Ödesval för Iraks kvinnor

På söndag ska 19 miljoner irakier rösta. Men den försämrade situationen för landets kvinnor är det få som behagar diskutera. Men en grupp kvinnor kandiderar till parlamentet. De gör det trots trakasserier och mordhot. De gör det för att de har fått nog.

Irakiska kvinnors fri- och rättigheter har sett mycket olika ut under senare hälften av 1900-­talet. Saddam Hussein stod för ett skräckvälde, men samtidigt lät han kvinnor utbilda sig och drev igenom reformer som garanterade kvinnor rösträtt och möjlighet att kandidera till politiska ämbeten. Sedan kom Gulfkriget, och därefter följde stränga FN-sanktioner, som slog hårt mot det civila samhället – kvinnorna, det vill säg. Hussein bevakade sin position genom att söka extremistiska grupperingars lojalitet. I utbyte offrade han kvinnorna. Till exempel utfärdades ett presidentdekret 1990 som beviljar immunitet för den man som begått hedersrelaterade brott. 2003 invaderades Irak, något som akut förvärrade kvinnornas utsatthet. De som inte accepterade islamisternas påbud riskerade livet.

Ofta lyfts det positiva fram, som att den nya konstitutionen behandlar kvinnor och män som likar, juridiskt sett. Men parallellt med det sekulära samhället får religiösa domstolar alltmer makt. Och förbudet mot diskriminering på grund av kön är lika mycket en papperskonstruktion som att Irak som nation har tagit avstånd från våld inom familjen.

Det handlar om en backlash, och i frontlinjen finns de kvinnor som på politisk väg vill försöka skapa ett demokratiskt Irak, där utveckling ska omfatta hela befolkningen (65 procent är kvinnor).

Kvinna till kvinna har talat med både valets kandidater och aktivister. De vittnar om hur svårt det är att bedriva politiskt arbete. Extremisterna kommer med allvarligt menade hot. Ibland är det konservativa ur de egna partileden som hånar, marginaliserar och hetsar. Säkerhetsläget är dåligt, det är sina liv som kandidaterna riskerar.

Drivkraften? Att vända en negativ trend. Flickor tvingas avsluta sin skolgång. Prostitution ökar. Liksom fattigdom. I dag är bara 20 procent av förvärvsarbetande irakier kvinnor, trots att fyra av tio familjer försörjs av en ensam kvinna.

Etablissemanget har inte visat sig vara solidariskt.

I februari förra året lämna kvinnominister Nawal al-Sammarai sin post.

– Samhället faller sönder och jag är en minister utan resurser.
Ministeriets budget har efter hennes avsked skurits ned till en femtedel, blott 1 500 dollar (!) i månaden.

Kvoterat parlament
En ljuspunkt som brukar nämnas är att Iraks lagstiftning anger att 25 procent av ledamöterna i parlamentet ska vara kvinnor. Lagen var en seger för kvinnorörelsen, säger Sundus Abass, chef för ett institut – WLI – som utbildar kvinnor i ledarskap.

– Det är ingen gåva från ockupationsmakten. Amerikanerna var inte intresserade av saken.
Maysoun Damiouji har suttit som ledamot för Iraqi National List sedan 2005, och kandiderar på nytt. Hon är kluven till kvinnokvoten.

– Jag är en aktivist som arbetade tillsammans med andra för att uppnå kvoten. Min uppfattning är att kvinnokvoten har gett kvinnor en möjlighet att delta i den politiska processen. Samtidigt inser jag att den har fört kvinnor till makten som är emot kvinnors rättigheter, även kvoteringen i sig.

Svaga kandidater
Lamaan Sabri blev vald till ny generalsekreterare för Iraqi National Movement, men hon tog beslutet att låta en man agera ansiktet utåt.

– På grund av de arabiska traditionerna skulle vår rörelse ha ignorerats med en kvinna som ledare. När vi vinner kommer jag att bereda mig på att träda in som officiell ledare, säger Sabri.

Hon berättar för Kvinna till kvinna att kravet på minst en fjärdedel kvinnor paradoxalt nog har underminerat inflytandet, eftersom att partier hellre väljer svaga, bakåtsträvande kandidater framför kvinnor som har en genomtänkt politisk plattform.

– Många partier letar efter sådana kvinnor för att klara kvoten och för att inte bli störda av kvinnornas idéer om de kommer in i parlamentet.

Sabri ger den senaste mandatperiodens parlamentariska arbete underkänt ur jämställdhetssynpunkt.

– Kvinnorna i parlamentet har inte fått leda några viktiga eller produktiva utskott, ett effektivt sätt att begränsa deras inflytande. Och det svaga arbetet inom kvinnodepartementet beror på bristande resurser eftersom åtgärder för att främja kvinnors status i Irak inte har prioriterats.

Klansystemets offer
Två av valets starka krafter är sittande premiärministern Nouri al-Maliki och före detta premiärministern Ayad Allawi, men även om de båda hävdar ett sekulärt och nationellt perspektiv, kan konkurrensen dem emellan få negativa konsekvenser. Det tror Hanaa Edwar, generalsekreterare i människorättsorganisationen Al-Amal. Hon nämner exempelvis al-Malikis beslut att rensa ut obekväma politiker.

– Jag är verkligen orolig. Det ser inte ljust ut för den demokratiska utvecklingen. Precis som Saddam Hussein gjorde när hans makt försvagades, försöker al-Maliki knyta klanerna till sig och säger att det ska öka säkerheten, men vi talar om människor som inte respekterar rättsstaten. Kvinnor är klansystemets första offer. Vi har redan sett hur barnäktenskap blir vanligare, allt fler går till religiösa domstolar och får tillåtelse för tio- till tolvåriga flickor att gifta sig.

I dag har det irakiska parlamentet 27 procent kvinnliga ledamöter. Andelen lär knappast öka, enligt Edwar.

– Inte ens kvinnor litar på kvinnliga kandidater.

– Vi i kvinnorörelsen anklagar de politiska partierna för brister i kunskap och intresse för kvinnors rättigheter. De måste öppna dörren till ledande positioner för kvinnor, annars blir det ingen förändring. Läget är skrämmande, vi ser redan nu hur kvinnor begränsas.

”Kommer att bli blodigt”
Mana Hamid blev 2005 invald i parlamentet – hon kandiderade för feministlistan Iraks döttrar – men på grund av mordhot tog hon aldrig sin plats.

– Jag avstod för att rädda mitt liv.

Nu kandiderar hon som oberoende kandidat, men har inga förhoppningar att valet kommer att fortlöpa friktionsfritt.

– Valet kommer att bli blodigt. Läget är väldigt komplicerat.

Andreas Gustavsson

Denna artikel bygger på en rad intervjuer med kvinnliga kandidater, forskare och kvinnoaktivister som frilansjournalisten Jenny Rönngren genomfört för svenska Kvinna till Kvinna under december och januari. Materialet finns att läsa i sin helhet på www.kvinnatillkvinna.se.