Sjuka människors situation

Inspirerad av den insändare Rune Blixt hade införd den 24/2, vill jag tillföra mina åsikter i samtalen, debatten och diskussionerna kring sjuka människors situation i landet Sverige i dag.

Jag vill börja med en uppmaning till våra politiker i beslutsfattande ställningar: Ta beslut som går ut på att låta alla människor i vårt land ha samma värde. Omyndigförklara mig inte om jag blir sjuk. Ge mig möjlighet att söka den hjälp jag tror skulle gagna mig och på så sätt låt mig ta större ansvar för mitt tillfrisknande. Jag är helt och hållet övertygad om att detta också skulle gagna vårt samhälle i ekonomi mätt. Fler människor som idag är sjuka skulle ha större möjlighet att bli friska, eller i varje fall bli friskare. En övervägande del av dessa människor skulle utifrån sina egna möjligheter och en kropp i mer balans, kunna bli produktiva igen. Stress och sjukdomar skulle minska i vårt samhälle. Människorna i vårt land skulle kort sagt bli lyckligare. Det vore en logisk utveckling.

Vi läser och hör en massa åsikter om begreppet att vara sjuk. Människor har intyg från legitimerade, och därmed godkända, läkare att de inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande på grund av den ena eller andra orsaken. Läkarna ifrågasätts, deras intyg likaså, men allra mest ifrågasätts de som intygen handlar om, de som är sjuka.

Och vad är då sjukdom? Hur är man när man är sjuk? Svaren är uppenbarligen inte självklara. Ja, enligt min egen självupplevda erfarenhet, och många med mig, är sjukdom en kropp och ett psyke i obalans. Obalansens ursprung kan vara många och kan ofta spåras långt tillbaka i tiden. Många av oss som nu är sjuka, har haft en barndom som är orsaken till att obalansen har uppkommit. En uppväxt i en mer eller mindre dysfunktionell miljö. När sedan vuxenlivet ger oss törnar, eller vi hamnar i för svåra stressituationer, gör sig obalansen tydlig genom symptom av olika slag. Symptom som vi ofta inte har lärt oss att lyssna på, utan ignorera. Symptomen blir starkare och vi söker oss till läkare. Där blir vi ofta bekräftade i att vi inte ska lyssna till bakomliggande orsaker, utan endast ta hand om symptomen. Vi söker oss vidare till så kallade specialister, men får samma svar. Vi får rådet att ta symptomlindrande mediciner. Obalansen är kvar och blir nu inte sällan kraftigare – allt i logikens tecken. Kroppen och psyket, och naturen för den delen, strävar alltid efter balans och reagerar när det råder obalans. Så, när obalansen blir starkare, blir symptomen starkare. Och med detta följer inte sällan en uppgivenhet hos den drabbade människan, man tappar all kraft och känner vanmakt.

Nu behöver man inte ha haft en otrygg barndom för att hamna i obalans och bli sjuk. Har man tillräckligt svaga länkar i sin genuppsättning, klarar man i längden inte att stå emot den stress som är allerstädes närvarande i dagens samhälle. Eller också drabbas man av någon olycka, eller av någon annan tragisk händelse som gör att kroppens finstämda system hamnar i obalans. Mäktar man inte med att handskas med detta, bryter symptomen ut. Och där sätter livet inga gränser. Den drabbade kan vara snickare, butiksbiträde eller psykolog, såväl som läkare, statsminister eller socialförsäkringsminister. Men har den drabbade pengar, står det fritt att söka den vård vederbörande önskar, vare sig det är privat vård eller alternativa behandlingsformer. Då blir olikheten, ojämlikheten och valofriheten tydlig. Har man den ekonomiska möjligheten att medvetet söka valfri vård, blir resultatet dessutom sannolikt bättre än utan denna möjlighet.

Obalansen manifesterar sig ofta i kroppen där vi har en nedärvd svag länk, också logiskt. Då kallar man sjukdomen ärftlig. Och inte sällan, som i mitt fall, får vi av läkare veta att det inte går att bota, sjukdomen är så kallat kronisk. Vi måste lära oss att leva med symptomen och ta symptomlindrande mediciner, inklusive de bieffekter de ofta har. Fullproppade med dessa mediciner bör vi helst kunna arbeta och göra rätt för oss. Eller kanske man ställs inför frågeställningen att operera bort den del av kroppen där obalansen har manifesterat sig. Båda alternativen är logiska i en sjukvård (sjuk vård) som inte kan/vill se bakomliggande orsaker till sjukdom, utan som mer och mer är inriktad på symptombekämpning. Vill man inte finna sig i symptombekämpning utan tror att lösningen är en annan, är man en besvärlig och svår patient.

Obalansen, oavsett vilka uttryck den tar sig, sliter på en, man blir trött och energifattig. Det en människa i en sådan situation behöver är inte att bli ifrågasatt, utan att få hjälp, adekvat hjälp att så långt det är möjligt komma till rätta med obalansen som råder i kroppen. Inte för att kunna arbeta, utan för att få ett friskare liv. Om inte läkare och sjukvård kan erbjuda detta, bör människan ha möjlighet att söka denna hjälp någon annanstans. Det finns idag i denna värld många mycket seriösa personer med långa utbildningar och tillika erfarenhet av att hjälpa människor i obalans, inom det man kallar alternativ medicin. Jag tänker då på personer med mångåriga studier inom områden som exempelvis akupunktur, osteopati, homeopati, Alexanderteknik och kinesisk, ayurvedisk och antroposofisk medicin. Men, de är ofta alltför otillgängliga för många sjuka. Varför? Jo, för att det dels är fråga om dyra behandlingar, eftersom dessa alternativa läkare (som jag anser de alla också borde få kallas, därför att de ofta hjälper människor att just läka) inte är subventionerade, det vill säga godkända, och på grund av detta, för att kunna försörja sig, måste ta ut en denna synpunkt skälig avgift för sin behandling. Någon enstaka grupp av dessa läkare har fått statliga studiemedel till sin utbildning, men de flesta har fått ta privata medel eller banklån för att bekosta sina studier. Men också dels för att den sjuka människan i många fall inte känner till dessa alternativa läkares existens, eller i vart fall inte vilken kompetens de har. Denna information måste man själv söka och kanske har det inte varit aktuellt eller angeläget förrän man finner sig själv vara sjuk och då, ja då orkar man kanske inte söka alternativ. Detta är ett sjukt system, ja ordvalet är medvetet. En människa som är i obalans och genom detta får symptom i form av sjukdom, måste som myndig och fri ha enkel tillgång till och ekonomisk möjlighet att söka sig till den behandling vederbörande vill och inte tvingas vara hänvisad till en vård som kanske säger att den inte kan bota henne. Man kan vara hänvisad till sjukvården i ett första skede, men kan denna inte bota och hjälpa människan borde i rimlighetens namn de kunna hänvisa vidare till kollegor inom alternativmedicin. Kan det röra sig om prestige, på sjuka människors bekostnad…? Och i så fall, hur sjukt får samhället vara?

Till sist, eftersom jag har bott i Danmark ett antal år fanns möjligheten för mig att söka dansk förtidspension. Och se där, i Danmark beviljades min ansökan utifrån mina läkarintyg och egen beskrivning av min situation och sjukdom. Men icke i Sverige. Är det då konstigt att vi ser på vårt grannland som ett gemytligt, vänligt och dejligt land, när till och med myndigheter befolkas av människor…

Nike, en anonym men tänkande människa