"Ett socialliberalt medelklassparti"

Miljöpartiet är inte alternativet för vänstermänniskor eller queer­feminister skriver Alexander Alvina Chamberland.

2009 gav serietecknaren Liv Strömqvist ut kalendern ”Tolv Tröttsamma Typer”. På plats åtta återfanns ”Medelklassiga Miljöpartister”. Miljöpartiet beskrevs som ett parti som snackar genus på en ytlig nivå, hellre pratar om småföretagarpolitik än klassfrågor och fäller tårar över att Lars Ohly är helt emot säljandet av statliga bolag.

Det förvånar mig att många som anser sig vara vänster röstar på Miljöpartiet. Enligt mig är det inte ett legitimt alternativ för oss som har en vänster-maktanalys. Liberaler kan däremot absolut ha sin ideologiska hemvist hos MP.

Miljöpartiets valberedning har föreslagit Åsa Romson och Gustav Fridolin som nya språkrör. På många sätt har jag respekt för Åsa Romson. Hon är en stark profil inom miljö- och globala frågor. Även om valet av henne inte innebär en radikal kursändring för partiet så är hon nog mer vänster än den tidigare språkrörsfavoriten Mikaela Valtersson, som vurmat om även vinstdrivande friskolor, trots att de bidrar till ökad segregering, elitism och klassism. Gustav Fridolin har tidigare ansetts stå en bit till vänster. Den 18:e januari skrev dock Fridolin på DN Debatt och uttryckte att MP bör inta mitten i den svenska politiken. Han lyfte dessutom fram liberalen Karl Staaf som sin förebild, samt en annan liberal, Erik Gustaf Grejer, som ytterligare en inspiratör.

Jag kan inte med ord beskriva hur irriterande jag tycker det är med killar som systematiskt lyfter fram andra män som sina förebilder. Jag kan inte heller beskriva hur obegripligt det är att någon lyfter fram två historiska liberaler som förebilder när det var dåtidens (och nutidens) arbetarrörelse, feministiska rörelse och anarkistiska rörelse som organiserade marginaliserade grupper som kämpade kollektivt för sina rättigheter. Är verkligen MP ett parti med solidaritet som sitt ideologiska ledord?

Vid förra sekelskiftet levde många politiska ikoner som varken var liberaler eller vita heterosexuella män. Jag tänker exempelvis på anarkisterna Emma Goldman och Voltairine de Cleyre, samt socialisten Rosa Luxemburg. Tre aktivister och teoretiker som hade ett tydligt feministiskt perspektiv, ett tydligt klassperspektiv och som riskerade sina liv för kampen. Vad Fridolin tycker om dessa tre ikoner vet jag inte. Hans syn på det tidiga 1900-talets klasskamp och arbetarrörelse i allmänhet är dock svår att missa i följande citat från hans DN Debatt-artikel: ”Vid förra sekelskiftet fick Staaffs mittenalternativ, formade runt idéer om människans frihet och värdighet, se sig besegrade av den organisering som växte ur klasstillhörigheten. I dag är läget annorlunda.”

När Miljöpartiet lyfter frågor om ekonomiska orättvisor använder de sällan ordet klass, vilket antyder att de har en socialliberal förståelse av problemet. Om de hade haft en vänsterpolitisk förståelse skulle de ha lyft fram att det finns en konflikt mellan olika klasser. De hade också, likt den franska filosofen Pierre Bourdieu, lyft fram klass som en bred maktfråga som handlar om kultur, symboler och sociala koder lika mycket som ekonomiska orättvisor.

Miljöpartiet firade dessutom 1 maj genom att ställa sig positiva till skatteavdrag på hushållsnära tjänster! Ropen skalla pigavdrag åt alla! Veckan innan berättade Gustav Fridolin att han ville slopa kravet på sex timmars arbetsdag. Det finns så många nya arbetarpartier att en inte vet hur en ska hålla reda på dem.

Miljöpartiets maktanalys sträcker sig inte längre än att de lika gärna samarbetar med Svenskt Näringsliv som med fackföreningarna. Precis som många liberaler pratar Miljöpartiet gärna om antidiskriminering, men när det talas om ett klasslöst samhälle blir det plötsligt tyst. Ekonomiska klyftor accepteras så länge de inte är groteska. Miljöpartiet har aldrig uttryckt en vision om ett klasslöst samhälle – inte heller vill de avskaffa kapitalismen. Personligen skulle jag vilja se en politik för lika lön för alla. Vem har rätten att värdera ett jobb som viktigare än ett annat? Läkaren är beroende av undersköterskan är beroende av förskoleläraren är beroende av arkitekten och så vidare. Vi borde betala alla lika mycket för varje arbetad – eller studerad – timme.

