Bedräglig budget från Borg

Daniel Ankarloo kommenterar regeringens budgetproposition.

Stolt över de starka offentliga finanserna och ett ”utökat reformutrymme”, som bereder väg för ytterligare skattesänkningar för dem med arbete och inkomst, framträdde förra veckan finansminister Anders Borg i riksdag och i media. Hans image som pålitlig rikshushållare med de offentliga finanserna lyckas varken media eller politisk opposition skaka i grunden. Istället riktas fokus på alliansregeringens uppenbara idétorka och de ökande klyftorna i samhället.

Visst påpekar oppositionen och arbetarrörelsens representanter pliktskyldigt att regeringens kamp mot massarbetslösheten går trögt och bygger på förfelade idéer, samt avsaknaden av investeringar i infrastruktur, bostäder och så vidare. Men då man faktiskt i övrigt accepterar de spelregler som den rådande konventionella visdomen i ekonomisk-politiska frågor har fastställt, kan Borg och hans gelikar fortsätta att slå sig för bröstet. ”Kontroll på de offentliga finanserna” sägs instinktivt vara ”god hushållning”.

För den som orienterar sig i sifferunderlaget till budgetpropositionen som finns presenterat i Prop 2010/11:100, bilaga 1, avtecknar sig dock en politik som jag inte kan beskriva som annat än som den allra grövsta misshushållning med offentliga medel. Finansminister Borg planerar de kommande 4 åren för en helt onödig och direkt samhällsfarlig svältkur för landets kommuner och landsting. Detta samtidigt som massarbetslösheten består och staten planerar att amortera av på en offentlig nettoskuld som inte längre finns, bara för att få ner en bruttoskuld, som varken behöver eller ska sjunka i ett läge med 8 procents arbetslöshet, förfallen infrastruktur och en alltmer sargad offentlig välfärdsservice.

Lite siffror: Regeringen räknar med att BNP – våra samlade ekonomiska resurser i samhället – under perioden 2010-2015 kommer att öka med 853 miljarder kronor i löpande priser. År 2015 kommer Sverige, om prognoserna stämmer, alltså vara 853 miljarder kronor rikare än i dag (ej hänsyn tagen till inflation). BNP kommer då att vara 4 154 miljarder kronor.

Prognosen säger också, trots en sänkt skattekvot i förhållande till BNP, att statens skatteinkomster kommer vara 220 miljarder större år 2015 än de var år 2010.

Tittar vi på kommun- och landstingssektorerna kommer inkomsterna även där vara större år 2015 än 2010, men nu endast med 140 miljarder. Sammantaget räknar regeringen med att den offentliga sektorn på inkomstsidan kommer att vara 414 miljarder rikare 2015 än 2010. I löpande priser, obeaktat inflationen, återigen.

Gott så. Och är inte det bra att den offentliga sektorn framöver får mer pengar att röra sig med? Jo, det kan tyckas så. Men det beror ju också på hur dessa extra offentliga resurser utnyttjas. Och då får vi gå över på utgiftssidan.

Och nu blir bilden en helt annan.

Vad gäller hela den offentliga sektorns utgifter räknar regeringen med att de kommer vara 220 miljarder kronor högre 2015 än år 2010. En ökning från 1 686 miljarder till 1 906 miljarder kronor 2015. Men eftersom BNP ökar mycket snabbare i prognosen kommer de offentliga utgifterna i relation till den totala ekonomin att sjunka från dagens 51 procent till 46 procent. En sänkning med 5 procentenheter i förhållande till BNP. Eller, med 2015 års mått, en relativ utgiftsminskning i offentlig sektor (både social service och socialförsäkringar) på drygt 207 miljarder kronor. I relativa offentliga utgiftsminskningar på 5 år, alltså. Som jämförelse kan sägas att den offentliga sektorns utgifter 1979 och 1989 var 60 procent av BNP.

