Elias har slutat gnälla

MUSIK Med intensiva blå ögon tittar sångaren Elias Åkesson på mig från ett skumbad med rosor. Han har all rätt att ta igen sig. Det senaste året har varit fartfyllt med spelningar i bland annat Japan och Tyskland. Elias & the Wizzkids har gett ut en manlig kalender och det nya albumet ”Just Do It” släpptes i början av mars. 

När jag träffar sångaren på ett café i Stockholm har bandet precis inlett en Sverigeturné. Elias hälsar glatt på cafépersonalen och berättar om när han skulle vara romantisk och kissa sin tjejs namn i snön – men kisset räckte bara till Ann – vilket råkar vara namnet på hon i kassan.

Elias kommer från Falun precis som resten av bandet. Innan bandmedlemmarna adderades till konstellationen spelade Elias, då kallad Elias One man band, alla instrument själv. Trummor med fötterna, gitarr, munspel och sång. 2004 tröttnade han. Inför en spelning på Debaser i Stockholm slog han sig ihop med några bekanta – och ta dah; Elias & The Wizzkids var fött.

– Som oetablerad artist är det svårt att tränga igenom ensam på stimmiga klubbar så då tog jag med Daniel och Jon.

Senare hoppade Pär in på orgel/keyboard och nu ligger de alla fyra och flyter i skumbad fulla med rosor – i lådor under Elias säng i Midsommarkransen i Stockholm.

Elias & the Wizzkids ligger på det lilla indiebolaget Hybris och lagret med skivor har han hemma.

– Jag kan ibland uppleva att vi har ett popklimat i Sverige där det är inflation. Det finns så otroligt många musiker att det är svårt att ta sig själv som musiker på allvar. På något sätt är det underförstått att vi inte kommer att kunna leva på det här. Hälften av Sveriges musiker river biljetter på SF:s biografer.

Gillar att ha ett kneg
Själv tycker han att han har hittat en bra balans.

– Jag gillar att ha ett kneg att gå till. Det ger ett slags ramverk i tillvaron. Hade jag bara haft det hade tillvaron varit lite enformig och grå. Men nu kan jag varje gång jag skrivit en låt fantisera kring hur det skulle kännas att framföra den för en stor publik i München. Hela tiden väntar potentiella äventyr runt hörnet. Det ger ett skimmer över livet.

Gullig, charmig, finurlig, rolig, trevlig. Det är ord som Elias gång på gång får läsa i intervjuer om honom, och som gjort honom extra trött på att allt prompt ska delas in i fack.

– Om man som man inte tar sig själv på dödligt allvar, som typ Lars Norén, så är det svårt att få någon att göra det. Jag är inte är macho och jag har självdistans. Läser man intervjuer och recensioner av oss så är alltid något av gullig-orden med – som en komplimang och förolämpning på samma gång. Ofta sjunger jag om något jobbigt, men för att det inte ska bli så jävla magstarkt och pretto ger jag det komiska undertoner.

Mjuka och rosenbadande
Skivan innehåller bilder på bandet som machomän, karlakarlar med kamphundar, blåställ, vid grillen och på motorcykeln, men på omslagsbilden är killarna mjuka, välgroomade och rosenbadande.

– Man kan se bilderna lite som ett Kejsarens nya kläder-test. Tror man att man förstår vad vi vill kommunicera så är man förmodligen lämplig publik till oss. Tycker man att det är töntigt eller konstigt så kanske man ska ägna sig åt annan musik. Vi hade kunnat göra det lätt för oss – tagit på oss skinnjackorna och solglasögonen och låtit oss fotas mot en urban grafittivägg och lanserat oss som ett rockband. Då knyter man an till historien och blir ett McDonalds-band som folk känner igen. Men vi är inte det bandet. Genom att klä ut oss till ”riktiga män” visar vi att vi inte är det. Det är lite som cross drag. Men det är svårt att kommunicera den abstrakta idén utan att det låter som en töntig a-kurs i genusvetenskap och där vill vi inte hamna.

