På andra sidan Göta älv

I en jakt på industrisamhällets rötter tar utflyktsskribenten Anton Wigbrand färjan över till Lindholmen för att titta närmare på Cityvarvet. Han möts av högteknologiska industrikomplex och famlar i en tid som flytt.

För den fördomsfulla är Göte­borg plankstekens Champs Ellysée, religiös arkitektur dedikerad till havsdjur och en attityd som inte sällan säger ”hallå där” på spårvagnen. Men Göteborg är också svensk nittonhundratalshistoria i miniatyr. Ett industrisamhälle i förvandling, med egna monument, gravplatser och drömmen om återuppståndelse.
Färjan från Rosenlund till Lindholmens pir tar fyra minuter i rubinröda säten. Det är jag, min fotograf och fyra andra passagerare som går ombord denna kalla och klara vinterdag. Jag är, romantiker som jag är, på jakt efter den tid som flytt, efter industrisamhällets rötter och en pittoresk bild av arbete och arbetare.
Vi stiger av färjan och möts av Lindholmen Science Park. Sval och fräsch arkitektur, glas och nyfunktionalism, med logo­typer som Ericsson och IBM över väggarna. IT har flyttat in, tillsammans med fräscha lunchrestauranger och profilerade gymnasieskolor. Mat­lådorna i rostfritt stål har ersatts av designade väskor för bärbara datorer. Arbetarrörelsen bor inte här längre.

När varvet försvann så försvann också en tid av tung industri. Samtidigt som den svenska industrin drar sina sista suckar i Trollhättan flyttar IT-företagen, konsulterna och den nya ekonomin in i industrialismens ruiner. Kvar finns gatunamnen, en begränsad varvsverksamhet och omgjorda varvsbyggnader. Byggnader som blir eftertraktade kvadratmeter med högt i tak vid förtjusande lägen.
Vi går genom högteknologins alléer. Vid kajkanten ser vi varvet, eller det som en gång var varvet. Ståtliga Stena Germanica ligger dockad, vi ser varvsarbete i mindre skala, men ingenting som påminner om efterkrigstidens guldålder. En ensam svetslåga syns bakom staketen och förbudsskyltarna. En ekonomi har försvunnit för att ersättas av en annan.

De fina gamla industribyggnaderna ståtar med namn som Sågen och Förrådet.
Namnen är numera missvisande om än nostalgiska och vackra. Små­företagare och lunchrestauranger förvaltar arvet i tegel. Monumenten står kvar. Kranarna och varvsresterna är en imponerande syn, solen glittrar över isen och hade det inte varit iskallt så hade det varit som att promenera i en nedlagd dröm.
Det blir kallare och vinden får oss att öka stegen förbi gamla Hasselbladshuset, numera tillhåll för SVT och SR. Området känns stillsamt och lite kargt. Vi går ett varv runt varvet och knyter slutligen ihop stegen vid det som heter Lindholmen Science Park. Vi som hade hoppats på ett mysigt avbrott i vinter­kylan, kanske till och med ett pittoreskt fik, slår oss besviket ner i en nästan tom restaurang. I ett hörn tittar Ericsson-konsulter nyfiket på en bärbar bildskärm, personalen ställer stolarna på borden och torkar golven. Kaffet är dyrt och smakar ingenting. Det känns talande.

På vägen mot Lindholms­piren läser jag om visionen bakom Science Park. Ingenstans ser jag det förflutna nämnas.
Lindholmen och det gamla industriområdet är ett bitvis vackert promenadstråk. Om du händelsevis är intresserad av ekonomisk- eller svensk historia så är platsen ett mycket levande museum. Men, om du istället värdesätter smakupplevelser och äventyr, råder jag dig att ta färjan tillbaka till Rosenlund och välja något av ställena runt Järntorget. Där smakar kaffet åtminstone något. 

Anton Wigbrand
En utomstående Göteborgsflanör

Varvet på Lindholmen

Prisläge:
Superbilligt       
Bekvämt    
Överkomligt   
Svindyrt

Hit går vi igen:
En gång är mer än nog   
Om vi har vägarna förbi
Ett ställe att ständigt återvända till   

Värt en resa:
Nej   
Tåg/Landsvägsbuss   
Världsattraktion

Lämplig familjeutflykt
Undvik
Kan gå, med mutor
För både stora och små