution i Polen och i Nicaragua och på Grenada och… Nej, inte Syd eftersom befrielserna från kolonialismen blev stulen av den ekonomiska nykolonialismen.

Vi tyckte berättelserna om revolutionen i Polen var lite för snälla så vi la till en faktaruta om att i Polen dricker man alltid vodka i stora glas, och vägrade ta in en dementi.

Det var nästan nytt världskrig 1981 och -82, och först efteråt förstod man varför sådana som Palme var så aktiva i det där fredsarbetet.

Och muren skulle nog stå för alltid.

I alla vardagsrum stod en brun trälåda som kallades dumburk och innehöll två kanaler.

Och punken kom. Vi fotograferade de unga (herregud de var säkert två år yngre än oss) på Centralen, skrev ännu en artikel och började inte dansa förrän det nästan var över 1982.

Vi lärde folk smita från lumpen.

Folk jobbade mindre. Unga kunde leva på helgarbete och försörja sig på nattvak och sen leva ett friare liv. Och ville man jobba i industrin var det bara att lyfta luren så kunde man nästa dag stå och baka semlor eller bära rör.

ETC var den nya musikrörelsens födokrok i storstaden, vår distribution bestod av bandmedlemmar som jobbade några dar i månaden, men inte mer för då förlorade de sitt kontanta arbetsmarknadsstöd.

Vår distribution var dubbelt så stor som vår redaktion.

Man kunde sjukskriva sig.

Regeringen Fälldin kom samtidigt som ETC, det var en statsminister som vann valet för att han var emot kärnkraft och sen startade han kärnkraftsverk och vann kärnkraftsomröstningen och aldrig har Sverige fått så mycket kärnkraft som efter det.

Man hade mer tid.

Det fanns inga tankesmedjor eller borgerliga lobbyorganisationer, att läsa borgarnas ledarsidor var pinsamt och deras egen röst var Vecko-Journalen som innehöll lite fint skvaller.

Arbetare läste Fib/Aktuellt och Lektyr där artiklar om brottslighet och ekonomiska avslöjanden blandades med pinuppor. Vänsterns män läste dock inte sådana tidningar. Bara hos frisören.

Äldre journalister, alltså de över 30, var en egen liten kår, de kallade sig murvlar och alkoholismen var enorm.

ETC publicerade alla de stora fotograferna, Anders Petersen, Christer Strömholm, Avedon, Penn och alla från Magnum och tidningen fylldes av bildberättande som fanns för sin egen skull.

Nu finns samma bilder på fotografiska museet för pengarnas skull.

ETC:s redaktörer blev pappalediga. Det var väldigt ensamt på den tiden.

Sen kom Libyens ambassad på besök och ville stödja tidningen. Khadaffi hette visst deras nye ledare men hans bok var helt galen. Vi tackade nej till pengarna efter en fika vid konditori Dernis. Det sa ”klick” i telefonen.

Det sa alltid klick i telefonen.

Johan Ehrenberg
Nils Claesson