Recensionerna av albumet har varit blandade. I Metro fick Just Do It en etta, i Västerbottens dagblad och Dalarnas tidningar hyllades den.

– Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag är glad att det inte är som förra skivan som alla tyckte var rätt bra. ”Det här är trevligt.” Där vill jag inte hamna. När jag såg att vi fått en etta i Metro tänkte jag ”hur kan de missförstå det här lilla mästerverket?” Och utgick från att recensenten blivit provocerad på något sätt. Rockmusiker är riktiga män, alternativt så sätter de på sig fjäderboa och lackskor och blir Bowie. Vi utforskar gränslandet däremellan, en gråzon som folk har svårt att placera i fack.

Debutskivan A Little Mess beskriver Elias som lite gnällig, en skiva om den stora postgymnasiala skräcken – ”jag kommer aldrig att få något jobb”.

– Den skräcken har mattats av. När jag summerar ihop texterna till ”Just Do it” slår det mig att det mesta handlar om möten och längtan efter verkliga möten.

Ytliga bekantskaper
Elias träffar mycket folk, men det blir mest ytliga bekantskaper.

– Med sina vänner kommunicerar man via sms och Facebook, komprimerade budskap som ofta är öppna för alla att se. Det genererar en längtan efter verkliga möten, IRL, away from keyboard. Det finns minst fyra kända låtar som heter Stormy Weather och de handlar alla om att söka skydd. Det är kanske lite olägligt nu i tider av naturkatastrofer, men jag kan verkligen romantisera bilden av en katastrof som får människor att tvingas hjälpa varandra.

Efter förra skivan har Elias tröttnat på gnället. Nu får det vara nog. Nu gäller det att göra det man vill göra, precis som skivans titel signalerar.

– Man är kanske trött på den borgerliga regeringen som säljer ut allmännyttan och anpassar sig efter en havererad frisläppt marknad som löper amok. Jag har fått nog och jag ska inte sitta hemma och gnälla. Just do it.

Sofia Lundgren
sofia.lundgren@etc.se

FAKTA: Elias & the wizzkids

Elias Åkesson – sång och gitarr
Jon Lennblad – bas
Pär Säthil – keyboards
Daniel Vegerfors – trummor

Aktuellt: Albumet Just Do It släpptes den 3 mars. Bandet är just nu ute på turné och besöker Jönköping (12/3), Uppsala (17/3), Stockholm (18/3) Eskilstuna (19/3) Linköping (25/3), Östersund (25/3) och Umeå (27/3)
Framtiden: Jag är redan igång med ett nytt projekt, eventuellt blir det på svenska. Tyvärr är det ju redan lite av en trend att lägga om till svenska. Jag tycker alltid att det är sådär med trender – man kommer plötsligt på att det är snyggt att stoppa in byxorna i strumporna. Sedan tittar man upp och märker att alla har stoppat in byxorna i strumporna. Men var det inte jag som kom på det här? Eller?
Manskalendern: När vi tog bilderna till skivomslaget så blev det en massa snygga bilder över. Vi tänkte ”de är alldeles för fina för att inte göra någonting med”. Sen lade någon fram att vi skulle göra en manskalender. ”Nej, det kan vi väl inte göra?” Jodå, just do it. Och där fick skivan sitt namn också. Kalendern gjordes med Pär Kjellén och Olle Kirchmeier och säljs på Pet Sounds.
Revolution: Det känns hela tiden som att vi förvirrar folk. Vi har en föreställning om vad Elias & the Wizzkids är och den är vi trotsiga mot. När jag var ett one man band och spelade fem instrument samtidigt tyckte folk att det var det en unik grej. När vi blev ett band blev vi bara ett band bland andra band. Men min känsla var att jag revolterade mot bilden av mig som en cirkusartist med fem instrument.
Omslaget: Skivan är glossy, vi är indie och bilderna ser ut som en reklamkampanj. Istället för att ta en äkta bild på vilka vi är kan vi ta en bild på vilka vi inte är vilket också säger någonting om oss.