Analys: 9 000 miljarder skäl till att de ansvariga bör avgå

9 000 miljarder kronor. Tio gånger Sveriges statsbudget. Så mycket beräknas EU-länderna gå miste om varje år till följd av skatteflykt. Pengar som skulle behövas till välfärd, satsningar på jobb och infrastruktur, och till fattigdomsbekämpning. Nu går de istället till storföretag och rika personer.

Eller går och går – de väljer att stoppa pengarna i egen ficka istället för att betala den skatt som normalt ska betalas på vinster och inkomster, en valfrihet som varken tillkommer folkmajoriteten eller merparten av företagen.

När man dessutom undviker skatt på vinster som görs på skattefinansierade välfärdstjänster och byggprojekt blir det förstås dubbelfel.

Just det senare är fallet i Uppdrag Gransknings ”Den stora skattjakten”, där konsortiet Swedish Hospital Partners (SHP), som fått 52 miljarder skattekronor för att bygga Nya Karolinska, tas på bar gärning med byxorna vid fotknölarna.

Genom räntesnurror har den ena delägaren – brittiska Innisfree – minskat SHP:s beskattningsbara vinst i Sverige och flyttat pengar till Luxemburg, där man skattat närmare noll. Detta tack vare avancerade upplägg som designats av konsult- och revisionsjätten PwC och godkänts av skatteverket i Luxemburg.

Avslöjandet är ett resultat av ”Luxemburg Leaks”, där en visselblåsare läckt 28 000 sidor hemliga avtal mellan PwC och myndigheterna i Luxemburg. SHP är bara ett av 340 utländska och svenska storbolag som avslöjas. Andra bovar i dramat är de riskkapitalbolag som tjänat miljarder på svensk välfärd – något som varit känt sedan tidigare. Även de har använt sig av räntesnurror för att slippa skatt.

Att storhertigdömet fungerar som nav i skatteflyktsmaskinen är ingen nyhet, men nu får vi för första gången insyn i själva motorrummet, mekanikens beståndsdelar.

Och frågan som infinner sig är vem som bär huvudansvaret.

För egentligen haltar maskinliknelsen. Skatteflykten sker nämligen inte per automatik. Förutom en vilja att smita från skatten måste det finnas någon som vill hjälpa till. Och någon som tittar bort. En rad beslut ska fattas längs vägen. Koncept säljas in. Händer skakas. Avtal skrivas. Pengar tjänas. Och lögner uttalas.

Skatteflyktens arkitekter – de som konstruerar uppläggen och säljer dem till storföretag och förmöget folk – är samma konsult- och revisionsfirmor som synar företagens räkenskaper, och som därmed ska stå som garant för att näringslivet inte fipplar med siffrorna. De fyra största, ”The big four”, heter PwC , KPMG, EY och Deloitte.

Avancerad skatteplanering är en enorm inkomstkälla för jättarna, och skulle skattelagstiftningen göras enhetlig världen över, luckor täppas till och skatteparadisen öppnas upp eller stängas igen skulle deras omsättning minska drastiskt.

I undervegetationen återfinns advokatfirmor och skatterådgivare som lotsar skattesmitarna genom uppläggen, samt brevlådeföretag i Luxemburg och i andra skatteparadis som mot en avgift sköter papperen åt tusentals smitarbolag.

För att inte tala om storbankerna, som står för transaktioner och andra tjänster. Och sist men inte minst de politiker och myndigheter som låter allt hända, som ser fördelarna i att blunda. Och som dessutom erbjuder skydd i form av sekretess.

Vem som är ytterst ansvarig för den skatteflykt som pågår bakom ryggen på Europas medborgare går kanske inte att avgöra. Men om någon ska pekas ut just i Luxemburgfallet är det rimligen Jean Claude Juncker, landets premiärminister 1995-2013 och ”a friend of big money” som han beskrivs i Uppdrag Granskning.

Denna man har nyss valts till EU-kommissionens ordförande, och har med stora ord lovat att göra sitt yttersta för att få Europas ekonomi på fötter.

Kanske ordförandens första åtgärd borde vara att ta sitt ansvar. Och avgå.