"Jag springer, torkar tårarna"

Det har gått tio år sedan Göteborgs innerstad blev skådeplats för de allvarligaste upploppen i modern tid – de så kallade Göteborgskravallerna. ­Studenten Christina Hansen berättar om sina upp­levelser och hur händelserna påverkat henne som människa.

Motstånd. Jag har tagit tåget till Göteborg. Solen skiner. Sitter på gräset och väntar på Lena. Journalister överallt, bakom mig filmar SVT. EU-toppmötet börjar imorgon, det är den 13 juni, och det enda jag kan tänka på är att jag vill sova. Sommarlov. Jag är 17. Lena ringer från Vasastan, från en debatt med Göran Persson. Det är lång kö, lång väntan.

Dagen därpå vaknar vi sent, tar spårvagnen till Hvitfeldtska. Bilfria vägar. Fler demonstranter anländer. En civilpolis i palestinasjal pekas ut åt mig. Jasså, så ser de ut. Polisen närmar sig, och vi sticker därifrån. Lena drar hem en sväng. Men Bush då, frågar jag, säger att jag gärna vill moona för honom. Går dit ensam men är ändå bland tusentals andra. Jag visar inte ens halva rumpan, skämdes nog. Allt gick så snabbt. Fan. Ur demonstrationståget avviker en skara för att stödja de inspärrade på Hvitfeldtska. Vi bildar kedjor. Fem hästar travar in i oss och vi skingras. Panik. Jag duckar för stenar, vet inte från vilket håll de kommer, eller åt vilket håll jag ska. Jag står stilla på en gräskulle. En polishjälm rullar ut framför mig och efter den en polis med en ung kille ovanpå. Snett bakom mig springer en annan man fram, höjer en glasflaska och slår den i polisens huvud. Tunnhårig skalle, och blodet tränger fram. Fotografen bredvid mig tar en bild. Jag springer, torkar tårarna. I en stad som inte är min, bland folk jag inte känner. Springer kanske åt fel håll, men bort vill jag.

Nästa morgon. Långa tal på Götaplatsen, växlande molnighet. Folkmassan börjar röra på sig men stoppas. Jag får slag av en polissköld. Flera gånger tror jag, eller så är det hon bredvid mig som får det. Efter det minns jag inte mycket mer. Sitter plötsligt på trappan, med utsikt över avenyn. Hästar, hjälmar, masker och hundar. Poliser plockar upp stenarna. Kastar. De ser tunga ut. Jag hade inte orkat tänker jag. Himlen färgas av mörk rök.

Senare samma eftermiddag omringas jag, Lena och Martin och ett hundratal andra. Tvingas sitta på en bro i flera timmar. Ska vi hoppa? Jag har kamera och vill inte bli blöt. Jag bränner ansiktet i solen. Tre tomma bussar anländer. En polis tar Lena, jag ser inte vart de för henne. En annan tar tag i mig, tar på mig, mina fickor, öppnar väskan, säger ”Stick härifrån, vi vill inte se dig mer. Ta nästa tåg, lämna Göteborg. Du får inte demonstrera mer, kom inte tillbaka”. Martin leds in i bussen.

Fest på Vasaplatsen. En grupp nazister dyker upp och det blir slagsmål, sedan tar de skydd bakom polisen. Vi dansar på gräset. Tänker på Martin som sitter anhållen. Polisen omringar, kommer närmare. Vi skingras, springer åt olika håll. Vi hör skott, men är inte säkra. Jo, någon har blivit skjuten.

På tåget hem är jag för trött för att sova. Ögonen svider. I samma kupé sitter en mor och hennes dotter. Flickan har ett block, ritar träd och en sol. De vet inte vad jag har sett. De vet inte vad jag tänker, att samhället inte längre är vad det varit för mig fram till dess. Hon ser ut att vara tre år gammal. Vad kommer hon att se om femton år? Mamman läser kvällstidningen. Hon tycker att det som skett är hemskt, hon tittar på mig. Jag nickar men säger inget. Hon var inte där.

Juni 2011. Jag läser tidningen. Tvångsutvisningarna ökar. Migrationsverket använder Bamse för en informationskampanj, en berättelse med lyckligt slut: asylsökande har det bättre i sina hemländer. Men mest är det reklam.

Att satsa på mitt eget självförverkligande garanterar lycka. Genom materiellt ägande och förmögenhet. Konsumera och var glad (och tyst). Var nyttig. Samhörighet och ömsesidighet då? Lätt att skita i det, jag kan ju leva gott på andras bekostnad. ”Stick härifrån”, sa polisen. ”Du får inte komma tillbaka”.

Upplevelserna från Göteborg fick mig att förändra min syn på våld och motstånd. Inte minst på grund av medias framställningar. Artiklarna kom att handla om stenkastning, medan de politiska motiven bakom aktionerna inte gavs betydelse. Polisen använde extremt våld, begick tjänstefel, ingrep och anhöll på falska grunder – som omringandet av Hvitfeldtska gymnasiet – medan medierna fick alla som inte var där att tycka synd om poliserna som tvingades ingripa mot ”våldsglada och opolitiska” aktivister. Vi reducerades. Propaganda­instrument finns även i demokratier men de är inte lika uppenbara som i diktaturer. Åtalade poliser friades. Händelserna fick mig att konfrontera mina egna föreställningar om demokrati och ordningsmakt, och insåg att rättsväsendet använde samma lagar som upprätthåller de orättvisor och strukturella ojämlikheter som vi demonstrerade emot.

I mitt jobb intervjuar jag danskar med invandrarbakgrund som tvingats flytta till Sverige på grund av det danska främlingsfientliga rättssystemet. I Danmark har rasismen blivit rumsren. En jämförelse mellan de båda länderna visar tydligt att moral är ett relativt samhällsfenomen. Sverige är tvärtom ett felfritt folkstyre som värnar om allas lika rätt och möjligheter. Det vill vi gärna tro. Jag läser tidningen idag, den bilden är falsk. Om politiken och moralnormen i samhället upprätthåller och stärker diskriminerande strukturer krävs protester: aktivt motstånd och utomparlamentarisk organisering. Det finns inte ett rätt sätt, utan flera. Beroende på situationen. På sammanhang, på rådande strukturer. Att stödja människor vars möjligheter till frihet och rättvisa är begränsade är att ta medmänskligt ansvar.

Egna erfarenheter visar att det grövsta våldet genom åren har varit polisens, men det värsta sker inte på gatan, utan det är våldet som inte syns. Liksom propaganda finns också förtryckarmekanismer i demokratier. För mig är motstånd därför inte en fråga om våld eller ickevåld. För våldet finns redan. Om lagliga sätt att protestera visar sig vara otillräckliga kan ickelegala metoder vara nödvändiga.

Jag vill tacka dem som för tio år sedan stod kvar när jag själv sprang iväg. Många av dem häktades och dömdes. De riskerade ett bekvämt liv för att påminna oss andra om maktmissbruk och förtryck i samhället.

Christina Hansen, bor i Malmö. Där arbetar hon som forskningsassistent och studerar heltid.