Inte heller inom queer och feminism imponerar Miljöpartiet. De vill införa en reform som heter ”barntid”. Förslaget utgör ett vårdnadsbidrag light som förmodligen kommer leda till att betydligt fler kvinnor än män med barn kommer att gå ned till deltidsarbete. När MP skulle profilera sig inom våldtäktsfrågan 2007 skrev riksdagsledamoten Esabelle Dingizian och språkröret Peter Eriksson artiklar i bland annat Expressen där de skanderade att våldtäkt förstör ens liv. Det är en formulering som får en våldtäktsöverlevare som mig att se rött. Det är också en antifeministisk formulering som stryper våldtagnas möjligheter till makt över våra egna liv.

På queerområdet har MP prioriterat homoäktenskap. All kärlek är bra kärlek är partiets favoritslagord. Det låter kanske bra. I min värld innebär dock queerpolitik ett radikalt ifrågasättande av den monogama tvåsamhetsnormen och äktenskapet som institution, samt en kritik av makten som finns i den normativa tvåsamhetsheterokärleken och dess effekter på patriarkatet och heteronormen. ”All kärlek är bra kärlek” är blasé och ifrågasätter inte dem som har makt.

Och hur kan ett parti som skrivit in queer i sitt partiprogram fastställa att de två språkrören måste vara en man och en kvinna? Queer­teorin utgår ju just från ett kritiserande av tvåköns­modellen. Jag, som identifierat mig som gender­queer sedan två år tillbaka, skulle alltså inte ens på pappret kunna bli språkrör för Miljö­partiet.

Dessutom är det Vänsterpartiet och inte MP som börjat lyfta frågan om införandet av en tredje könskategori.

Internt inom Miljöpartiet snackas det ofta skit om företrädare som inte följer slätstrukna utseendekoder. Peter Eriksson skrev till och med ett brev 2005 där han skällde ut mp-medlemmar som hade norm­brytande klädstilar och utseenden. MP köper maktens språk och symboler med hull och hår. Det liknar en del homo­sexuella som gör allt för att anpassa sig efter heteronormen och visa att ”vi är precis som er heteros”, samtidigt som de osolidariskt nedvärderar mer normbrytande queers, för att vi ”give gay people a bad name”.

Detta är att anpassa sig efter systemet, inte att vara systemkritisk. För attribut och symboler är inte politiskt obetydliga. Tvärtom är de i allra högsta grad kopplade till rådande normer och strukturer kring klass, heteronormativitet och överordnade maskulinitetsideal.

Miljöpartiet har blivit slätstrukna och gråa och borde byta namn till Det social­liberala medelklasspartiet/De normbundna. Respektabilitet prioriteras framför systemkritik. Det Nya Miljöpartiet fungerar mer eller mindre som en PR-byrå, precis som större delen av den partipolitiska sfären med de Nya Moderaterna i spetsen. Partipolitiken befinner sig långt ifrån den breda aktivismen som bedrivs idag.

När jag lämnade Miljöpartiet var det till förmån för den anarkistiska och queerfeministiska rörelsen på vänsterkanten. I de två senaste valen har jag röstat på Vänsterpartiet och FI. Jag röstar fortfarande, trots min anarkistiska ideologi, eftersom det är ett medelklassprivilegium att låta bli. Medelklassen går inte under på grund av alliansregeringens nedskärningar och privatiseringar, men det finns många andra som gör det.

Samtidigt inser jag att parlamentarism och den representativa demokratin består av väldigt mycket representation och väldigt lite demokrati. Som anarkist vill jag istället se ett samhälle där politik skapas av oss alla. Där beslut tas av oss alla. Där vi inte ger politiker makten att skapa reformer åt oss och bestämma över våra huvuden till nästa val om fyra år då deras PR-maskineri sätter igång igen med samma tröttsamma budskap: Rösta på oss, vi fixar det!

Nej, det är dags att vi slutar låta politiker representera oss. Vi kan representera oss själva och jag tror på ett framtida samhälle bortom såväl kapitalism som parlamentarism. Ett samhälle som vi beslutar om kollektivt, med solidaritet som drivkraften. Ett samhälle som inte baseras på liberala grundstenar som pengar och den privata äganderätten. Ett klasslöst samhälle, utan gränser och nationer, samt utan hierarkier baserade på kön, ”ras”/etnicitet, könsuttryck, sexualitet, ålder, funktion med mera.

Kanske låter det här svårt att uppnå. Och visst, vägen till förändring är inte enkel, eftersom världen och verkligheten är komplex. Samtidigt är det här egentligen den enda rimliga visionen. Det är en vision väl värd att kämpa för. Och slutligen: En vision som består av värderingar som borde vara självklara är självklart möjlig att uppnå.

Alexander Alvina Chamberland var språkrör för Grön Ungdom, Miljöpartiets ungdomsförbund, 2005–2008 och skriver just nu på sin fil. kand-uppsats i genusvetenskap. Chamberland är även skribent, performance-konstnär och aktivist på den queerfeministiska och anarkistiska vänsterkanten.