Än mer alarmerande är det att konstatera att utgifterna för den offentliga konsumtionen, som framför allt består av lönekostnader till personalen i vården, skolan, omsorgen och annan offentlig service, enligt budgetpropositionen endast kommer att öka med 136 miljarder 2010-2015. Givet att inflationen inte är medräknad här så är det tveksamt om dessa 136 miljarder extra i offentlig konsumtion om 5 år ens kommer att räcka för att täcka de löpande löneökningar som den redan anställda personalen i offentlig sektor naturligtvis rättmätigt, som alla andra grupper på arbetsmarknaden, ska ha. Än mindre till en utökning av personalen. Som andel av BNP kommer den offentliga konsumtionen vara knappt 25 procent år 2015. 2010 var den drygt 27 procent. Och år 1980 låg den offentliga konsumtionen på 30 procent av BNP.

Vi kan således konstatera att regeringen planerar för att av en ökning av rikets totala inkomster på 853 miljarder kronor kommer endast knappt 16 procent (136 miljarder) gå till en ökning av den offentliga konsumtionen.

Än mer tragiskt är det att se på de offentliga investeringarna. Som ofta framhålls i debatten finns det stora investeringsbehov i eftersatt infrastruktur (tågen och järnvägarna inte minst) och framför allt i miljonprogrammets bostäder. Regeringen prognostiserar att den offentliga sektorns investeringar kommer vara 15 miljarder kronor högre 2015 än vad de är idag. På 5 år kommer det inte ens täcka de ökade kostnaderna för investeringarna. Av en total BNP-ökning de närmaste 5 åren på 853 miljarder kronor kommer endast 1,7 procent gå till ökade offentliga investeringar!

Och än värre är det när man isolerar analysen till statens utgifter och investeringar. Som sagts ovan kommer statens intäkter öka med 220 miljarder kronor till 2015. Av dessa avsätts i prognosen 1 ynka miljard extra om 5 år till statliga investeringar. Det är 0,4 procent av statens ökade inkomstutrymme det. Och 0,1 procent av hela BNP-tillväxten under 5-årsperioden.

Men vänta nu. Om nu den offentliga sektorns inkomster sägs bli 414 miljarder kronor större år 2015 än 2010, men konsumtionsutgifterna i offentlig sektor samtidigt endast ökar med 136 miljarder och de offentliga investeringarna med 15 miljarder – då finns det ju 263 miljarder kronor över. Eller? Var tar de pengarna vägen?

Ja, utgifterna för offentliga transfereringar (pensioner, socialförsäkringar, och ”bidrag”) och subventioner ökar i löpande priser under perioden 2010-2015 med 64 miljarder kronor. Och då är vi nere på 199 miljarder kronor. Och vad används det inkomstutrymmet till? Jo, främst till att amortera av på den offentliga bruttoskulden. Framför allt statsskulden.

Medan regeringen planerar att under 2010-2015 öka den offentliga konsumtionen i löpande priser med cirka 30 miljarder årligen planerar man att under samma period betala av 525 miljarder kronor på den offentliga bruttoskulden. Det motsvarar en avbetalningstakt på 105 miljarder kronor årligen. Borg och hans anhang planerar alltså att satsa 3,5 gånger mer resurser årligen på den offentliga bruttoskulden än på personal, löner och konsumtion i den offentliga sektorn. Och eftersom ökningstakten i offentliga investeringar under perioden bara är 3 miljarder kronor årligen satsar man 35 gånger mer resurser på den offentliga bruttoskulden än på offentliga investeringar. Och det är inte god hushållning med offentliga resurser utan grav misshushållning.

Ja, det är närmast en skandal att i dagsläget ägna offentliga ekonomiska resurser åt att betala av på ”den offentliga skulden”, eftersom den redan i all rimlig mening är avbetalad och vänd till en nettofordran. I min bok Välfärdsmyter förklarar jag begreppen bruttoskuld och nettoskuld/fordran noggrannare, så den intresserade läsaren hänvisas dit. Vi kan dock konstatera att år 2010 var hela den offentliga sektorns nettofordran 712 miljarder kronor, eller motsvarande 21,3 procent av BNP. Det betyder i all enkelhet att statens, kommunernas och landstingens ”finansiella tillgångar” har ett värde som är 712 miljarder större än bruttoskulden. Eller för att förenkla ännu mer: man skulle kunna säga att andra (företag, medborgare, låntagare) är skyldiga staten, kommunerna och landstingen 712 miljarder kronor mer än vad staten, kommunerna och landstingen är skyldig dem. Det är det som menas med att den offentliga sektorn inte har någon skuld utan en ”nettofordran”.

