Den problematiska färgen

För flickor är rosa bekymmersamt, för pojkar i det ­närmaste tabu. Men hur kan en färg väcka så många – och i vissa fall kluvna – känslor?
– Rosa är en kulturell nyckelsymbol för sam­hällets föreställningar om kön, sexualitet och makt i samhället, säger genusforskaren Fanny Ambjörnsson.

Rosa till flickor och blått till pojkar. Redan som små barn får vi lära oss hur en viss färg kan symbolisera vilket kön vi tillhör. Mot detta vänder sig bland annat den brittiska kampanjen Pink stinks, som vill uppmärksamma hur just färgen rosa förpassar flickor in i en alltför snäv könsroll. Av samma anledning anser moderna och jämställdhetssträvande medelklassföräldrar att det är problematiskt att köpa för mycket rosa kläder till sina döttrar. Överhuvudtaget upplevs rosa i dag som en alltmer komplex färg som, enligt rådande föreställningar, gör tjejer till offer för förtryckande strukturer och killar till bögar. Hur kommer det sig? Och vad säger det om manligt och kvinnligt i dagens samhälle? Dessa frågor har socialantropologen Fanny Ambjörnsson, som bland annat forskar om barn, ungdomar och genus, intresserat sig för.

– Rosa är den enda färg i dag som är så tydligt feminint kodad att det inte är något snack om saken. I enlighet med den genusordning vi lever i, det vill säga att kvinnor som grupp är underordnad män, har den därför också en degraderande och lite barnslig biton.

Rosa signalerar gullighet
I intervjuer med småbarns­föräldrar i Stockholms innerstad förvånades hon av hur aktivt de allra flesta förhandlade om just betydelsen av färgen rosa. Rosa signalerar, enligt föräldrarna, gullighet och behagfullhet och någonting som äldre tjejer förväntas växa ifrån. Att klä sin dotter i för mycket rosa förmedlar att man vill att dottern ska vara söt och vän – vilket i sig är ett uttryck för en ålderdomlig och ojämställd bild av flickor. Att klä sin son i rosa upplevdes av många föräldrar som nästintill skrattretande och gav direkta associationer till avvikande sexualitet.

Större svängrum för flickor
Problemet, som hon ser det, är att det i föräldrarnas strävan efter att försöka hantera en laddad färgsymbol finns en underliggande idé om att det är det ”flickiga” som måste åtgärdas och bli neutralt – det vill säga bli mer ”pojkigt”. Svängrummet är med andra ord betydligt större för tjejer, som utan vidare problem kan kläs i blått och cowboyutstyrslar, än för pojkar som vill sätta på sig rosa prinsessklänningar.

– Så ser det ju också ut i samhället i stort. Bortsett från att vi visserligen tycker att det är bra om män börjar ta hand om barnen mer, så är det huvudsakligen kvinnorna som – på gott och ont – ska ta sig in på de manliga arenorna. Det slår igenom på föreställningarna om att det är degraderande för en kille att besmittas med någonting som upplevs som kvinnligt, säger hon.

Därför är det heller ingen slump att det är det rosa som ”stinker” i kampanjen Pink stinks, och inte det blåa. Men att förbjuda eller nedgradera en viss färg på grund av dess feminina association är enligt Ambjörnsson ett steg i fel riktning. I det avseendet vore det bättre att ”återta färgen” och förskjuta dess betydelse – en idé som en växande grupp queeraktivister arbetar utifrån.

– Hos dem används färgen rosa – om än i en mer skrikig, cerisetonad tappning – som en form av aktivt motstånd mot föreställningar om att kvinnlighet i vårt samhälle fortfarande betraktas som underlägset, förklarar Ambjörnsson.

Populärt med rosa skjorta
Det är dock inte i alla kretsar som rosa betraktas som en enbart feminin färg. För ungefär tio år sedan började det bli populärt bland yngre män att klä sig i ljusrosa skjorta. Även i skejtarkulturer är bjärta färger, inkluderat rosa, ett vanligt inslag. Fanny Ambjörnsson tror att dessa avvikelser dels har att göra med att estetiska uttryck tas upp och används annorlunda i olika subkulturer, men också att dessa grupper redan har ett stort kulturellt eller ekonomiskt kapital och därför kan kosta på sig att synas i rosa kläder.

– Dessa killar har ”rätt” på många andra plan, det vill säga att de har mycket pengar eller är tuffa och duktiga på att skejta. De har därför möjligheten att leka med den här typen av uttryck utan att förlora sin maskulinitet, säger hon.

Rosa – tidigare en pojkfärg
Att rosa generellt har kommit att förknippas med kvinnlighet är, till skillnad mot vad många tror, ett relativt modernt fenomen. Forskning visar att det var så sent som på 50-talet – i samband med reklamens intåg och den ökande marknaden för barnkläder – som föreställningen att ljusrosa hör samman med flickor och ljusblått med pojkar slog rot i väst. I vissa sammanhang har forskare till och med kunnat visa att det dessförinnan har varit precis tvärtom; att rosa i stället var en ”stark” färg som framför allt pojkar ikläddes.

– Intressant nog betraktar vi det i dag som helt naturligt att rosa är en symbol för flickor och blått för pojkar. Framför allt syns det så fort någon överträder gränserna, eller bara i det faktum att man skulle bli otroligt misstänkliggjord om man började klä sin lilla pojke i rosa klänning. Jag tror nästan man skulle riskera att få de sociala myndigheterna på sig! säger Fanny Ambjörnsson.

Att könsmarkera sitt barn på något sätt upplevs trots allt som mycket viktigt för majoriteten av alla småbarnsföräldrar. ”Det får inte synas för mycket – men det får heller inte finnas någon osäkerhet om vilket kön barnet tillhör”. För dem som inte vill betunga sitt flickebarn med det problemfyllda rosa tyget kan könet ändå markeras genom sådant som hårspännen, frisyrer eller färggranna strumpbyxor, förklarar Ambjörnsson.

– Det visar hur extremt svårt vi har att tänka könsneutralt och hur otroligt viktigt det är för oss att sortera och veta hur vi ska bete oss. Någonstans har vi lärt oss att vi inte kan förstå oss på människor om vi inte vet vilket kön de tillhör. Så påståendet att vi skulle leva i ett jämställt samhälle där kön inte spelar någon roll stämmer inte.

Maria Holm