Regeringen planerar för att öka det offentligas nettofordran och finansiella förmögenhet med 519 miljarder kronor ytterligare, så att den år 2015 kommer att vara 1 231 miljarder kronor eller nästan 30 procent av BNP.

Bruttoskulden kommer enligt regeringens prognos år 2015 vara nere på 788 miljarder kronor. 19 procent av BNP det året. Det är inte bara onödigt utan angränsar anorektiskt vansinne. En bruttoskuld varken behöver eller ska nämligen betalas tillbaka. Framför allt inte när man som helhet redan har en nettofordran. Och man behöver inte vara keynesian för att förundras över hur regeringen i ett läge av massarbetslöshet på 8 procent istället för att investera väljer att överspara i staten. Ett översparande som i sin tur kommer leda till att en redan hårt nedskuren och ansträngd offentlig välfärd i kommuner och landsting även under den närmaste perioden kommer att få hänge sig åt den osthyvelsverksamhet av nedskärningar som politiker i nyspråk kallar ”besparingar”. Men ”spara” nu gör man för att kunna investera och öka konsumtionen sedan. Som vi sett är det emellertid inte ökade investeringar och ökad offentlig konsumtion som det ökade offentliga sparandet huvudsakligen går till. Istället planeras för en anorektisk svältkur av kraftiga avbetalningar på en offentlig ”skuld” som endast finns brutto, och inte alls netto.

Ty, samtidigt som framför allt staten ökar på sina finansiella tillgångar med en takt på över 100 miljarder kronor årligen 2010-2015 och samtidigt som statens inkomster kommer vara 220 miljarder större 2015 än 2010 planerar regeringen för att sänka statsbidragen till kommunerna med 1 miljard kronor årligen fram till 2015 då statsbidragen kommer vara 5 miljarder lägre än de var år 2010!

Som jag framhåller i min bok Välfärdsmyter styrs idag diskussionen om välfärden helt av det jag kallar finansieringsproblemet. Idén att vi inför framtiden inte kommer att ha råd att finansiera den offentliga välfärden med skatter och i offentliga monopol, som tidigare. Många på vänsterkanten ägnar sig i sin tur åt att moralisera över att Alliansregeringen sänker skatten istället för att satsa på välfärden. Oftast under förespegling att det har vi inte råd med. Det tragiska är dock inte att det offentliga för tillfället tar ut för låga skatter för att finansiera den offentliga välfärden. Det finns rent faktiskt inga som helst finansiella argument för tillfället för att höja skatterna – även om det kan finnas många fördelningsmässiga för att öka progressiviteten i skatteuttaget. Det mest uppseendeväckande är den anorektiska misshushållning med resurser som finansminister Borg ägnar sig åt när han inte använder de skattepengar, som han trots allt tar in, för att genom staten investera, eller genom ökade statsbidrag underlätta för kommuner och landsting att utöka och expandera de nödvändiga välfärdsverksamheter som genom en 25-årig långsamt malande svältkur nu drivs på bristningsgränsen. Kommunpolitiker och administratörer tvingas samtidigt som de finansiella tillgångarna i staten ökar explosionsartat – under balanskravet i budgeten – till fortsatta nedskärningar i den offentliga välfärden. Det är ett oaptitligt skådespel.

Det finns många hål att fylla i välfärden, i skolan, i infrastrukturen. Men Borg fyller i stället i ett hål som inte finns – i ”statsskulden”. Ivrigt påhejad av media och en ekonomisk-politisk visdom av – som Wigforss en gång framhöll – ”dårhusmässigt slag”. Att hylla Borg för ”kontroll på statsfinanserna” är som att hylla en anorektiker på svältkur för att ”ha kontroll på kalorierna”.

Daniel Ankarloo, fil dr i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete med inriktning i socialpolitik